Jag skriver denna text väl medveten om att innehållet kan vara inaktuellt innan den ens går i tryck. Pandemin med allt vad den orsakar rullar fram med snabba steg och ny information, nya direktiv och rekommendationer och insatser kablas ut med timmars intervaller. Det gäller att vara insatt i svenskt statsskick för att förstå vem som har vilket ansvar och mandat i krishanteringen. För några veckor sedan var covid-19 något som förekom i den kinesiska staden Wuhan. I Sverige kunde vi på distans läsa om hur smittan spreds och långsamt började dyka upp utanför Kina. I skrivande stund har viruset spridits till 152 länder och över 200 000 människor har insjuknat. Det enda vi vet med säkerhet är att antalet smittade kommer att fortsätta öka. De flesta kommer att ha lindriga symtom, men en del kommer att bli intensivvårdskrävande och det tyvärr koncentrerat i tid. Hur väl vi hanterar situationen kommer att handla om kapacitet och logistik. Antalet intensivvårdsplatser behöver snabbt skalas upp, kapaciteten inom närliggande delar av vårdapparaten som ska hantera covid-19 likaså – tyvärr från ett läge där Sverige ligger längst bak i startfältet när det gäller antalet vårdplatser och inte minst antalet intensivvårdsplatser. 

Det är en rad frågor som jag skulle vilja ta upp men som inte får plats i dag, men då pandemin inte kommer att vara över till påsk får jag möjlighet att återkomma. En stor utmaning kommer att vara just uthålligheten. Läkare kommer att belastas hårt över lång tid, och det är viktigt att säkra vila och återhämtning. Vi behöver dessutom finnas på rätt ställen i vården. Det kan bli så att läkare inom närliggande specialiteter går in och stöttar intensivvården. Studenter kan tas in som vikarierande underläkare eller läkarassistenter. 

Ett stort problem som våra skyddsombud redan larmar om är bristen på skyddsutrustning. Det hjälper inte att ha pengar i ladorna när inget finns att köpa på världsmarknaden. Nu står hoppet till civilsamhället och företag som kan ha lager av material. Det är ett tydligt arbetsgivaransvar att det finns adekvat skyddsutrustning. Där är arbetsmiljölagstiftningen tydlig. Principen i all livräddning är dessutom: ”sätt först på dig din egen mask innan du hjälper andra”. Men sjukvården har också skyldighet att hjälpa sjuka. Olika lagstiftningar står emot varandra, och det vilar ett stort ansvar på verksamhetschefer som ansvarar för såväl verksamheten som anställdas säkerhet. Det blir tufft, och här behövs stöd. Läkare gör dagligen svåra prioriteringar och den etiska stressen har ökat. I vår yrkesetik ligger att hjälpa sjuka, men det kan inte ske på bekostnad av den egna hälsan. Ett annat etiskt dilemma som blir enormt tufft är prioriteringarna av vem som ska få den intensivvård som finns att tillgå. Det är redan i dag vår vardag, men kommer att öka i magnitud. 

Kris måste hanteras i ordnade former. Vi har en viktig roll att spela, och vi tar ansvar. Elektiv verksamhet behöver dras ned. Tillfälligt avskaffat krav på sjukintyg dag 2–14 minskar belastningen. Läkarförbundet begär tillsammans med SKR i skrivande stund att regeringen skjuter fram ikraftträdandet av ändringarna av patientsäkerhetslagen och hälso- och sjukvårdslagen rörande BT och ST till att börja gälla först från 1 januari 2021. Läkare har en viktig expertroll, och vår kompetens behövs för att hantera pandemin. Vi tecknar nu ett krislägesavtal som underlättar för insatser över region- och verksamhetsgränser. 

Behovet av tydlighet och effektiv logistik kan inte nog betonas. Det är bra att myndigheterna får ett utökat ansvar. Sjukvården, med 21 olika system, har det svårare. Att agera koordinerat på uppdaterad information är grundläggande för att snabbt kunna fatta och effektuera beslut. Det är bra att Socialstyrelsen får ett nationellt uppdrag rörande tillgången till IVA- och ECMO-platser. Sverige behöver mobilisera för att möta vågen som är på väg. Ju längre ut vi kan möta vågen – det vill säga ju högre kapacitet vi kan komma upp i – desto bättre är vi rustade.