Ett av de mest diskuterade uppdragen för läkare just nu är att möta människor som på grund av ohälsa inte kan arbeta.  Vid mötet med den drabbade är sjukskrivning en av de behandlingar som vi kan använda för att bidra till att individen kan återfå hälsa och funktion och återgå till arbete. 

Sjukskrivning som behandling är nödvändig för många, men har sina risker och biverkningar för en mindre grupp sjukskrivna, med en uppenbar risk för negativa sociala konsekvenser. Att identifiera de människor där sjukskrivning kanske inte hjälper är därför viktigt, och samtidigt som vi sjukskriver måste vi tillsammans med arbetsgivaren och Försäkringskassan vidta rätt åtgärder för alla som behöver hjälp. Just nu så är det inte så. Kvaliteten i läkarintygen har blivit viktigare än detta. Varför är det så?

På grund av de ökade kostnaderna för sjukförsäkringen har regeringen gett i uppdrag till Försäkringskassan att öka kvaliteten i bedömningen, och därmed öka kraven på underlagen från den sjukskrivande läkaren. Inspektionen för Socialförsäkringen har också sagt att det görs för få utredningar och att de som görs dessutom har för litet underlag. Efter detta och två domar från kammarrätten har därför Försäkringskassan beslutat att dess primära uppdrag är att öka kraven på intygen för att ha tillräckligt underlag utifrån de juridiska krav som försäkringen ställer. Försäkringskassan har helt plötsligt bytt fokus och mål för sitt uppdrag. Detta oavsett om det gör någon nytta eller inte för den sjukskrivne, den sjukskrivande läkaren, arbetsgivaren och rehab-processen. 

Vad blir effekten? Det vi ser är först och främst oro hos patienten och osäkerhet hos alla parter, inklusive Försäkringskassan. Ingen vet om den sjukskrivne kommer att få ersättning och hjälp inom försäkringens ram. Arbetsgivare tar inte sitt ansvar på samma sätt som tidigare. Beslut och åtgärder dröjer på grund av begäran om kompletteringar med förlängda handläggningstider och ökad belastning och kostnad för alla. Kostnaderna för försäkringen och byråkratin ökar. Inom vården riskerar det att ta resurser från andra patientkategorier och förorsaka merarbete och en sämre arbetsmiljö för den sjukskrivande läkaren. Allt detta leder i slutändan till att fler sjukskrivna far illa. Många patienter får i stället alltför länge gå i osäkerhet i en kraftigt ökad byråkrati – något som troligen bara är till skada för den som verkligen behöver sjukskrivning. Bilden blir också att den sjukskrivne och den sjukskrivande läkaren nu verkar vara till för myndighetens behov och uppdrag – ett uppdrag utan nytta för sjukskrivningen som behandling och med risk för negativ effekt på sjukskrivningsförlopp och ohälsa.

För att göra verklig nytta och vinst för individen och försäkringen måste vi ha den sjukskrivne i fokus. Försäkringskassan behöver återigen bli en del av laget som ska utveckla och effektivisera sjukförsäkringen för den sjukskrivnes skull – inte isolera sig från utvecklingen beroende på stelbent juridik. Alla aktörer måste stödja en utveckling som skapar de bästa förutsättningarna för att hjälpa de individer som verkligen behöver hjälp. Där ingår tid och resurser för mötet med den sjukskrivne, bättre kunskapsstöd för att öka kvaliteten om när – och hur – vi ska sjukskriva och en differentierad handläggning med nya enklare intyg för enkla fall. Allt för att frigöra resurser för dem som behöver det. Där ingår inte att patienten och jag som sjukskrivande läkare ska vara till för att öka den juridiska kvaliteten. För är det så att lagstiftning och myndighetsuppdrag verkligen kräver detta så bör nog regeringen se över lagstiftningen och försäkringens förutsättningar. 

Försäkringskassan ska i första hand vara till för en bättre hantering som hjälper drabbade personer att komma tillbaka i arbete på bästa möjliga sätt. Det måste vara viktigast. Och vi läkare vill hjälpa till i detta arbete.