Läkarförbundets vision är ett Sverige med en primärvård av hög kvalitet och med god tillgänglighet i hela landet. En primärvård som klarar av att ta hand om och färdigbehandla de patienter som söker sig dit och som kan erbjuda kontinuitet i patient–läkarrelationen. En primärvård med en mångfald av utförare som präglas av stark utvecklingskraft och hög legitimitet hos befolkningen. I dag är vi långt därifrån. För att nå dit krävs en nationell reform med en uttalad målsättning att åstadkomma full utbyggnad. 

Behovet av en stärkt primärvård har diskuterats i över 30 år. Trots att alla delar problemformuleringen om underdimensionering och vill bygga ut och stärka primärvården har mycket lite hänt när det gäller resurser och bemanning. Sanningen är att fina ord är just bara det – fina ord. För att åstadkomma förändring krävs strukturella reformer. Vårdvalet visade att möjligheten för enskilda att etablera sig främjar utbyggnaden av vården. 

Vi frågade nyligen samtliga specialister och läkare under specialisering vid landets vårdcentraler om deras syn på primärvårdens möjlighet att ge vård och service till patienter. Svaren stämmer väl överens med vad Nationella patientenkäten visar om patienternas syn på sina vårdcentraler. Vårdens kvalitet hänger nära samman med tillgången till läkare. Möjligheten till en fast läkarkontakt i primärvården är avgörande för vårdkvaliteten. Läkarbristen i stora delar av landet skapar därför stora regionala kvalitetsskillnader. 

En fullt utbyggd, jämlik och välfungerande primärvård över hela landet för hela befolkningen är en nationell angelägenhet. För att åstadkomma detta krävs en rad åtgärder. 

För det första behövs en tydlig definition av primärvårdens uppdrag där denna är den huvudsakliga vårdkontakten för invånarna dygnet om. Med hög kompetens, kontinuitet och tillgänglighet som grund ska uppdraget omfatta bedömning, utredning och behandling av en majoritet av dem som söker sig dit. Primärvården ska vara den naturliga första kontakten med vården. Den ska också ha samordningsansvar för vården av de patienter som behöver insatser från flera vårdgivare. 

För det andra måste vi skapa nationellt enhetliga principer för ersättningar och regelverk för primärvården. Förutom att vara  generella och förutsägbara behöver de avspegla vårdtyngd och vara svåra att manipulera. Systemen ska stimulera till hög kompetens samt ökad kontinuitet. Ersättningssystem och regelverk behöver kunna anpassas till lokala förutsättningar och utmaningar som exempelvis demografiska skillnader. Det ska dock inte kunna gå att utforma dessa så att det i praktiken inte blir möjligt att etablera en vårdcentral. Här behövs politisk pragmatism.

En tredje pelare i en nationell satsning är att listningen ska ske på enskild läkare. Det skapar trygghet för patienten och stärker förutsättningarna för läkarkontinuitet och samverkan i vården. Ingen patient är behjälpt av att listas på ett hus där det kanske inte finns någon fast läkare, eller där den enskilde patienten är en av tusentals som läkaren ska vara tillgänglig för. Vidare krävs en utveckling där fler läkare är ansvariga för verksamheten och fler läkare blir chefer. I den framtida yrkesrollen är läkaren i primärvården ansvarig för den medicinska verksamhetsutvecklingen. Då behövs läkare som chefer.  

För att Sverige ska få tillräckligt många allmänläkare krävs ett nationellt ansvarstagande för kompetensförsörjningen så att antalet ST i allmänmedicin utökas. Detta får inte hindras av landstingens/regionernas geografiska eller strukturella begränsningar. En välfungerande primärvård som alla invånare, oberoende av bostadsort, har tillgång till är viktigare än kommunala gränser. 

Lösningen på den svenska primärvårdens kräftgång är en nationell reform, en utveckling av vårdvalet, med tydlig målsättning att åstadkomma en väl utbyggd primärvård. Målet är en välfungerande första linjens sjukvård över hela landet, som ges på lika villkor med hög kvalitet och kontinuitet till hela befolkningen.