Vårdens grad av jämlikhet diskuteras i vart och varenda forum, ofta ur ett geografiskt perspektiv där skillnader mellan behandlingar för samma tillstånd skiljer sig mellan olika landsting och regioner. Skillnaderna är ibland stora och praktiskt taget alltid oförsvarbara. Dock är problematiken i själva verket mycket större. Det står klart och tydligt i hälso- och sjukvårdslagen att vi ska ha en god vård på lika villkor för hela befolkningen. Ska vi leva upp till detta behöver vi bredda diskussionen kring jämlik vård och till och med våga skärskåda oss själva. 

I en rapport från Folkhälsomyndigheten (2014) konstateras att de flesta homo- och bisexuella samt transpersoner förvisso har en god hälsa. Men i jämförelse med heterosexuella har dessa grupper både sämre hälsostatus och sämre förutsättningar för en god hälsa. Särskilt påtaglig är den psykiska ohälsan och andelen självmordsförsök. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) betonar också att hbtq-personer ibland har en ovilja att söka vård i tid på grund av rädsla för att få ett dåligt bemötande. Väl på plats finns en rädsla för att vara ärlig med vem man är. 

I år deltog Läkarförbundet tillsammans med Sylf, Sveriges läkarförbund Student och Föreningen homosexuella läkare i Stockholm Pride för tredje året under parollen »Läkare på Pride«. Tillsammans arrangerade vi ett seminarium för att uppmärksamma skillnaderna och diskutera lösningarna. Både paneldeltagare och auditoriet delade med sig av berättelser där det blivit fel, och förslagen på förbättringar var många. Det gällde både bemötandefrågor, att basera patientsamtalet utifrån ett icke-normativt förhållningssätt och ökad kunskap i hälso- och sjukvården kring hbtq-personers särskilda behov av en jämlik vård.

Arbetsgivarna bär ett ansvar för att vårdenheter i landet visar att alla patienter är välkomna oavsett vilka de är. Det behöver synas i allt från marknadsföring och information på nätet till hur väntrummet är inrett. Vidare måste arbetsgivarna säkra att medarbetarna i hälso- och sjukvården får kunskap om hbtq – både rent medicinskt och kommunikationsmässigt. 

Vi som arbetar i hälso- och sjukvården träffar en mångfald av patienter och vi ska kunna möta alla, oavsett vilka de är. Detta innebär att vi bär ett ansvar för att se till att vårt bemötande av patienter inte nödvändigtvis utgår från normen. Vi behöver göra vårt bästa för att inte förutsätta att patienten har ett visst kön, har en partner av det motsatta och att det just faktiskt bara är en partner det handlar om. 

Ojämlikheten i hälso- och sjukvården är mångfacetterad och vi måste angripa den från olika håll. På samma sätt som de geografiska skillnaderna är oförsvarbara är hbtq-personers sämre hälsa oacceptabel. En del av denna kan förklaras av hälso- och sjukvårdens svårigheter att nå bortanför normen. Våra arbetsgivare behöver ta sin del av ansvaret. Samtidigt måste vi som arbetar i hälso- och sjukvården ta vårt. Alla patienter – oavsett vilka de är – har rätt att känna sig bekväma med att söka vård när behov finns och att få ett bra bemötande och en god vård på lika villkor. Det är precis samma rätt som för alla andra.