Flera undersökningar har visat att donationsviljan är hög bland den svenska befolkningen. Samtidigt placerar sig Sverige under genomsnittet i Europa när det gäller donationsfrekvens. Under 2015 donerade 167 avlidna personer organ för transplantation. Det är den högsta siffran hittills, men behovet av organ är större än tillgången. På väntelistan den 1 januari 2016 fanns ett behov av 825 organ. 

Det finns flera förklaringar till att Sverige inte åstadkommer mer, trots befolkningens höga vilja att donera organ. Ett skäl är att det ofta råder osäkerhet kring vad vi får och inte får göra vid organdonation.  Organdonation är en sällanhändelse för de allra flesta läkare och då måste regelverket ge yrkesutövaren trygghet i vad som är tillåtet och inte. Sedan går det inte att i detalj reglera hur vi ska handlägga fall, utan det åligger vår professionella bedömning. 

Utredningen »Organdonation – en livsviktig verksamhet«, som överlämnats till Socialdepartementet, föreslår åtgärder som enligt utredarens beräkning skulle kunna fördubbla antalet organdonationer. Det är ett gediget arbete som har lagt stor vikt vid etiska frågeställningar och individens autonomi. 

Förslagen innebär bland annat att en person med till exempel dödlig stroke ska kunna placeras i respirator med cirkulationsstabiliserande behandling. Under tiden ska vården hinna undersöka patientens inställning till donation. Det ska även framgå att det är tillåtet med donationsförberedande insatser för att kyla ned och bevara organen vid konstaterad död. Det finns ett stort stöd bland allmänhet och profession för att samtycke till donation också omfattar samtycke till de medicinska insatser som behövs för att göra donation möjlig. 

Det är en rimlig anpassning av regelverket till verkligheten med snabb hantering på akutmottagning och avancerad intensivvård. Förslaget att i reglerade situationer kunna konsultera donationsregistret inför döden är bra för att bättre ta hänsyn till en möjlig donators vilja. Individen ska kunna förlita sig på att ställningstaganden för eller emot organdonation respekteras efter döden. 

Utredningen föreslår även att lagstiftningen ändras så att donation blir möjlig då döden inträffar efter cirkulationsstillestånd när vården avslutas. I flera länder tillämpas tillvägagångssättet med framgång, men det kräver ett gediget arbete med att koordinera och planera hela verksamheten kring organdonationer.

Sjukvård i allmänhet, och organdonation i synnerhet, bygger på ett högt förtroende bland befolkningen. Det ska inte råda något tvivel om att vårdens främsta syfte vid en möjlig donation är att göra det bästa för den döende individen. Läkarförbundet föreslår därför en tydligare skrivning kring lindrande läkemedel i livets slutskede som garanterar att den döende patienten alltid har företräde vid en konflikt mellan att lindra patientens lidande och att åstadkomma organdonation.

Till förslagen hör att lägga ner Donationsrådet och låta rådets uppdrag tas över av Socialstyrelsen. Donationsrådet har härbärgerats inom myndigheten, men med ledamöter utsedda av regeringen. En sådan hybrid ser praktisk ut på ritbordet, men i verkligheten blev det en tulipanaros. Som tidigare ordförande för rådet känner jag ett visst vemod därvidlag. Givet förutsättningarna är det ändå rätt att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ge ut föreskrifter, ta fram en strategi för effektiv styrning, ansvara för information till vårdgivare och personal och att följa upp resultat. 

Ett stort upplysningsarbete riktat till både allmänhet och sjukvården är nödvändigt för att lyckas. Socialstyrelsen har en central roll, så det är helt avgörande att regeringen ger myndigheten resurser att agera kraftfullt.

Utredningens förslag är välavvägda och borde inom kort kunna läggas fram som en proposition till riksdagen. Organdonationation ger svårt sjuka människor möjlighet att överleva. I andra fall kan transplantation ge avsevärt förbättrad hälsa, högre livskvalitet och en återgång till ett aktivt yrkesliv. Sjukvården måste därför bli bättre på att prioritera detta, ofta så livsnödvändiga, arbete i sjukvården. 

En högst påtaglig fråga om liv och död.