Delar av denna text är skriven i startfållan till Berlin Marathon. Politik har flera gemensamma drag med långdistanslöpning. För framgång krävs uthållighet och pannben. I årets valrörelse rankades sjukvården som en av de viktigaste frågorna. Trenden att sjukvården allt mer blir en nationell angelägenhet är tydlig. Alla partier som har ambitioner att vara statsbärande måste ta ansvar för välfärdsfrågorna, och kan inte lämna sjukvården enbart till landstingspolitiken. Läkarförbundet hade som ambition att minst ett politiskt parti skulle plocka upp vår politik. Det blev inte så, utan i princip alla partier höjde ribban och gick fram med våra frågor. Nu är det dags för partierna att leverera vad de lovade i valrörelsen. 

Svensk politik är inte känd för dramatik eller snabba revolutionerande skiftningar. I skrivande stund är ingen ny regering i sikte. Utmaningarna i vården tar dock ingen motsvarande paus. Alldeles oavsett vilken regering som till slut bildas kommer den att behöva initiera helt nödvändiga reformer i sjukvården. Det sämsta scenariot är att politiken inte skulle ha förmåga till reformer. Vi tänker inte ge oss och har mycket kvar i benen. Jag kan garantera den kommande regeringen att vi kommer att fortsätta att driva på och kräva reformer och förbättringar. 

De flesta partier är i dag positiva till en nationell primärvårdsreform där invånarna ska kunna garanteras en egen fast läkare i primärvården. Det är bra. Konsekvent, ihärdigt och tålmodigt arbete börjar ge resultat. 

Sista valveckan lyckades vi få in en debattartikel om bemanningen i vården i Sydsvenskan. Den gången tillsammans med Socialdemokraterna och Kommunal. Eftersom Sveriges läkarförbund är partipolitiskt obundet skriver vi ibland tillsammans med politiska partier, patientföreningar, andra fackförbund och/eller aktörer som har tagit till sig våra förslag på lösningar – under förutsättning att dessa aktörer delar vår värdegrund.

I somras publicerades en annan viktig artikel i Göteborgs-Posten där Allianspartiernas sjukvårdspolitiska talespersoner gick fram med vår politik. Rubriken var »Fasta läkare och fler vårdcentraler kortar köerna«.  En nyckelmening i artikeln, som samtliga allianspartier skrivit under på, är: »Primärvården behöver ett tydligt nationellt grunduppdrag och att listning sker på läkare, inte mottagning. Samtidigt kan en fast läkare inte ha för många patienter på sin lista. Alltför många patienter kan leda till sämre arbetssituation för läkaren och till sämre vårdkvalitet för patienten.« 

Även Socialdemokraterna är nu i princip för listning på läkare. Socialminister Annika Strandhäll har uttalat att hon vill »stärka rätten till en fast läkare, som kan stå för samordning och kontinuitet i vården«.

Så fort en ny regering är på plats kommer vi att växla upp vårt opinionsarbete för att en nationell primärvårdsreform med listning på fast namngiven läkare ska bli verklighet.

Även om effekten av en utbyggd primärvård förhoppningsvis blir att trycket på slutenvården lättar behöver mycket mer göras. Vid upprepade tillfällen de senaste åren har vi slagit larm om att situationen på landets sjukhus är ohållbar. Trots det har vårdplatsbristen förvärrats, och fler patienter än någonsin vårdas nu på överfulla avdelningar medan köer till operationer och andra behandlingar ökar. Åtgärder för en rimlig beläggningsgrad måste gå från myndigheters skrivbord till realitet ute i verksamheterna. 

Sverige behöver en behovsbaserad vårdplatsdimensionering. Antalet vårdplatser och fördelningen av dessa måste baseras på faktiska vårdbehov. I dag lovas det runt i den politiska debatten, och dagen efter tvingas vi läkare till dolda prioriteringar på golvet med patientsäkerheten och vår legitimation som insats. Detta blir också en uppgift för en kommande regering.

Vi kommer fortsätta att ligga på i våra prioriterade frågor. Nu måste partierna bekänna färg och göra verklighet av sina löften. Vi kommer att bevaka den kommande regeringens och riksdagens arbete. Livet efter valet har börjat. Och till alla politiker: vi är uthålliga och har pannben!