Utanför tågfönstret susar Sverige förbi. Som alltid slås jag av hur vacker och vitt skild natur resan bjuder på: stora städer och små byar, dalgångar och kullar, böljande fält och djupa skogar. Skillnader är någonting som oftast berikar, men som då och då utgör ett problem. 

I december 2016 redovisade Läkarförbundet resultatet av sin senaste fortbildningsenkät. Från redan låga nivåer fortsätter läkarnas tid för fortbildning att minska kraftigt, och skillnaderna över landet är betydande. Resultaten är på alla sätt och vis oroväckande och nedslående. 

På bara tre år har antalet dagar för extern fortbildning minskat med 15 procent, och går man tillbaka ytterligare några år, till mitten av 2000-talet, är minskningen än mer dramatisk – hela 30 procent. Från nio till sex dagars extern fortbildning. Beklämmande! 

Antalet dagar skiljer sig markant mellan de olika landstingen och regionerna, med en toppnotering på 7,7 dagar per år och ett lågvattenmärke på 4 dagar per år. I slutändan innebär det att läkare i vissa delar av landet är uppdaterade på nya behandlingsmetoder och forskningsrön medan man i andra delar halkar efter. 

Det innebär att vi står allt längre ifrån en jämlik vård. Den vikande trenden verkar inte heller kompenseras av ökad intern fortbildning, utan den ligger kvar på samma nivå som tidigare. Bland annat uppger en av fyra specialistläkare att de har en kvart eller mindre intern fortbildning i veckan. Detta är skillnader som inte berikar utan sliter isär.

Om man i stället för timmar och dagar fokuserar på struktur så går det att hitta något guldkorn. 83 procent svarar att det finns en kultur på arbetsplatsen som uppmuntrar lärande. Det är positivt, men trots detta har färre än en tredjedel en individuell fortbildningsplan, och endast en av fem uppger att det finns rutiner för att följa upp och utvärdera mängden fortbildning. 

Chefen tycker alltså att det är bra med fortbildning, men har inget system för att säkerställa att personalen får den fortbildning de och verksamheten behöver. »Ett oansvarigt sätt att bedriva vård«, för att citera en kollega. 

Läkares fortbildning är en angelägenhet för hela samhället. Vår kompetens har en avgörande betydelse för sjukvårdens kvalitet och säkerhet, och fortbildning utgör även en viktig del av utvecklingsarbetet i vården. 

Konsekvensen av att fortbildning under lång tid prioriteras bort är att den medicinska kvaliteten försämras och att patienter riskerar att träffa läkare som inte är uppdaterade vad gäller nya, mer effektiva behandlingsmetoder och forskningsrön. Att som läkare känna sig trygg i att göra rätt saker ökar dessutom arbetsglädjen och gör jobbet mer effektivt. Goda möjligheter till fortbildning kan göra det lättare att rekrytera och behålla personal. 

Vad behöver vi då göra för att vända trenden? 

Vi anser att det behövs ett tydligare nationellt ansvarstagande för hälso- och sjukvårdens kompetensutveckling. Arbetsgivaren tar i dag inte sitt ansvar. För att tydliggöra deras och varje läkares ansvar krävs en nationell reglering i form av en föreskrift. 

Det är orimligt att kunskapsnivån under den längsta perioden i läkares yrkesverksamma liv är helt oreglerad. Det måste säkerställas att vi har goda möjligheter att ta till oss ny kunskap hela yrkeslivet. 

Arbetsgivaren måste garantera att det finns förutsättningar för fortbildning under arbetstid, bland annat i form av tid och resurser, och varje läkare har ett ansvar att delta i fortbildning utifrån verksamhetens och individuella behov. 

Fortbildningen ska ha medicinskt fokus och inte inrikta sig på organisatoriska eller administrativa uppgifter. Utöver möjligheten till erfarenhetsutbyte i nationella och internationella sammanhang behöver vi även ha en god lärandemiljö med tid för kollegial dialog, eftertanke, kunskapsöverföring och sökande av information.

Vi fortsätter vårt arbete med att säkra läkares tillgång till fortbildning och kommer inte att ge oss förrän vi alla har goda förutsättningar att ta till oss ny kunskap under hela yrkeslivet!