I år gäller nya samverkansregler mellan den offentligt finansierade hälso- och sjukvården och industrin. Nu i dagarna har Sveriges läkarförbund även ingått en separat överenskommelse med LIF, Swedish Medtech och Swedish Labtech. 

I och med de nya reglerna står vi inför ett paradigmskifte i ansvarsfördelningen kring läkarnas fortbildning. Den viktigaste förändringen i det nya regelverket är att industrins möjlighet att finansiera 50 procent av medarbetarnas resor, kost och logi i samband med extern fortbildning eller konferens upphör från första januari 2015. Därmed är det fastslaget att det främst åvilar sjukvårdshuvudmännen att finansiera och skapa förutsättningar för medarbetarnas kompetensutveckling. 

Självklart ska huvudmännen ta det huvudsakliga ansvaret för medarbetarnas kompetensutveckling. Det är inte förtroendeingivande att läkarnas fortbildning till stor del är beroende av industrins finansiering. Samtidigt finns en oro för hur läkarnas möjlighet till fortbildning kommer att utvecklas framöver.

I dagens pressade sjukvård är det ofta svårt för läkare att avsätta tid för kompetensutveckling; det akuta patientarbetet har en högre prioritet. Läkarförbundets regelbundna fortbildningsenkät visar tydligt hur läkarnas deltagande i kompetensutveckling sjunkit drastiskt. Den externa fortbildningen har minskat från 9,1 dagar till 7,1 dagar per år mellan 2005 och 2012. Det är en minskning med 25 procent. Särskilt drabbade är specialister i allmänmedicin som i genomsnitt endast hade 5,3 dagars extern fortbildning årligen.  

Sjukvården närmar sig nu en gräns där det inte längre går att garantera att alla patienter får träffa läkare som är kompetenta och uppdaterade på nya rön och säkra behandlingsmetoder. Patientsäkerheten och allas rätt till vård på lika villkor hotas.

I skenet av de nya samverkansreglerna måste sjukvårdshuvudmännen investera i medarbetarnas kompetensutveckling. De måste avsätta tillräckliga resurser för fortbildning i sina budgetar och ta fram riktlinjer och strukturer samt se till att dessa efterlevs. Verksamhetschefer måste ges ett tydligt uppdrag att avsätta tid och resurser för medarbetarnas fortbildning. 

Även industrin har ett fortsatt och stort ansvar för kurser kring nya behandlingar och produkter som introduceras i sjukvården. Industrin har också skyldighet att garantera att egenproducerade kurser är kvalitetsgranskade av oberoende part. 

Med de nya samverkansreglerna blir det tydligt att också staten måste engagera sig mer i kompetensförsörjningen. Sverige, Portugal och Malta är de enda länderna i Europa som lämnar den centrala frågan om patientsäkerhet utan offentlig reglering och styrning. Statens frånvaro har bidragit till att fortbildningsmiljöerna skiljer sig stort mellan olika verksamheter runt om i landet. 

Utredningen av det reviderade yrkeskvalifikationsdirektivet har bland annat föreslagit att Socialstyrelsen ska ta fram föreskrifter för fortbildning för läkare och ett antal övriga professioner. Vi inom Läkarförbundet anser att den nya regeringen snarast borde ge Socialstyrelsen uppdraget och ta fram en föreskrift för fortbildning med krav på både arbetsgivaren och yrkesföreträdaren om en struktur för lärandet. Det handlar om att varje läkare ska ha en fastställd plan för sin fortbildning med skyldighet för arbetsgivaren att skapa utrymme och resurser för att planeringen ska uppfyllas. Den enskilde läkaren har ansvar att följa planen, vara aktiv i sitt lärande och tillgodogöra sig nya rön och metoder. 

Vidare föreslår vi att regeringen avsätter en del av den föreslagna professionsmiljarden till ett prestationsbaserat statsbidrag riktat till sjukvårdshuvudmännen. Skälet är att stimulera systematiska och långsiktiga förbättringar kring kompetensutvecklingen i sjukvården.

Med gemensamma ansträngningar kan professionen, huvudmännen, industrin och staten skapa en sjukvård med de mest kompetenta medarbetarna i världen. De nya samverkansreglerna borde sätta i gång en sådan utveckling.