I dag har vi en sjukvård i Sverige som ur många aspekter är av god kvalitet. Men det finns stora problem att ta tag i, såsom bristande kontinuitet och tillgänglighet samt en stuprörsorganisation där patienter kan falla mellan stolarna. Vi har i medier läst om patienter som orsakats stort lidande på grund av  bristande kontinuitet – senast i DN om Åke, som under ett år träffat 66 läkare. 

Röster har höjts för att mötet mellan läkare och patient åter måste bli det centrala. Vid vårt fullmäktigemöte 2014 beslutades att vi ska verka för att sjukvården åter blir förpliktad att utse patientansvarig läkare. Under det senaste året har vi därför genomfört en utredning om PAL. Den har bestått av en genomgång och analys av tidigare bestämmelser samt aktuell lagstiftning, diskussioner på specialitets- och lokalföreningarnas representantskapsmöten, ett flertal intervjuer samt fokusgrupper med distriktsläkare, sjukhusläkare och chefer. Vi har även träffat företrädare för patientföreningar och pensionärer. Gemensamt är att alla ställer sig positiva till att PAL återinförs. 

 För att få ett fungerande system måste vi börja med att fråga oss vem som ska ha rätt till PAL och vilken roll PAL ska ha. Tittar vi på vad lagstiftningen säger så har landstingen en skyldighet att organisera primärvården så att invånarna kan få tillgång till fast läkarkontakt. Vidare finns rätten till fast vårdkontakt för alla som så önskar, och har patienten ett livshotande tillstånd ska denna kontakt vara en legitimerad läkare. 

Vi anser att alla patienter med ett upprepat vårdbehov på grund av kronisk eller tillfällig sjukdom har behov av en eller flera PAL. PAL ska vara en legitimerad läkare med tillräcklig kompetens för uppgiften. För att upprätthålla kompetens och kunna ge god vård i enlighet med ett vetenskapligt förhållningssätt behövs fortbildning. Vidare måste vi för att få en acceptabel arbetsbörda ha ansvar för ett rimligt antal patienter. Det kräver en läkarbemanning som motsvarar behoven. I dagsläget är ett stort problem bristen på läkare i primärvården, men vakanser ses även inom andra specialiteter. 

Vi har ett decentraliserat försörjningssystem där nationell och regional samordning saknas och framförhållningen ofta är bristfällig. Här har vi som profession ett ansvar att verka för en ändamålsenlig fördelning av läkare för en adekvat och hållbar kompetensförsörjning. Brist på läkare kan dock inte vara ett argument mot PAL då kontinuitet ökar effektiviteten. Att införa PAL kan även innebära en möjlighet att visa vilket bemanningsbehov en verksamhet har. 

Vi anser att PAL ska vara huvudansvarig för det medicinska omhändertagandet av patienten, men att dyrbar läkartid inte ska användas till uppgifter som administratörer gör bättre. Vi måste ha IT-system som klarar av informationsöverföring och som blir ett stöd i arbetet, och verksamheten måste organiseras så att PAL efter behov har stöd av andra medlemmarna i det multiprofessionella teamet. 

Vi har uppfattat en oro för att PAL alltid skulle behöva vara tillgänglig. Men de representanter för patientföreningar som vi har pratat med visar förståelse för att man inte alltid kan få träffa sin PAL, att det ibland blir en annan läkare. Så länge PAL fanns inom teamet sågs det inte som något större problem.    

Förutsättningarna för att axla PAL-skapet varierar mellan olika kliniker och vårdcentraler. Vi har inte någon kokbokslösning för hur PAL ska användas; det måste anpassas till berörd verksamhet, och läkarprofessionen måste ha ledande roll i utformningen. 

Vi tror att ett återinförande av PAL kan ge en säkrare, mer patientvänlig sjukvård om fokus sätts på kontinuitet, samordning, vårdkvalitet och tillgänglighet. För att det ska fungera måste det finnas kända rutiner om ansvar, befogenheter, hur överrapportering av information mellan vårdgivare ska gå till samt vem som ansvarar för vad. Och viktigast av allt: Patienten ska känna till vem eller vilka som är PAL, var det övergripande ansvaret ligger och hur kontaktvägarna in till sjukvården ser ut.