För många av oss innebär veckorna före jul tvära kast. Julstök varvas med tunga jourpass och nyheterna fylls med allt från rapporter om krig och terror till årets julklapp. Som så ofta spås årets julhandel slå alla rekord. För sjukvårdens del rör diskussionerna i dagsläget sällan hur mycket som ska spenderas utan snarare hur mycket som ska sparas och budget i balans. Från spridda delar av landet kommer rapporter om utbildnings-/fortbildningsstopp. Så även från Norrbotten som, enligt Läkarförbundets primärvårdsenkät, toppar listan över var specialistläkarna är mest nöjda med sin fortbildning. Frågan är hur Norrbotten skulle ha placerat sig om enkäten hade genomförts efter detta beslut.
Att utvärdera primärvårdens vårdval har varit ett av Läkarförbundets prioriterade projekt under senare år. Det tredje och avslutande steget handlar om att ge primärvårdens läkare möjlighet att lämna sina synpunkter på olika aspekter av verksamheten. Vårvintern 2015 fick alla specialister och ST-läkare anställda i primärvården svara på vår enkät, och för några veckor sedan släpptes den andra delrapporten – om förutsättningarna för fortbildning och kunskapsutveckling. Tanken är att resultaten ska användas för att påskynda förbättringsarbetet och ge underlag till hur vi kan skapa en välfungerande primärvård.
På många sätt är resultaten nedslående – bland annat anser endast 36 procent att de har goda möjligheter att utveckla sin kompetens inom de områden det kliniska arbetet kräver. Mest nöjd är man med utrymmet för internutbildning, knappt hälften uppger att de är helt eller i stor utsträckning nöjda. På alla sätt upprörande låga siffror, men de är tyvärr inte förvånande.
Våra fortbildningsenkäter, som riktar sig till alla specialiteter, visar tydligt att läkarnas möjligheter att delta i kompetensutveckling har minskat drastiskt genom åren. Från 2005 till 2012 har tiden för extern fortbildning minskat med 25 procent. Detta är något som berör alla men specialister i allmänmedicin har i genomsnitt färre dagar per år avsatta för extern fortbildning än de som är sjukhusbundna. På sikt är de dåliga möjligheterna till kompetensutveckling farlig och svensk sjukvård närmar sig en gräns där det inte längre går att garantera att alla patienter får träffa yrkesutövare som är uppdaterade på nya rön och behandlingsmetoder. Kunskap kan bara spridas om professionerna får rätt förutsättningar.
Det måste skapas system för att säkra specialistläkares möjlighet till fortbildning. Enligtyrkeskvalifikationsdirektivet ska EU:s medlemsstater främja fortbildning för att säkerställa att bland annat läkare får förutsättningar att uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser. Trots detta krav går regeringen emot sin egen utredare och lägger inget förslag om en föreskrift som reglerar fortbildning. Man menar att det redan i dag finns en reglering som är tillräcklig. Detta är en syn vi inte delar. Läkarförbundet kommer att fortsätta jobba för att staten reglerar kraven på systematisk fortbildning i föreskrift. I denna ska det tydligt framgå vilket ansvar yrkesutövaren respektive arbetsgivaren har. En fungerade fortbildning är ett delat ansvar. Ett sätt att arbeta för detta är att fortbildning blir en del av det löpande kvalitetsarbetet, både när det gäller planering och uppföljning. Kompetensutveckling måste få kosta, annars riskerar man att spara sig fattig. Fattig på kompetent och skicklig personal.
Vad kännetecknar då våra gröna öar vad gäller fortbildning och kunskapsutveckling i primärvården? Det som är särskilt utmärkande för de läkare som är mest nöjda med sin fortbildning är att de arbetar på privata vårdcentraler där en eller flera av ägarna jobbar kliniskt och/eller att de jobbar på enheter som inte har några vakanser. Bemanningssituationen verkar vara avgörande för hur nöjda läkarna är med alla aspekter av fortbildning, kvalitetsutveckling och forskning.
Avslutningsvis känner jag mig övertygad om att vi – professionen, huvudmännen och staten – med gemensamma ansträngningar kan skapa en sjukvård med de mest kompetenta medarbetarna i världen.
