Sjukvården brottas med bristande tillgänglighet och dålig kontinuitet. Köer och överbeläggningar är vardag, och dyrbar läkartid läggs på att jaga platser i stället för att ge vård. Marginalerna är på många håll obefintliga, och framöver är utmaningarna ännu större. En ESO-rapport från 2019 visar att svensk sjukvård är ineffektiv relativt flera jämförbara länder inom OECD. Det beror inte på brist på arbetade timmar – svenska läkare har med sina 40 timmar längre veckoarbetstid än i våra grannländer. Utöver det levererar de flera arbetade timmar än de flesta yrkesgrupper på svensk arbetsmarknad. Inte heller råder numerär brist på läkare. Att svensk sjukvård är ineffektiv beror på något annat. 

I OECD:s rapport “Health at a Glance 2019: OECD Indicators” är Sverige bland de länder som har bäst tillgång till läkare i förhållande till befolkningsstorlek. För varje tusental invånare har vi 4,1 läkare, vilket kan jämföras med genomsnittet för OECD som endast är 3,5 läkare per 1 000 invånare. I dagsläget arbetar knappt 40 000 läkare inom hälso- och sjukvården. Det innebär att det finns fler yrkesaktiva läkare än någonsin tidigare och trenden har varit ökande under en längre tid. 

Totalt sett har vi alltså god tillgång till läkare, men tillgången är ojämnt fördelad och dimensioneringen av specialister är i obalans: det saknas specialister i bland annat allmänmedicin, psykiatri och geriatrik. Enbart i Stockholm saknas i runda slängar 400 allmänläkare. Att ha utbildat många läkare kommer alltså inte till nytta på bästa sätt.

Sverige utmärker sig även i OECD-rapporten genom betydligt färre patientbesök per läkare än i andra länder. Genomsnittet för antal patientbesök som en läkare inom OECD hinner med på ett år är 2 181, medan vi i Sverige endast hinner med en tredjedel: 680 besök. Det är svårt att jämföra statistik från system som styrs via olika parametrar, men vi läkare har i många år påtalat att all tid vi ägnar åt att jaga vårdplatser och åt administration, som någon annan hade kunnat utföra, går ut över patientarbetet. Kapacitetsbristen i sjukvården i sig gör att vi inte kan jobba effektivt – det blir ett moment 22. 

Vad vi ser är effekterna av ett system som är fel dimensionerat och som inte premierar kontinuitet. Rapporten visar nämligen även att Sverige ligger under genomsnittet när det kommer till om patienterna upplever att läkarbesöken är tillräckligt långa. Paradoxalt, eftersom de patientbesök som görs i Sverige i själva verket är betydligt längre än i de flesta jämförbara länder [1]. Det är inte så märkligt, eftersom patient och läkare får ägna en stor del av besöken åt att starta om, upprepa sjukdomshistoria och göra om initiala bedömningar eftersom patienten inte har en fast läkare med det övergripande medicinska ansvaret utan i stället ständigt får träffa nya läkare, till skillnad från hur det organiseras i OECD-länderna som vi jämförs med. Inte konstigt att det är ineffektivt.

Sven Engström et al skriver i Läkartidningen [2] att hög personlig läkarkontinuitet i primärvård är förenad med lägre antal läkarbesök på akutmottagningar. Det visar sig bidra till färre läkarbesök såväl som inläggningar på sjukhus. Det räcker inte med att bara ha god tillgång till läkare: hur resurser används avgör om vården blir effektiv. Kontinuitet i patient–läkarrelationen ger både kortare och mer effektiva läkarbesök, vilket frigör mer tid för att träffa fler patienter. Och om läkare kunde ägna mindre av sin tid till att förhandla om att få en plats till sina patienter skulle vi kunna ägna mer läkartid till direkt patientarbete – och vården skulle då bli mer effektiv. Det skulle också kunna sänka kostnaderna, för ineffektiv vård är dyr vård!

1. Irving G, et al. BMJ. 2017;7(10):e0717902.

2. Läkartidningen. Engström S, et al. 2019;116(51–52):FTPW.