Påhejat av några mycket engagerade i frågan har vi en mediedebatt om dödshjälp – eutanasi och läkarassisterat självmord. Frågan väcker starka känslor, tangerar vår rädsla att bli gamla, sjuka, lidande eller beroende av andra. Det avspeglar kanske också postmoderna värderingar, där svenskar enligt World Value Survey i globalt perspektiv är extrema genom frånvaron av andlig dimension i livet och starka krav på personlig autonomi. Inte så konstigt kanske om förlust av autonomi då ses som värre än döden. Autonomiperspektivet är också ett av de starkaste argumenten för att införa dödshjälp. 

Av världens 200–240 länder tillåts någon form av dödshjälp i Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Schweiz, Colombia och fem av femtio stater i USA. Kanada har nyligen infört lagstiftning. Detta väcker förstås diskussion, och Läkarförbundet har på senare tid deltagit i sådana diskussioner, bland annat genom samarbetsorganisationen för världens läkarförbund; World Medical Association (WMA).

Liksom i Sverige är dödshjälp förbjuden i de absolut flesta av världens länder, oavsett styresskick, religion och kulturell bakgrund. Sällan är världens länder så eniga i sitt ställningstagande. Ingen tjänar på att frågan trivialiseras genom att göras till en paroll eller opinionsfråga. WMA har också tagit ställning för att dödshjälp är oetisk och att läkare inte ska medverka i sådan verksamhet.

Undertecknad deltog nyligen i ett WMA-symposium i Vatikanen, där experter med bakgrund i medicin, juridik, filosofi och olika religioner gav perspektiv på frågan. De vittnade bland annat om att patientens önskan om att få hjälp att dö ofta bottnar i en rädsla att ligga samhället eller familjen till last, eller i en depression som inte har diagnostiserats. Dessa faktorer är ytterligare ett skäl att inte legalisera dödshjälp.

Vår profession är att hjälpa människor att leva – inte att dö. Den palliativa vården och möjligheter att lindra smärta, oro och ångest hos döende måste ha hög tillgänglighet. Om dödshjälp införs finns en stor risk att viljan och resurserna till en god och värdig vård i livets slutskede minskar.

Debattörer hänvisar ibland till opinionsundersökningar. De ger inte alltid bra vägledning i svåra frågor. Det illustreras av en finsk sådan, där 73 procent av allmänheten, 46 procent av läkarna och 42 procent av sjuksköterskorna var för dödshjälp. Men endast 23 procent av läkarna var beredda att personligen medverka. Av läkare i palliativ vård var bara 17 procent för dödshjälp. Min tolkning är att ju närmare man finns döende människor, desto mer förstår man komplexiteten i frågan och desto mer är man emot dödshjälp. 

I Nederländerna gavs dödshjälp inledningsvis till terminalt sjuka med obotligt lidande. Nu är det öppet för barn, psykiskt sjuka och dementa. Inte alltid görs kvalificerade bedömningar av om dödsönskan beror på depression eller annan psykisk sjukdom. Är det rimligt att man ser dödshjälp som en lösning på tinnitus?

Vem ska vara »hjälpen« i dödshjälp? Debattörer förutsätter att det är en uppgift för läkare. För den medicinska professionens organisation är det otänkbart att alls acceptera dödshjälp, än mindre som rutinåtgärd. Yrkets kärna är alltjämt att bevara och skydda liv. Uppgifter från USA berättar om läkare som får svåra samvetskval efter att ha medverkat i dödshjälp. I Sverige har vi tidigare inte sett »samvetsklausuler« som lösningen på etiska problem, och det är ingen lösning i denna fråga heller.

Erfarenhet från de få länder som tillåter eutanasi lär oss att tröskeln för dödshjälp successivt sänks.
Människor som inte kan fatta beslut själva, på grund av sjukdom, får hjälp att dö efter att ha uttryckt en sådan önskan. Kanske ligger ibland avsaknaden av sjukförsäkring eller palliativ vård, samt önskan om att inte ligga anhöriga till last, bakom begäran om dödshjälp. 

Sveriges läkarförbund verkar för god, tillgänglig och jämlik sjukvård, inklusive palliativ vård. Vi kan aldrig acceptera att dödshjälp blir svaret på samhällsproblem.