Vetenskapligt grundad, modern läkarutbildning utgår från de studieresultat som studenterna ska uppnå [1, 2], en utveckling som påskyndats av Bolognaprocessens betoning av förväntade studieresultat. Grundutbildningen bör också planeras mot bakgrund av hur den fortsatta utbildningen fram till specialistkompetens är upplagd [3]. Uppgiften för grundutbildningen är att skapa »medicinska stamceller« med förutsättningar att kunna vidareutvecklas till läkare med olika specialitetsinriktningar men också att tillgodose andra medicinska kompetensområden i samhället, inte minst forskning och vetenskapligt baserat utvecklingsarbete [4, 5]. Kunskaper, praktiska färdigheter samt ett professionellt och vetenskapligt förhållningssätt måste därför långsiktigt fördjupas på ett strukturerat sätt [6, 7]. Detta förutsätter bla val av undervisnings- och examinationsmetoder som förstärker studenternas djuplärande [8].
Välfungerande internationella läkarutbildningar utmärks av en positiv utbildningskultur, en professionellt styrd och strukturerad utveckling med fokus på de allmänna kompetensmålen och studenternas lärande samt en tydlig pedagogisk vision och inriktning mot principer, exempel och mekanismer, i motsats till att försöka täcka in allt.
Utvecklingen av sådana utbildningsprogram och att bygga upp erforderlig pedagogisk kompetens hos lärarna tar lång tid. Även vid Lunds universitet har vägen fram till den aktuella utbildningsplanen för läkarprogrammet varit lång och komplicerad. Den beskrivs i följande avsnitt som en allmän reflektion över hur utbildningsreformer kan skötas, med utgångspunkt i och jämfört med dagens utbildning: från en oklart sammanfogad linjeutbildning till ett i sin helhet genomtänkt utbildningsprogram och från detaljerade ämneskrav till omsorgsfullt definierad kärnkompetens samt valbara individuella studier och examensarbeten på fördjupad nivå.


Ny examensordning – ny utbildningsplan 2007
Läkarprogrammet vid Lunds universitet har ett integrerat, programövergripande perspektiv. Strukturen vilar på fyra huvudpelare – grundvetenskap, klinisk kompetens, professionellt handlande och samhällsaspekter på hälsa och sjukdom – vars gemensamma bas är de kliniska situationerna. Varje enskild student ska vara väl förberedd för att tillgodogöra sig AT, vilket framgår av de krav som fakulteten ställer på nyexaminerade läkare [9].
Efter en lång förberedelseprocess antog fakultetsstyrelsen 2005 en ny utbildningsplan enligt den struktur som beskrivs ovan. Den innebar i första hand förändringar i det kliniska stadiet och var en konsekvens av arbetet med att fastställa utbildningens kärna – core curriculum (se nedan). Utbildningsplanen utgick ifrån 102 kliniska situationer som studenterna förväntas kunna hantera under AT. Den betonade tydligt varje enskild klinisk termins kärna samtidigt som den gav studenterna möjlighet till breddning och fördjupning inom terminernas kärnområden. Till följd av Bolognaprocessen och åtföljande ny examensordning [10] modifierades utbildningsplanen inför höstterminen 2007 [11].
Figur 1 åskådliggör en integrerad basvetenskaplig del de första fyra terminerna med en longitudinell strimma av professionell utveckling. Grundkursen ger en introduktion till hela programmet [12]. Redan på termin 5 inleds den verksamhetsförlagda utbildningen. Det finns två perioder för examensarbeten, en på grundnivå (termin 4/5) och en på masternivå (termin 10). Vidare är breddnings- och fördjupningsarbeten inlagda på termin 8 och 11, varefter programmet avslutas med den utåtblickande kursen »Individ och samhälle«. Utbildningsplanen 2007 uppfyller de krav som anges för läkarexamen och dessutom kraven för generella examina på kandidat- respektive masternivå [10]. Principerna anges i Fakta 1.


En 20-årig utvecklingsprocess
Fram till 1992, då förnyelsen av läkarutbildningen i Lund först blev synlig, var utbildningen enligt europeisk-germansk tradition uppbyggd som en traditionell linjeutbildning. Ett teoretiskt prekliniskt stadium följdes av ett propedeutiskt och därefter ett kliniskt stadium med alla traditionella ämnen. I praktiken innebar detta ett stort antal små eller större ämnen med egen kurs och »egna« lärare/«egen« personal. Varje kurs avslutades med en kunskapsbaserad tentamen utan egentliga försök att bedöma andra delar av den blivande läkarens kompetens än de rent kognitiva. Det fanns ingen samlad utvärdering och inte heller några egentliga försök till integrering vare sig inom eller mellan terminerna.
Lärarnas identitet fanns i det egna ämnet snarare än i studenternas blivande roll som läkare. Programövergripande perspektiv saknades, liksom en plan för stegvis kompetensuppbyggnad. Utbildningen var helt enkelt klar när linjen tog slut. Efter hand blev det alltmer uppenbart att detta system var ohållbart, eftersom det visade sig vara svårt eller näst intill omöjligt att förändra fördelningen av tid mellan de traditionella ämnena eller att införa nya moment. Ett exempel är det mångåriga arbetet med att införa 5-poängs prekliniska fördjupningsstudier, vilka dock efter omfattande diskussioner och planeringsarbete kunde inledas läsåret 1984/1985.


Utbildning 90
Som följd av egna erfarenheter och utvecklingen av läkarutbildningen vid progressiva internationella universitet bildades hösten 1986 en informell arbetsgrupp, benämnd Utbildning 90, för att göra en översyn av läkarutbildningen i Lund/Malmö. Initiativet togs av den nybildade Enheten för medicinsk pedagogik. Centralt i uppdraget låg att visa hur en modern läkarutbildning vid Lunds universitet skulle kunna se ut samt att redovisa hur en sådan utbildning kan organiseras och vilka konsekvenser den skulle få för resursbehovet.
Projektet, U90, rapporterades i januari 1989 [13]. Under arbetets gång samlades breda erfarenheter genom kontakter och lärar–studentutbyten med Harvard Medical School, Hälsouniversitet i Linköping, McMaster University och flera andra universitet. Nyckelord var »samordning grundvetenskap–klinik«, »yrkesutbildning – akademisk skolning«, »självständigt studentansvar för studierna«, »kompetensutbyggnad – livslångt lärande« och »målstyrning«. I rapporten visas hur läkarutbildningen vid Lunds universitet kan omstruktureras från ämnesbaserade kurser till utbildningsmoment där grundvetenskap, klinisk vetenskap och praktik sammanvävs genom hela utbildningen. Integration, målstyrning och successiv kompetensuppbyggnad är centrala begrepp. U90-rapporten föreslog följande principer för den nya läkarutbildningen:
tidig introduktion av kliniska avsnitt
betoning av grundvetenskap och grundvetenskapliga principer genom hela utbildningen
en i huvudsak problembaserad inlärning med utgångspunkt i problem och frågeställningar som är applicerbara på de studerandes kommande yrkesverksamhet
ett betydande inslag av breddnings- och fördjupningsstudier
ett examinationsförfarande som utgår från definierade kompetenskrav uttryckta i syftes- och målbeskrivningar för varje utbildningsmoment.

Omfattningen av breddnings- och fördjupningsstudierna föreslogs vara 30 veckor, varav eget vetenskapligt projektarbete 10 veckor. Vidare introducerades begreppet »core curriculum«, dvs den kärna i utbildningen som alla studenter ska behärska. Ett exempel på studieuppläggning i fyra faser med tilltagande komplexitet visas i Tabell I.


Fortsatt utveckling
Det radikala förslaget i U90-gruppens slutrapport innebar den största förändringen genom tiderna av läkarutbildningen i Lund. Processen under de följande åren var stormig och mycket emotionell. Kritikerna menade att ämnesidentiteten försvann och att studenternas kompetens hotades, då de nya inslagen av fördjupningsstudier minskade den tid som varje ämne tidigare disponerat.
Kritiken mot fördjupningsstudierna var överraskande mot bakgrund av den uppfattning om bristande akademisk förankring av utbildningen som länge funnits och omfattande medverkan av framstående forskare vid framtagandet av förslaget. Dåvarande dekanus, Sven-Erik Bergentz, visade stort engagemang och tog personligen ställning för nödvändigheten av en genomgripande förändring. Detta uttryckte han tydligt vid flera minnesvärda möten i fakultetskollegiet. Tack vare hans ledarskap fattade medicinska fakultetsstyrelsen 1991 beslut om en ny läkarutbildning, och den nya utbildningen startade året därpå. Centralt i denna stod integration och målstyrning samt problembaserat lärande som arbetsform under de första fem terminerna. Vidare uppnåddes en viss integrering under kirurgi-/medicinterminerna, medan övriga kliniska terminer i stort sett lämnades orörda, huvudsakligen som en följd av ett massivt motstånd.
I efterhand är det lätt att se att denna kompromiss var ett misstag, men i den rådande stämningen på fakulteten var det svårt att nå längre just då. Någon utökning av fördjupningsstudierna utöver de befintliga 5 poängen under den tidiga delen av utbildningen uppnåddes inte heller. Viktigast var att en tydlig förändring beslutades och genomfördes och därmed lade grunden för fortsatt reformarbete. Några milstolpar fram till dagens utbildning sammanfattas i Fakta 2. Absolut viktigast är att den fortsatta utvecklingen bedrivits långsiktigt och hela tiden med utvecklingssteg i en bestämd riktning. En förutsättning för den stegvisa utvecklingen mot de långsiktiga strategiska målen har varit att besluten legat hos Nämnden för läkarutbildning (NLU) och dess operativa ledningsorgan av professionella lärare.


Core curriculum-arbetet
Under de första åren på 2000-talet stod det alltmer klart att curriculum var överlastat på det kliniska stadiet och att det fanns skillnader i form och innehåll mellan de båda undervisningssjukhusen i Lund och Malmö som var svåra att förklara och motivera, bla hur de kliniska terminerna examinerades. NLU initierade därför 2003 en förändring av undervisningen på termin 6–11. Initialt bedrevs arbetet inom de båda kliniska fasgrupperna med inspiration från dokumentet »Tomorrow´s doctors« [6] och flera anglosaxiska universitet, speciellt universitetet i Sheffield [14].
Våren 2004 fastställde NLU läkarprogrammets nya vision och de riktlinjer som skulle gälla för programmet [9]. Vidare fastslogs en mall för hur studiemål ska formuleras [9]. NLU beslutade även att de kliniska terminerna 6–10 skulle struktureras enligt en modell med en 15 veckor lång kärna, åtföljd av en 5 veckor lång breddnings- och fördjupningskurs. Det sistnämnda beslutet innebar en tydlig signal om att innehållet på de kliniska terminerna måste definieras och begränsas. Därför utgick core curriculum-arbetet hösten 2004 från principen om en utbildning som baseras på kliniska situationer.
Grundtanken var att bygga upp curriculum utifrån mötet patient–läkare och välkända situationer som ont i bröstet, andningssvårigheter, huvudvärk mm. Arbetsgruppen av erfarna lärare med bred och djup områdeskompetens började med att definiera de kliniska situationerna. Varje enskild lärare definierade sina egna situationer, varefter de sammanställdes och presenterades för gruppen. Initialt listades drygt 150 situationer, som sedermera kondenserades till 102 [9].
Ingen förhandling eller kompromiss tilläts utan gruppen var tvungen att bli enig. I förlängningen av arbetet identifierades de praktiska färdigheter som fanns angivna för alla terminer [9]. I det sistnämnda arbetet noterades en betydande överlappning mellan flera terminer och att det fanns brister i möjligheten att träna vissa praktiska färdigheter och framför allt i examinationen. Arbetet ledde även fram till dokumentet »Grundläggande klinisk och vetenskaplig skicklighet«, som tydliggör vad en läkare ska behärska efter examen som förberedelse inför AT [9]. Konsekvensen av arbetsgruppens rapport blev den nya utbildningsplan som fakultetsstyrelsen antog 2005.
Reaktionerna var trots omfattande lärar- och studentmedverkan och flera informationsmöten delvis upprörda och föranledde ånyo turbulens inom delar av fakulteten. Med perspektiv på processen har vi anledning att understryka att behovet av information aldrig kan underskattas. Samtidigt var besluten om breddnings- och fördjupningskurser och core curriculum en förutsättning för att klara av den omställning som vi visste skulle komma till följd av Bolognaprocessen och ny examensordning. Core curriculum-arbetet och de förändringar det medförde innebar också att läkarprogrammet definitivt lämnade den europeiska-germanska traditionen till förmån för den anglosaxiska.


Långsiktig strategi
Helt centralt i utvecklingsprocessen är utbildningsnämndens självständiga ansvar och möjligheter att med utbildningsplanen som styrdokument självständigt driva, utveckla och utvärdera läkarutbildningen – inkluderande budgetansvar, dvs låta pengarna följa de förändringar som sker avseende innehåll och pedagogisk utveckling. Nämnden arbetar således på fakultetsnivå med utbildningens behov som central utgångspunkt [15].
Denna förflyttning av fokus från ett pärlband av separata ämnen och institutioner till en samlad beslutsfunktion, som utgår från de resultat som programmet som helhet ska uppnå, är enligt vår mening en absolut förutsättning för framgång. Givetvis måste all utbildning ske i nära samverkan med institutionerna, men med en tydlig markering av att det är utbildningens behov som är utgångspunkten snarare än forskningens eller lärarnas behov.
Det tydliga stödet från tre generationer dekaner och fakultetsstyrelser har därvid varit av avgörande betydelse. Andra nödvändiga komponenter i den långsiktiga utvecklingsprocessen är pedagogiskt stöd, lärarutbildning och studentmedverkan. Medicinska fakultetens pedagogiska enhet har bla ansvarat för lärarutbildning, årliga enkäter till de studenter som lämnat utbildningen, alumniundersökningar och utformning av en enhetlig modell för kursbokslut samt tillsammans med Medicinska föreningen verkat för att Lunds universitets utvärderingsenhets barometer år 2005 inriktades på medicinska fakultetens utbildningar [16].
Högskoleverkets utvärdering av läkarutbildningarna i Sverige 1997 [17] gav också stöd för att vi var på rätt väg. Omfattande nationella och internationella nätverk/samverkansprojekt har varit en viktig del i reformarbetet och kompetensuppbyggnaden och ökat vår trovärdighet i den interna debatten. Utvecklingsarbetet har också fortlöpande rapporterats och publicerats. De största utmaningarna sammanfattas i Fakta 3.


Framgångsfaktorer
U90-rapporten beskrev framsynt redan 1989 de centrala principerna i en modern läkarutbildning, men de genomförs först i den utbildningsplan som gäller från och med höstterminen 2007. Behöver det verkligen ta så lång tid? Givetvis inte! Förändringsarbete förutsätter ett visst tempo för att undvika »reform without change«. Processledningen kunde också varit kraftfullare. Lika viktigt är dock att omfattande förändringar genomförs konsekvent och långsiktigt utan skadliga och energikrävande återställare.
Vi menar därför att det i en traditionell forskningsdominerad universitetsmiljö är nödvändigt att utbildningsförändringar får ta sin tid. En så genomgripande förändring måste dessutom vara i fas med den internationella utvecklingen och genomföras i samverkan mellan flera universitet och utbildningar för att vara trovärdig. Samtidigt är det fördelaktigt och universitetets ansvar att driva utvecklingen och vara proaktiv i förhållande till nya pedagogiska forskningsrön och utvecklingslinjer, i stället för att motsträvigt reagera först när ny lagstiftning påtvingar en förändring. Situationen är givetvis helt annorlunda om det ges möjlighet att starta en ny utbildning utan historiska bindningar.
Varför är då processen så komplicerad? En förklaring är att läkarutbildningen utgör en liten del i en i övrigt forsknings- och sjukvårdsdominerad verksamhet. De flesta lärares utgångspunkt och identitet är det egna forskningsområdet, forskningsgruppen, ämnesområdet eller, för de kliniska lärarna, det kliniska. I detta perspektiv ter sig den tidigare linjeutbildningen attraktiv. Man har sin egen kurs med egen avslutande examination och behöver därmed inte engagera sig i de övergripande resultat som utbildningen ska uppnå. Utvärderingen baseras på resultatet av den egna examinationen av kunskaper utan någon inblick i hur mycket som finns kvar när studenterna tar sin examen. Utbildningen utgår således från lärarnas definition av området, och läraren levererar detta kunskapsområde till studenterna att efter bästa förmåga ta till sig. Ofta är dessutom ekonomisk ersättning knuten till kursåtagandet utan koppling till hur undervisningen genomförs eller vilka resultat som uppnås.
Att i ett sådant system försöka införa ett övergripande programperspektiv utan tydlig ämnesidentitet och med krav på lärarna att verka inom nya områden och att tillägna sig ny pedagogisk kompetens, och till och med hot om omfördelning av pengar, är givetvis inte enkelt.
Det är ofrånkomligt att stora projekt innebär ett pedagogiskt försprång för de lärare som involveras. Men utbildningen måste genomföras av en bred grupp lärare och dessutom vara förankrad och trovärdig hos studenterna och inte bara hos deras företrädare. Därför bör de centrala besluten ange förväntade studieresultat, examinationskrav och riktning, medan lärare och studenter ges största möjliga frihet att välja vägen, även om det kan innebära både frustration och misslyckanden. De framgångsfaktorer vi identifierat sammanfattas i Fakta 4. Oaktat detta är det helt avgörande att det inom universitetet finns mod och kraft att fatta nödvändiga beslut vid kritiska tidpunkter och att fattade beslut därefter genomförs. Det förutsätter i sin tur en ingående uppföljning av utbildningen vid terminskurserna utan tolerans för »reform without change« och långsiktig beslutsamhet att inte tillåta återställare i samband med ledningsskiften.
En annan viktig framgångsfaktor är att lyfta debatten utanför det egna universitetet till nationella och internationella forum. Vi har genom åren haft starkt stöd från ledande internationella läkarutbildningar och även av att föra diskussioner med företrädare för övriga svenska läkarutbildningar. På så sätt kan försök till lokal försnävning av processen elimineras och kritiska synpunkter bemötas i en öppen sakdebatt. Den nya Högskoleförordningen och Bolognaprocessen har, tillsammans med Lunds universitets krav på mastersnivå, också höjt debattnivån. Slutligen har den nyligen genomförda utvärderingen från Högskoleverket [18], med dess betoning av de allmänna målen för universitetsutbildningar, varit ett starkt stöd under de senaste två åren.


Framtidsperspektiv
Efter en lång period av träget utvecklingsarbete varvat med intensiva perioder av förändringsarbete är det dags för en konsolideringsfas. Det innebär dock inte att förändringsarbetet kan avstanna. I första hand måste den nya utbildningsplanen 2007 omsättas i fungerande kursplaner. En stor utmaning som alla medicinska fakulteter ställs inför är att säkerställa att examensarbetena kan genomföras med hög kvalitet.
Det är också nödvändigt att inleda arbetet med programövergripande examinationer, exempelvis utveckla en svensk version av det holländska »progresstest« [19]. Fokuseringen på vad studenter ska klara av efter avslutad utbildning gör det mindre trovärdigt att examinera på nuvarande sätt. Programövergripande examinationer, gärna nationella sådana, skulle säkerställa att vi lever upp till kraven på förväntade studieresultat i ett europeiskt perspektiv. En utmaning för alla fakulteter är att synliggöra och använda pedagogiska meriter vid tjänstetillsättningar och befordran.
Kraven på styrning och utveckling av våra utbildningsprogram bör vara desamma som för forskningen. Det kräver en organisation som enbart har utbildningens, och därmed studentens, bästa för ögonen. Det är därför möjligt att vi går mot en professionalisering av de medicinska utbildningarna. En sådan utveckling kräver en lärarkår med gedigen pedagogisk utbildning, tydligt ledarskap och pedagogisk forskning inom området. De examina vi utfärdar måste också vara internationellt gångbara. Det är vi skyldiga våra studenter och uppdragsgivare.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Figur 1. Översikt över läkarprogrammet vid Lunds universitet från och med höstterminen 2007 (se referens 11 för detaljerad officiell översikt). Strimman av professionell utveckling under de första fyra terminerna är gulfärgad och fasexaminationerna med inriktning mot professionell utveckling markerade EX. Det första breddnings- och fördjupningsavsnittet under termin 8 har en särskild inriktning mot professionell utveckling.