Vården präglas av dålig tillgänglighet och långa väntetider och är dessutom ojämlik. Att staten ska ta över vården nämns ofta, men frågan om att lägga ner landstingen får för tillfället anses politiskt död. Läkarförbundet vill i stället att staten tar ett stort steg framåt med ökad nationell reglering och tydliga krav på resultat. För att nå dit måste patientlagen stärkas och professionen i större grad kunna utveckla och påverka verksamheten. Några vägar framåt är att mer handfast skilja på beställare och utförare, separera elektiv och akut vård, satsa på mindre sjukhus och se till att chefer är bra ledare med medicinsk kompetens – för att nämna några.

Patientlagen trädde i kraft den 1 januari 2015. Syftet med lagen är att tydliggöra patientens ställning och främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. En viktig del är patientens fria val att välja utförare av offentligt finansierad primärvård och öppen specialiserad vård i hela landet. Patienten ska också kunna få den vård som ges i annan region även om den inte ges i den egna. Ja, fattas bara när man kan söka vård inom hela Europa! Läkarförbundet anser att man också ska kunna välja sjukhusvård fritt över regiongränserna. Men lovvärda lagar är inget värt om tillgängligheten är usel och det saknas alternativ att välja mellan. 

SKL tar årligen fram en så kallad Hälso- och sjukvårdsbarometer där man undersöker svenskarnas syn på vården. Resultatet för 2018 visar att åtta av tio svenskar tycker sig ha tillgång till den vård de behöver, men enbart sex av tio svenskar har förtroende för sjukvården nationellt. Man ser däremot att skillnaderna är stora: mellan Jönköping som har störst förtroende och Västernorrland som har lägst skiljer det exempelvis 23 procentenheter.

Förtroendet för sjukhus och vårdcentraler har sjunkit och är nu 67 respektive 58 procent. Andelen tillfrågade som anser att väntetiderna till vårdcentraler är rimliga har minskat till bara drygt hälften. På frågan om vad som skulle öka förtroendet för sjukhus och vårdcentraler i den egna regionen kommer »kortare väntetider« överst på listan för sjukhusen och »möjlighet att få samma läkare varje gång« överst på listan för vårdcentralerna.

Våra grannar i Danmark har lyckats betydligt bättre. Med en betydligt snävare vårdgaranti, med fyra veckor för maligna respektive åtta veckors väntetid för icke-maligna tillstånd, sanktionsmöjligheter från statligt håll, öppet redovisade väntetider och med kvalitetsutfall får patienter reell makt. Lyckas inte den offentliga vården upprätthålla vårdgarantin ger man privata utförare möjlighet att etablera sig. Resultatet är att danskarna har mycket kortare väntetider än vi i Sverige och fritt val av sjukhus i hela landet. 

Hos oss finns vårdval i primärvård och öppen specialistvård med stora variationer över landet. Olikheterna baseras på ideologiska skillnader som inte borde vara tillåtna. Att införa vårdval i sjukhusspecialiteter måste dock göras med eftertanke. En risk är att man dränerar sjukhusen på både spetskompetens och de mer vanliga patientgrupperna, vilket leder till försämrad avancerad vård och dessutom påverkar utbildning och handledning negativt. Dränering på läkare riskerar också jourverksamhet och arbetsmiljö. En väg är att uppmuntra sjukhusläkare till tjänstgöring på båda ställena, men det kräver goda incitament och att regler för bisysslor, konkurrensklausuler och negativa pensionseffekter ses över. Man måste också ta med utbildningsuppdraget och förutsättningar för forskning vid upphandling av vårdval. En annan nackdel är ryckiga avtal, där förutsättningar eller ersättningsnivåer ändras utan dialog, och att de regionägda enheterna får konkurrensfördelar, som exempelvis budgettillskott. 

Men med rätt dialog och kompetens vid utformning och upphandling kan vårdval vara en pusselbit i att stärka vårdkedjan, stärka patienternas självbestämmande och förbättra tillgängligheten utan att hämma akutflödet.