En samlad nationell läkemedelslista är den enskilt viktigaste åtgärden för att uppnå en säker och ändamålsenlig läkemedelsanvändning. En rätt utformad lista skapar förutsättningar för att upptäcka och undvika skadliga kombinationer av läkemedel, samt minska risken för över- och felaktig förskrivning. Det kräver att listan är utformad så att både aktuella och tidigare läkemedelsordinationer finns med. Ett viktigt steg är den proposition som regeringen lade fram i mars om en nationell läkemedelslista. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 juni 2020, och läkemedelslistan ska då finnas som en möjlighet för hälso- och sjukvård samt apotek. Först juni 2022 ska användning av registret vara obligatoriskt, och e-hälsomyndigheten kommer att ansvara för den. Men en heltäckande lista ligger tyvärr betydligt längre bort än så.
Ett nytt personregister ska införas och ersätta två befintliga register: Receptregistret och Läkemedelsförteckningen. Receptregistret visar vad vi har skrivit ut på recept, oavsett om dessa läkemedel hämtats ut eller inte, och Läkemedelsförteckningen innehåller uppgifter om förskrivna läkemedel som har lämnats ut på apotek. Det innebär att rekvisitionsläkemedel åtminstone i första steget hamnar utanför listan. De köps in av vårdgivaren, administreras direkt till patienterna och står för cirka en femtedel av den totala kostnaden för läkemedel. Oavsett hur patienten får tillgång till sina läkemedel, exempelvis via recept, direkt på sjukhus eller om de kommer hem i dosdispenserat format, så behöver vi se helheten för att kunna ta ställning till in- eller utsättning av läkemedel. Problemen som gav upphov till läkemedelslistan kommer alltså att kvarstå, om än i något mindre omfattning. Denna brist behöver åtgärdas.
Läkemedelslistan behöver bli mycket mer än en sammanslagning av register om den ska bli användbar. Den måste utgå från ordinationer snarare än att vara en digital lagringsplats för förskrivna recept. För att påverka patientsäkerhet och arbetsmiljö positivt måste det finnas en direkt koppling till våra journalsystem så att ordinationsändringar automatiskt överförs, och den bör integreras på ett »sömlöst« sätt; vi ska alltså inte behöva märka att vi hoppar mellan olika system även om så sker bakom journalens kulisser. Och vi ska bara behöva dokumentera i ett system – allt annat innebär risker för att fel smyger sig in, och såväl patientsäkerheten som arbetsmiljön blir lidande. Det kräver att informationen som förs in standardiseras.
Läkarförbundet har sedan länge intagit en aktiv roll kring en läkemedelslista. 2016 genomfördes en behovsanalys ur ett läkarperspektiv. Syftet var att på ett konkret och utförligt sätt beskriva läkarnas behov av information om patientens läkemedelsbehandling, samt vilka grundläggande förutsättningar som krävs för att listan ska bli användbar i praktiken. Utöver att samtliga aktuella ordinationer med fullständig ordinationsinformation måste vara med framkom även att historiken måste finnas tillgänglig. Vidare behöver uppmärksamhets- och varningsinformation, expedierings- och administreringsinformation samt receptinformation finnas tillgänglig. Vi är nu delaktiga i aktiviteten »strukturerad läkemedelsinformation från apotek till ordinatör« i den nationella läkemedelsstrategin. Här tittar vi på informationsflödet, och trots att aktiviteten i sin utformning är begränsad till envägsinformation hoppas jag att det kan leda till framtagande av ett fungerande verktyg för kommunikation kopplat till läkemedelslistan.
Oavsett hur bra de tekniska lösningarna blir så kommer vi aldrig att veta om patienterna tar sina läkemedel enligt ordination. Här spelar kontinuitet och förtroende i patient–läkar relationen en avgörande roll. Läkemedelslistan kan – med rätt utformning – stötta kommunikationen och öka patienternas möjlighet att ta kontroll över sin egen behandling.
Slutligen: den nationella läkemedelslistan måste introduceras på ett så säkert sätt som möjligt. Vi minns nog alla uppstartsproblemen med Pascal, som stundtals orsakade en bristande patientsäkerhet. Vi måste dra lärdom, och undvika de problem som undvikas kan. Nya system behöver testas i en miljö så lik verkligheten som möjligt för att eventuella problem ska upptäckas. Alla som kommer att arbeta med
listan behöver få adekvat utbildning.
