Målet för hälso- och sjukvården är god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Som patient ska du alltid känna dig trygg i att du få del av effektiv och säker behandling anpassad efter dina förutsättningar och behov. Läkemedelsbehandling är den typ av behandling som är omgärdad av det mest rigorösa regelverket, dels avseende godkännande att saluföra läkemedlet men också statens reglering kring subventioner av kostnader. Som legitimerade läkare har vi med stöd av den fria förskrivningsrätten, oavsett specialistkompetens, långtgående möjlighet att skriva ut läkemedel under förutsättning att det sker utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. 

Den fria förskrivningsrätten blir inte sällan föremål för diskussion och ifrågasättanden, och det finns redan i dag ett antal läkemedel som endast får förskrivas av läkare som är specialister inom vissa avgränsade områden. Medicinsk och ekonomisk uppföljning av förskrivning på individnivå kan användas av landsting och regioner som ett sätt att påverka läkarnas val av läkemedel. Så länge fokus för uppföljningen är att uppnå en mer likvärdig, evidensbaserad och kostnadseffektiv läkemedelsbehandling där det finns en insikt från huvudmännen att behandlingen av den enskilde patienten i slutänden måste väljas individuellt är kloka listor och uppföljning något som kan vara av godo för att främja vårdens kvalitet.  

Just nu pågår det en livlig debatt om läkares möjlighet att förskriva läkemedel som saknar regulatoriskt godkännande för en viss indikation, så kallad off label-förskrivning. 

Läkemedelsindustriföreningen (LIF) skickade i slutet av april en hemställan till regeringen. Den handlar om att ge myndigheter inom vårdområdet i uppdrag att utreda hur den fria förskrivningsrätten ska tolkas i förhållande till läkemedelslagens krav på dokumenterad evidens för att godkänna läkemedel.

Bakgrunden är en infekterad diskussion kring läkemedelsbehandlingar vid MS, där LIF lyfter fram att Mabthera (rituximab), som inte har MS som godkänd indikation, rekommenderas och förskrivs trots att det finns andra godkända läkemedel. Huvudbudskapet från LIF är att det är ohållbart att myndigheter och hälso- och sjukvården motiverar systematisk och omfattande användning av läkemedel utanför godkänd indikation. LIF frågar hur måttstocken för användningen kan se annorlunda ut än måttstocken för godkännande. 

Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket och Inspektionen för vård och omsorg har i en skrivelse till regeringen ställt sig bakom den fria förskrivningsrätten. Läkarförbundet har tillsammans med Läkaresällskapet och Sveriges läkemedelskommittéer (LOK) också skrivit till regeringen.  

Vi är i huvudsak eniga med myndigheterna. I båda skrivelserna understryks att den fria förskrivningsrätten är central för att möjliggöra läkemedelsbehandling, inte minst av barn. I dag sker stora delar av läkemedelsbehandlingen av barn »off label« inte bara avseende indikation utan även avseende dosering och administration av läkemedlet. Läkarförbundet har inom Nationella läkemedelsstrategin drivit utvecklingen av ePed, ett kunskapsstöd för att samla beprövad erfarenhet av läkemedelsbehandling av barn i syfte att göra den säkrare och mer effektiv. 

Ett viktigt klargörande från myndigheterna som också understryks i vår skrivelse är att klinisk erfarenhet och vetenskapligt stöd för användning inte behöver saknas bara för ett läkemedel inte har godkänts för en viss specifik diagnos av Läkemedelsverket. Ansökan om godkännande styrs av företaget som äger patentet och är därmed avhängigt många andra överväganden än de rent medicinska.

Den fria förskrivningsrätten förtjänar att vårdas ömt. Det är en grundbult för att säkerställa att läkarkåren har förutsättningar att ge patienterna en sjukvård med bästa möjliga medicinska resultat. 

Läkarförbundet vill tydligt markera att det är just vetenskap och beprövad erfarenhet som ska styra valet av behandling.