Som psykiater funderar jag mycket på hur man på bästa sätt kan stötta individer så att de gör de val som är bra för dem och deras omgivning. Att förändra invanda mönster och beteende är svårt, det vet alla som ska komma igång med träning, lägga om sin kost, sluta röka osv. Det som är säkert är dock att det generellt fungerar bäst med morötter och uppmuntran, i princip aldrig med piska och hot – i alla fall inte om man ska få till en förändring som är beständig över tid.
För några månader sedan nåddes vi av nyheten att Västra Götalandsregionen har planer på att samtliga ST-läkare inom ortopedi, psykiatri och internmedicin ska tjänstgöra ett par månader inom allmänmedicin. Gissningsvis är intentionen god, och vi är alla överens om att primärvården behöver tillföras resurser. Åtgärderna brådskar, men att införa en obligatorisk placering för samtliga ST-läkare är inte en del av lösningen. Hur man lägger upp läkares specialiseringstjänstgöring är i grunden en utbildningsfråga, och ST-läkare ska inte ses som en position i en schemarad som kan flyttas för att täcka vakanser. I realiteten kommer ett sådant upplägg dessutom innebära att ett stort handledaruppdrag kommer att läggas på en redan pressad primärvård. Med det sagt så kan det absolut vara bra med sidotjänstgöring inom primärvården, men det måste handla om måluppfyllelse, inte om resursöverföring.
Läkares specialiseringstjänstgöring regleras bland annat av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Varje ST-läkare ska ha ett individuellt utbildningsprogram som utgår från målbeskrivningen för den aktuella specialiteten. Utbildningsprogrammet tas fram i dialog mellan handledare, studierektor och ST-läkare. Planen ska omfatta de tjänstgöringar och utbildningsaktiviteter som behövs för att den enskilda ST-läkaren ska kunna uppfylla kompetenskraven. Beroende på vad den enskilda ST-läkaren har för kunskap och erfarenhet kan sidotjänstgöring inom flera specialiteter, exempelvis allmänmedicin, bli aktuell. Ett krav på obligatorisk sidotjänstgöring inom primärvården strider dock mot föreskriftens intention att ST-utbildningen ska läggas upp utifrån varje enskild läkares förutsättningar, där varje placering syftar till måluppfyllelse. Vi är därför starkt kritiska till ett obligatorium.
Frågan om sidotjänstgöring i primärvården har dryftats i flera fora inom Läkarförbundet, och har även lyfts till diskussion i ST-rådet och kommunicerats i debattartiklar. Även om diskussionerna har landat i att vi är emot ett obligatorium har både negativa och positiva följdeffekter av primärvårdsplaceringar för sjukhusbundna specialiteter lyfts fram. Genom ett ökat antal primärvårdsplaceringar skulle det bland annat bli mindre vattentäta skott mellan sjukhus och primärvård. Detta kan ge ökad ömsesidig förståelse inom läkarkåren för de olika verksamheternas förutsättningar och utmaningar samt leda till bättre samarbete runt patienten. Vi kan även behöva tänka nytt kring hur vi lägger upp utbildningsprogram och hur vi använder oss av sidotjänstgöring kopplat till de delmål som ska uppfyllas. Det finns positiva exempel där allmänpsykiatriska kliniker, efter diskussion och med hög grad av individualisering för varje ST-läkare, har ersatt delar av internmedicinplaceringen med en placering inom allmänmedicin. Genom att de patienter som ST-läkarna behöver träffa i stor utsträckning finns inom allmänmedicin nås därigenom målen på ett bättre sätt.
Att ST-läkare inom vissa specialiteter genomför delar av sin utbildning inom primärvården tycker vi är positivt och något som kan uppmuntras. Det är så man bygger broar och uppnår förändringar som är hållbara på sikt. Genom att forcera fram placeringar som inte upplevs som meningsfulla och som inte tar sikte på måluppfyllelse riskerar vi snarare att rasera de broar som redan finns.
Det är dags att tänka om och slopa kravet på obligatorium. En specialiseringstjänstgöring är
en utbildningstjänst, inte en produktionsresurs som ska lösa primärvårdens bemanning!
