Denna text är tänkt att handla om Läkarförbundets förväntningar på den forsknings- och innovationspolitiska proposition som kommer under hösten och hur vi arbetar för att nå dit. Mot bakgrund av den senaste tidens händelser känner jag dock att det är på sin plats att poängtera att själva basen och den viktigaste framgångsfaktorn för medicinsk forskning är att den åtnjuter allmänhetens förtroende. 

Utan patienternas förtroende kan vi inte rekrytera deltagare till den forskning som i grund och botten syftar till att förbättra vården för varje enskild individ. De senaste veckorna har vi nåtts av ständigt ny information om Macchiarini och Karolinska institutets och Karolinska universitetssjukhusets oförmåga att hantera situationen på ett betryggande sätt, vilket riskerar att på allvar skada detta förtroende. Mycket arbete kommer att krävas för att återupprätta förtroendet och ingen ska behöva tvivla på att vi alla lever upp till Helsingforsdeklarationen och dess etiska regelverk!

Forskarutbildade läkare utgör en viktig och naturlig brygga mellan forskning, undervisning och dagligt sjukvårdsarbete och bidrar till att nya medicinska rön kan omsättas i praktiken. I Sverige har den kliniska forskningen traditionellt varit väl integrerad i hälso- och sjukvården. Samma läkare som har ansvarat för patienternas sjukvård har också utvecklat nya behandlingsmetoder, utfört prövningar av läkemedel och byggt upp kvalitetsregister. Det är därför djupt oroväckande att andelen forskarutbildade läkare successivt har minskat sedan 1990-talet. Läkare är i dag den enda yrkesgrupp som förlorar i livslön på att disputera. 

Med tanke på den kommande propositionen har vi i vårt inspel till Utbildningsdepartementet bland annat valt att trycka extra på behovet av satsningar för att förbättra möjligheterna att kunna kombinera forskning och kliniskt arbete genom hela yrkeslivet. 

I dag har mellan 26 och 49 procent av den forskande och undervisande personalen vid de medicinska fakulteterna visstidsanställningar, doktorander oräknade. Det gör att en stor del av de disputerade läkarna väljer en annan karriär än den som forskande läkare. Banan som forskare är helt enkelt för otrygg.

För att skapa utrymme för universiteten att inrätta och utlysa såväl meriteringstjänster för yngre forskare som fasta lärar- och forskartjänster behöver de direkta statsanslagen till universiteten öka. Detta skulle förbättra möjligheterna till långsiktiga satsningar och säkra rekryteringen av framtidens forskare. För att det ska bli verklighet behövs fler kombinationsanställningar och en utvidgning av vilka som har möjlighet att få tillgång till dessa tjänster. 

I dag begränsas detta av högskolelagen och högskoleförordningen till läkare som är både specialist- och lektorskompetenta redan när anställningen inleds, vilket gör att alltför många utestängs. 

De mycket kostsamma satsningarna på starka miljöer och rekryteringar av internationella toppforskare kan ifrågasättas då medlen sannolikt gör mycket större nytta fördelade på fler personer. I stället för att köpa en Zlatan kan man satsa på att bygga upp ett bra lag från grunden. Ekonomin lär aldrig tillåta att man köper ihop ett topplag, och har man otur så köper man grisen i säcken.

Till sist måste sjukvårdens ansvar för den kliniska forskningen tydliggöras. Vi ser alltför ofta att kortsiktiga prioriteringar får styra sjukvården och att forskning, utveckling och utbildning trängs undan till förmån för sjukvårdsproduktion. 

När den kliniska vardagen pressar på och vetskapen om att ens tid borta från kliniken gör att patienter får vänta längre på en bedömning eller åtgärd är det svårt att hävda rätten till sin forskningstid. Det gör att såväl politiker som chefer på olika nivåer i landstingen måste ta sjukvårdens FoU-uppdrag på allvar och våga göra strategiska satsningar på densamma. 

Det är dags att satsa. Satsa för att uppnå en forskning i toppklass som åtnjuter allmänhetens förtroende.