I dag står vi mitt i pandemin med covid-19, och vi sliter alla hårt för att sjukvården ska räcka till för alla som behöver den. Regional och lokal sjukvårdsledning initieras i regionerna, vilket överrider normala ledningsstrukturer. Vi skärskådar mötesagendor och ställer in onödiga möten, kapar administrativa hinder, bortser från organisatoriska gränser. Pengar är plötsligt inte ett problem. Det utlovas ekonomiskt stöd till regioner och till medborgare. Från politiskt håll hör vi, enat över politiska gränser, att brist på pengar inte ska få hindra oss att ge vård. Plötsligt blir fokus det enda rätta: att styra hälso- och sjukvården utifrån ett medicinskt behov.

Jag är övertygad om att vi kan, och ska, ta lärdom av den här tiden utifrån ett ledarskapsperspektiv – även när vi har ridit ut den här stormen.

För att göra rätt prioriteringar i en komplex verksamhet som vården behöver du ha kunskap om vad du prioriterar emellan. Du som läkare har den högsta medicinska kompetensen i vårdmötet med patienten. Självklart ska du då styra även strategiskt. En regiondirektör ställde mig nyligen en fråga: »Ni läkare är ju den profession som ytterst bestämmer och tar ansvar för patientens behandling – varför är det då inte så att vi ser fler läkare som chefer?«

Ja, den frågan har jag givetvis funderat mycket på under min tid som chef och som ordförande i Chefsföreningen. Jag började därför beskriva fakta i frågan. För som alla läkare vet jag att framgång kommer ur fakta och vetenskap.

Statistiken visar att det totala antalet chefer i offentlig verksamhet har ökat med mer än 3 000 personer sedan 2011. Antalet chefer som är läkare är nästan oförändrat, vilket gör att andelen chefer som är läkare relativt sett har minskat avsevärt. Mest skrämmande är att antalet verksamhetschefer som är läkare har minskat med 30 (!) procent sedan 2011. Man väljer hellre att vara chef i första linjen i stället för att vara verksamhetschef. Anmärkningsvärt nog sammanfaller nedgången i antalet verksamhetschefer som är läkare med upphävandet av de allmänna råden för verksamhetschefen 2015, då kravet på medicinsk utbildning försvann. Vi ser också att verksamhetsområden tenderar att bli allt större och att den administrativa bördan ökar, vilket går tvärt emot önskan från oss läkare att fortsätta att arbeta kliniskt.

Efter att ha hört mig beskriva alla fakta sade region­direktören vidare: »För mig känns det självklart att vi ska ha fler läkare som chefer, men kan du beskriva fler argument för mig?«

Jag beskrev då hur man i en forskningsgenomgång utförd via Karolinska institutet beskrivit flera positiva effekter av läkare som chefer. Effekter som ökad kvalitet, trivsel hos all personal till följd av hög trovärdighet hos chefen och hur man sett att klinisk kompetens gör att vi som läkare fattar bättre beslut. Vidare hur studier i primärvården visat positiva effekter av läkare som chefer i form av ökad tillit, gott samarbetsklimat, bättre resursutnyttjande och bättre koordinering av vården. Andra studier jag beskrev var de som visar på både ökad kvalitet och lägre kostnader.

»Både ökad kvalitet och lägre kostnader … det låter perfekt«,  skrattade regiondirektören.

Ja, perfekt blir det när vi i år satsar stort på chefsfrågan – en av de stora avtalsfrågorna. Vi kommer framför allt att inrikta arbetet på att få fler läkare som verksamhetschefer och högre chefer på strategiska poster i samhället. För det är där du har störst påverkansmöjlighet.

Och låt oss ta med de lärdomar vi nu drar från det kraftfulla pandemiarbetet, där vi överbryggar administrativa hinder och arbetar över verksamhetsgränserna och verkligen leder med fokus på ett medicinskt behov. Då blir det som min vän regiondirektören sade: det blir perfekt!