Förra veckan lade regeringen fram sin första egna budget, som visar hur deras politik ska genomföras. För sjukvårdens del är det inte självklart att det blir som regeringen vill – det är ju landstingen som styr över det mesta. Det är heller ingen regering med självbevarelsedrift som ifrågasätter det landstingskommunala självstyret. Regeringen kan däremot ändra spelreglerna genom lagstiftning och ekonomiska stimulanser. Så vad »bidde det« för vården?
Att regeringen tillför en så kallad professionsmiljard för att stimulera bättre och effektivare användning av yrkesutövarnas kompetens, bland annat genom bättre administrativa stöd, är förstås glädjande. Det här är en av de viktigaste reformerna i statsbudgeten: att låta proffsen få vara proffs, som även statsministern själv proklamerade i regeringsförklaringen.
Likaså tilldelas landstingen en miljard kronor extra år 2016. Anledningen är att stärka vården långsiktigt mot bakgrund av exempelvis demografi och kompetensförsörjning. Men är det tillräckligt? Vården är i stort behov av tillskott, så dessa är naturligtvis välkomna. För att lösa vårdens problem krävs dock mer och ett annat sätt att styra. I exempelvis Stockholm tycks devisen vara »aldrig så dålig ekonomi att vi inte kan ta in en konsult till«. Några miljoner från staten lär inte ändra på det här synsättet.
Det finns en del bra förslag i budgeten, som exempelvis satsningar på unga personers psykiska hälsa och kvinnors hälsa, men även mindre tabellposter som avgiftsfri mammografi, gratis preventivmedel för unga kvinnor och fri avgift inom primärvården för dem som fyllt 85 år.
Underskottet i de offentliga finanserna uppgick förra året till 75 miljarder kronor. Det är orsaken till att det sker flera skattehöjningar, enligt regeringen. Om budgetförslagen genomförs får Sverige nästa år världens högsta marginalskatt på 60 procent. Den avtrappning av jobbskatteavdraget som också planeras gör att en del löntagare endast får behålla 40 procent av sin nästa löneökning, vilket naturligtvis omfattar många yrkesverksamma läkare. Synar vi korten är det proffsen som framöver ska betala mera.
På SvD:s debattsida skrev Sacos Robert Boije och Thomas Ljunglöf i förra veckan om bristande vetenskapligt stöd för att höjd statlig inkomstskatt skulle öka skatteintäkterna till välfärden. De anser att regeringen i stället lägger vikten vid rättvisa genom skattehöjningarna, som ändå inte omfördelas eller ökar välfärden. »Politiken blir då inget annat än symbolpolitik som allvarligt skadar samhällsekonomin och sänker den totala välfärden«, summerar debattörerna. Påståenden som stödjer nödvändigheten av att det tillsätts en bred parlamentarisk kommitté med uppdrag att lösa den hotande finansieringskrisen i välfärden.
I budgeten aviseras också en höjning av löneskatten för personer över 65 år till 6,15 procent. Förutom höjd skatt för löntagaren innebär det höjda arbetsgivaravgifter som gör det mindre attraktivt att anställa seniora läkare.
Om det genomförs drabbas patienterna, som får sämre tillgång till erfarna läkare. Förslaget innebär inte bara färre läkare i hälso- och sjukvården. Det innebär också att den stora erfarenhet och kompetens dessa läkare har inte kan överföras till de yngre läkarna.
Mycket positivt är däremot att ytterligare 65 miljoner kronor skjuts till år 2016 för att korta köerna och ta fram kunskapsprov för bland annat utländska vårdutbildningar. Det är något som Läkarförbundet drivit hårt: att snabbare få in våra utländska kollegor på arbetsmarknaden. Att regeringen underlättar inträdet på arbetsmarknaden för vissa kolleger men gör det svårare för andra att fortsätta sitt arbetsliv gör pusslet om fler i arbete svårt att få ihop.
Bland regeringens vallöften som skjuts på framtiden hör planerna på en ny stopplag som hindrar försäljning och privatisering av universitets- eller regionsjukhus. Likaså har kravet att göra de nationella riktlinjerna obligatoriska utgått, vilket varit ett krav från Läkarförbundet. Nationella riktlinjer är ett utmärkt verktyg, men det måste självfallet gå att göra avsteg utifrån professionella bedömningar i de enskilda fallen, och då är lagstiftning fel instrument.
