Sammanfattat
Kontaktallergi förekommer hos cirka 15 procent av befolkningen och orsakar ofta eksem på händerna, i ansiktet och på kroppen.
De vanligaste orsakerna till kontaktallergi och allergiskt kontakteksem är ämnen i kosmetika och andra konsumentprodukter och i kemiska produkter.
EU-lagstiftning används alltmer och med framgång för att minska risken för kontaktallergi och eksem genom krav på märkning, begränsning och förbud mot allergiframkallande ämnen i olika produkter.
Arbetsmiljölagstiftning bör kunna användas ännu mer effektivt för att begränsa risken för kontakteksem i arbetslivet.
Kliniskt relevanta testmetoder finns för bedömning av ämnens förmåga att orsaka kontaktallergi. Resultaten kan användas mer effektivt för att förebygga kontaktallergi.
Allergiframkallande ämnen i kemikalier, kosmetika och andra konsumentprodukter orsakar ofta allergi och kontakteksem [1-3]. Cirka 15 procent av alla vuxna i Europa beräknas ha kontaktallergi mot något av de vanligaste kontaktallergenerna.
I denna artikel beskrivs några av de viktigaste allergenerna och exempel på nya förebyggande åtgärder, liksom allergiförekomsten hos eksempatienter i Sverige (Tabell I) [4]. Forskning i Sverige och i Danmark har haft stor betydelse för utveckling av prevention. Det nära samarbetet mellan patientverksamhet och forskning, som i ett internationellt perspektiv är unikt, har varit en viktig förutsättning för framstegen. Referenslistan tar upp flera aktuella doktorsavhandlingar [5-19].
Nickel
Nickel är den vanligaste orsaken till kontaktallergi i Sverige, Europa och den industrialiserade världen. Totalt 10–15 procent av kvinnorna i befolkningen och 20–30 procent av kvinnliga eksempatienter beräknas vara allergiska mot nickel, medan motsvarande siffror för män är betydligt lägre. Att män är nickelallergiska mindre ofta beror på att de är mindre exponerade, men för 100 år sedan var nickelallergi en yrkesallergi hos män som arbetade med förnickling. Cirka 40 procent av nickelallergiska personer utvecklar handeksem, som ofta blir kroniskt och svårbehandlat [2, 3, 20].
En begränsning av hur mycket nickel som får avges från föremål i direkt och långvarig kontakt med huden började gälla i Danmark 1991. EUs nickeldirektiv antogs 1994 och började gälla 2000 (Tabell II). Nickeldirektivet liknar den danska begränsningen, men innehåller bla strängare begränsning för smycken för hål efter håltagning/piercing.
De analysmetoder som ska användas för att visa om varor uppfyller kraven är europeisk standard (EN 1811, EN 12472). Arbetet med att ta fram metoderna leddes från Sverige [21, 22].
Nickeldirektivet har varit en effektiv strategi. I Danmark har nickelallergi minskat hos eksempatienter och i befolkningen [23, 24]. I Sverige och i Tyskland har en minskning börjat ses hos eksempatienter [4]. Andelen föremål på marknaden som avger för mycket nickel har minskat i Sverige [25]. Man kan konstatera att industrin började ändra produktionen först när lagstiftning krävde det, trots att orsaken till och omfattningen av problemet varit kända länge.
Nickel är fortfarande den vanligaste orsaken till kontaktallergi. Hudexponering för nickel från bla verktyg, nycklar, handtag och mynt är betydande, eftersom sådana föremål inte omfattas av nickeldirektivet. För att mäta hur mycket metaller som finns på hudytan har vi utvecklat en metod, som vi använder för att undersöka hudexponering för nickel i olika yrken [26].
För att problemen med nickelallergi ska kunna förebyggas effektivt bör nickeldirektivet sannolikt kompletteras med liknande begränsning för andra typer av föremål som hanteras intensivt (tex verktyg, nycklar, handtag och mynt), inte bara smycken, klockor och knappar osv.
Krom
Krom har använts sedan 1800-talet för att garva läder, i legeringar och i ytbehandling, och det används också tex i rostskyddsfärg, färger, lacker, träimpregnering och rostfritt stål samt vid galvanisering.
År 1950 påvisades krom (CrVI) i cement, och sambandet med kromallergi hos byggnadsarbetare fick sin förklaring. På 1970-talet upptäcktes att lösligt krom (CrVI och CrIII) finns tillgängligt för huden inte bara i cement och läder. Totalt 1–2 procent av den vuxna befolkningen och cirka 6 procent av eksempatienter i Europa beräknas vara allergiska mot krom, män oftare än kvinnor, och vanligast hos byggnadsarbetare [1-3].
År 1979 beskrevs metoden att minska mängden krom (CrVI) i cement genom tillsats av järnsulfat [27]. På 1980-talet begränsades krom i cement till 2 ppm i Danmark, Finland och Sverige genom krav på tillsats av järnsulfat. Begränsningen gäller i EU sedan 2005 (Tabell II). Kromallergi har redan minskat påtagligt hos män, och särskilt hos byggnadsarbetare i Norden. En liknande utveckling väntas i övriga EU.
Att kvinnor och män i Norden nu tycks vara allergiska mot krom i samma omfattning gör att krom i läder har kommit i fokus [13, 28]. Krom i läder har ofta ansetts vara ett mindre problem och orsaka eksem huvudsakligen hos redan allergiska. CrIII används för att garva läder, men också CrVI kan finnas i garvat läder. En begränsning av krom i läder, särskilt i skor och handskar, kanske kan bli aktuell för att bättre förebygga kromallergi hos både kvinnor och män.
Epoxi och andra härdplaster
Epoxiharts har länge varit en av de vanligaste orsakerna till arbetsrelaterat allergiskt kontakteksem. Kontaktallergi mot epoxi beskrevs på 1950-talet. På 1970-talet upptäcktes att monomeren (MV 340) är huvudallergenet i epoxi av bisfenolA-typ [29].
Förutom epoxiharts av olika typ är fenolformaldehydhartser [19], akrylater och vissa isocyanater viktiga kontaktallergener, och många är extremt allergiframkallande. Att isocyanater orsakar astma är välkänt, men att vissa isocyanater (bla MDI [metylendifenyldiisocyanat], HDI [hexametylendiisocyanat] och TDI [toluendiisocyanat]) är starkt allergiframkallande vid hudkontakt är minde känt [7].
Härdplaster används inom många områden, huvudsakligen på arbetsplatser men också i konsumentprodukter. De används ofta i stora volymer på byggarbetsplatser, i kompositmaterial, i färger och lacker i möbelindustrin och i tryckerier, men också i små mängder, tex inom tandvården. Risken för hudkontakt är stor för den som inte vet att och hur hudkontakt bör undvikas. Arbete med epoxi orsakar fortfarande många fall av kontaktallergi [14], men problemet har minskat betydligt sedan 1970-talet.
Under 1970-talet började en rad föreskrifter om arbete med plaster att gälla i Sverige för att skydda mot bla kontaktallergi och eksem. De gällde epoxi på tillfälliga arbetsplatser, isocyanater och akrylater på tryckerier etc. De ersattes 1994 av härdplastföreskriften (AFS 2005:18), som innebar ett helhetsgrepp med bestämmelser om skyddsåtgärder, hantering, läkarundersökning och tjänstbarhetsintyg, personlig skyddsutrustning och hygien. Så vitt jag känner till saknar härdplastföreskriften motsvarighet i andra länder.
Vanliga skyddshandskar släpper igenom härdplaster snabbt, inom minuter. De enda handskar som ger skydd upp till 4 timmar är speciella kemikaliehandskar av plastlaminat, men de är stela och har dålig passform [30]. Det finns ett stort behov av vidareutveckling så att skyddshandskar både skyddar bra och är användarvänliga.
Konserveringsmedel
I stort sett alla konserveringsmedel är allergiframkallande, vissa är starka eller extremt starka kontaktallergener, tex metylklorisotiazolon/metylisotiazolon (MCI/MI, Kathon CG), metyldibromglutaronitril (MDBGN) och formaldehyd [2]. Nya konserveringsmedel introduceras och användningsområdena ändras, vilket gör att allergipanoramat varierar. Konserveringsmedel används i kosmetika (begreppet inkluderar hygienprodukter, Tabell II), andra konsumentprodukter och kemiska produkter som kommer i kontakt med huden.
Under de senaste decennierna har framför allt MCI/MI och MDBGN orsakat stor, snabb och oroande ökning av kontaktallergi och eksem. Formaldehyd och flera formaldehydavgivare orsakar ofta kontaktallergi, medan parabener är en grupp som relativt sällan orsakar kontaktallergi.
MCI/MI började användas mycket i kosmetika och kemiska produkter under 1980-talet. Eftersom det är extremt effektivt som biocid användes det i mycket låga koncentrationer jämfört med andra konserveringsmedel. Men kontaktallergi mot MCI/ MI ökade snabbt, och den högsta tillåtna halten begränsades i kosmetika (15 ppm=0,0015 procent), men inte i andra produkter. MCI/MI klassificerades i EUs ämnesdirektiv som allergiframkallande vid hudkontakt (R43) 2001, med en specifik koncentrationsgräns på 15 ppm (Tabell II). Det har lett till att halten i tex vattenbaserade målarfärger har minskat. MCI/MI används fortfarande i kosmetika och kemiska produkter, och de halter som används kan orsaka eksem, men allergiökningen tycks ha hejdats.
Kontaktallergi mot MDBGN har ökat kraftigt under 1990-talet [8, 31]. Nu är MDBGN det konserveringsmedel som flest personer reagerar mot, cirka 5 procent av eksempatienterna i Europa. Allergiökningen ledde till att MDBGN år 2005 förbjöds i kosmetiska produkter som lämnas på huden (leave-on). Eftersom det har visats att MDBGN orsakar eksem även i produkter som sköljs av (rinse-off, tex tvål och schampo), förbjuds det från juni 2008 också i sådana produkter (Tabell II). Förhoppningsvis leder förbudet snabbt till att allergi mot MDBGN minskar. Ämnet har ännu inte i ämnesdirektivet klassificerats som allergiframkallande vid hudkontakt (R43) (Tabell II), vilket är svårt att förstå, men klassificering lär förberedas.
Hårfärger
Ämnen som p-fenylendiamin och liknande substanser har använts mer än 100 år för hårfärgning. Under de senaste tio åren har det blivit mycket vanligare att färga håret, det görs vid allt lägre ålder och andelen män som färgar håret ökar. I Danmark har 75 procent av kvinnorna och 18 procent av männen färgat håret, och medianålder vid första hårfärgningen är 16 år. Två tredjedelar av de hårfärgsprodukter som används idag innehåller p-fenylendiamin, som är extremt allergiframkallande [2, 16].
Hårfärger orsakar akuta och svåra eksem i ansiktet, hårbotten och på halsen hos konsumenter och handeksem hos frisörer. Problemet har ökat oroväckande i Europa och andra delar av världen under senare år. Kontaktallergi mot p-fenylendiamin förekommer i vissa länder hos upp till 5 procent av eksempatienter, hos 30 procent av frisörer med eksem, och hos 0,1–2 procent av vuxna i befolkningen. Av lapptestade eksempatienter i Sverige år 2000 var 2 procent allergiska mot p-fenylendiamin (Tabell I) [4].
p-Fenylendiamin var förbjudet i hårfärg i Sverige 1943–1992. Förbudet upphävdes vid EU-inträdet, och sedan dess gäller kosmetikadirektivets begränsning (6 procent) (Tabell II). Det är osäkert hur förbudet efterlevdes, eftersom produkterna saknade innehållsdeklaration och tillsynen var begränsad [Monica Tammela, Läkemedelsverket, Uppsala, pers medd, 2007]. Under 1998–2005 var p-fenylendiamin uppfört på B-listan (sensibiliserande) i listan över hygieniska gränsvärden, vilket innebar att det fick hanteras endast efter tillstånd av Yrkesinspektionen. Ämnet togs bort från B-listan (AFS 2005:17), eftersom anmälningar från frisörer om användning inte hade kommit och tillsyn inte hade bedrivits [Claes Trägårdh, Arbetsmiljöverket, Solna, pers medd, 2007].
EU-kommissionen antog 2003 en »hårfärgstrategi« för att minska risken för konsumenterna. EUs vetenskapliga kommitté för konsumentprodukter (SCCP, Scientific Committee on Consumer Products) utformar riskbedömningar av 117 hårfärgämnen som industrin vill använda. Hittills har arbetet huvudsakligen varit inriktat på cancer och toxiska effekter, men allergiproblemen har uppmärksammats alltmer. I en sammanställning över de 46 dittills bedömda hårfärgämnena konstaterade SCCP att 50 procent var extremt eller starkt allergiframkallande [32]. EU-kommissionen har sagt att effektiva åtgärder måste vidtas för att minska allergiproblemet.
De mest använda hårfärgämnena tillhör de starkast allergiframkallande ämnena i konsumentprodukter. Det är svårt att förstå hur det kan vara förenligt med kosmetikadirektivets intention att produkter inte ska skada konsumenternas hälsa. För att skydda konsumenterna bör flera hårfärger begränsas kraftigt, och vissa bör sannolikt förbjudas.
Parfymämnen
Parfymämnen tillhör de vanligaste orsakerna till kontaktallergi [2]. Det finns cirka 2500 parfymämnen, varav 100 är känt allergiframkallande vid hudkontakt. Allergi mot parfymer förknippas ofta med luftvägsbesvär, vilket i allmänhet är hyperreaktivet i luftvägarna och inte allergi. Att parfymämnen orsakar allergi och eksem genom hudkontakt är mindre känt, trots att många är drabbade.
Parfymämnen används i många produkter förutom kosmetika, tvätt- och rengöringsmedel och andra konsumentprodukter. Både naturliga och syntetiska parfymämnen är allergiframkallande. Cirka 10 procent av vuxna eksempatienter i Europa beräknas ha kontaktallergi mot parfymämnen, och i Tyskland har 4 procent av den vuxna befolkningen kontaktallergi mot parfymämnen. Parfymallergi är vanligt hos både kvinnor och män (Tabell I) och förekommer också hos barn.
Enligt kosmetikadirektivet måste alla innehållsämnen anges på förpackningen, med undantag för parfymämnen, där »parfum« anges. Sedan 2005 måste emellertid namnet deklareras när vissa parfymämnen (hittills de 26 mest problematiska från allergisynpunkt) finns över en viss halt i kosmetika (Tabell II). Det är resultatet av forskning i Europa och riskbedömning av EUs vetenskapliga kommitté [33]. De parfymämnen som namnges på kosmetika måste nu också deklareras på tvätt- och rengöringsmedel (Tabell II).
Sannolikt kommer industrin att sänka halten av de parfymämnen som måste deklareras, vilket kommer att vara gynnsamt från allergisynpunkt. Det har spekulerats i att industrin kommer att övergå till ämnen som ännu inte behöver deklareras och att vissa kan vara mer allergiframkallande. Det är därför angeläget att följa utvecklingen av allergiförekomst och vilka ämnen som används.
Vissa vanliga parfymämnen (sk terpener, tex linalol, limonen och geraniol) blir allergiframkallande först sedan de genomgått luftoxidation (autooxidation) [5, 12, 15, 34]. Vid parfymtillverkning är det en önskvärd effekt, eftersom lukten då ändras och parfymen »mognar«. Det innebär samtidigt att ämnet kan bli allergiframkallande. Luftoxidationen fortsätter också i produkten så länge den används. Man får hoppas att parfymindustrin kan utnyttja kunskapen om luftoxidationens roll för att minska allergirisken med parfymerade produkter.
Allergiframkallande ämnen – olika styrka, olika åtgärd
Cirka 700 ämnen har klassificerats som allergiframkallande vid hudkontakt (R43) i EUs ämnesdirektiv. Beredningar ska klassificeras som allergiframkallande om de innehåller minst 1 procent av ett allergiframkallande ämne, och kemiska produkter ska märkas med riskfras (R43: Kan ge allergi vid hudkontakt) och varningssymbol (Andreaskors). Cirka 25 kontaktallergener har fått specifika, lägre, koncentrationsgränser för klassificering på grund av att de är starkt allergiframkallande (Tabell II).
GPMT (guinea pig maximisation test), Buehler-test och LLNA (local lymph node assay) är djurtestmetoder som används för att bedöma ämnens allergiframkallande förmåga [35, 36]. GPMT och Buehler-test utförs på marsvin i två steg, genom sensibilisering (induktion) och efterföljande provokationstest (elicitering). Andelen djur som är testpositiva vid elicitering används för att bedöma om ämnet är allergiframkallande. LLNA utförs på mus i ett steg, sensibilisering med flera koncentrationer av ämnet. Styrkan av det inflammatoriska svaret i regionala lymfkörtlar används för att bedöma om ämnet är allergiframkallande, och hur starkt.
Testmetoderna ska användas för att bedöma fara och risk enligt ämnesdirektivet och kosmetikadirektivet (Tabell II).
En expertgrupp har på uppdrag av EUs kemikaliebyrå (ECB, European Chemicals Bureau) utarbetat ett förslag om hur resultat från testmetoderna kan användas mer effektivt [37]. Förslaget innebär att ämnen som uppfyller dagens kriterier för klassificering indelas i tre kategorier (extremt, starkt och moderat allergiframkallande), att produkter som innehåller extremt och starkt allergiframkallande ämnen ska varningsmärkas från 0,001 procent respektive 0,1 procent, jämfört med dagens 1 procent, och att namn på allergiframkallande ämnen i produkter ska anges på förpackningen från 1 ppm för extremt och från 10 ppm för starkt eller moderat allergiframkallande ämnen.
Detta kommer, om det genomförs, att underlätta riskbedömning och klassificering av existerande ämnen, och framför allt bedömning av nya ämnen, innan människor har exponerats. Det har redan använts framgångsrikt för att dela in hårfärgämnen i olika kategorier (se ovan) [32, 38]. Förslaget har ännu inte antagits av EU, men EU arbetar också på FN-nivå för att det ska införas i kemikalielagstiftningen.
Gränsvärden för hudexponering
De hygieniska gränsvärdena i Sverige begränsar luftföroreningar i arbetsmiljön, inte huddos (AFS 2005:17). Ämnen som är sensibiliserande och som lätt kan tas upp genom huden markeras med (S) respektive (H). Möjligheten att komplettera de hygieniska gränsvärdena med gränsvärden för hudexponering borde övervägas. Metoder för att mäta hudexponering har utvecklats för bla metaller, hårfärgämnen, akrylater, bekämpningsmedel och våtarbete [6, 17, 26, 39-41]. Europeiskt standardiseringsarbete pågår också inom området (CEN/TC 137/ WG 6 Assessment of workplace exposure/Dermal exposure). Det ger nya förutsättningar för att sätta gränser för hudexponering i arbetsmiljön.
Tyskland har sedan 1996 en begränsning av våtarbete som omfattar hudexponering för vatten, livsmedel, kemikalier och för arbete med skyddshandskar [42]. Så vitt jag vet har Arbetsmiljöverket inte ännu diskuterat något liknande, vilket skulle vara önskvärt.
Andra angelägna områden
Flera viktiga områden har avsiktligt inte tagits upp här, bla därför att de inte är specifika för kontaktallergi. Det betyder inte att de inte är av mycket stor betydelse. Våtarbete är en av de viktigaste orsakerna till handeksem på grund av hudirritation. Latexallergi är en IgE-medierad allergi, inte kontaktallergi. Frågor om personlig skyddsutrustning, personlig hygien och tekniska lösningar har inte heller berörts. Förbättrad diagnostik och relevansbedömning av kontaktallergi är andra viktiga förutsättningar för förbättrad prevention.
Goda förutsättningar för förbättringar
Kontaktallergi mot ämnen i kosmetika (tex smink, hårfärg, deodorant, tvål och schampo), kemiska produkter (tex diskmedel, målarfärg, lim och skärvätska) och andra konsumentprodukter (tex smycken, klockarmband, handskar, kläder och skor) förekommer hos en stor del av befolkningen.
EUs kosmetikadirektiv och kemikalielagstiftning ger unika möjligheter att förebygga kontaktallergi genom begränsningar, förbud och klassificering samt märkning av produkter [43]. Den nationella arbetsmiljölagstiftningen ger också vissa möjligheter. Systemet bör kunna utnyttjas ännu mer effektivt.
Bra vetenskapligt underlag och engagemang från EUs medlemsländer är viktiga förutsättningar för förbättrade förebyggande åtgärder, liksom miljömålet »Giftfri miljö« och folkhälsomålen »Ökad hälsa i arbetslivet« och »Sunda och säkra miljöer och produkter«.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Referenser
1. Fregert S, Björkner B, Bruze M, Dahlquist I, Gruvberger B, Persson K, Trulsson L, Zimerson E. Yrkesdermatologi. Lund: Studentlitteratur; 1990.
2. Frosch PJ, Menné T, Lepoittevin J-P, editors. Contact Dermatitis (textbook). 4th ed. Berlin: Springer-Verlag; 2006
3. Kanerva L, Elsner P, Wahlberg JE, Maibach HI, editors. Handbook of occupational dermatology. Springer-Verlag Berlin Heidelberg; 2000.
4. Lindberg M, Edman B, Fischer T, Stenberg B. Time trends in Swedish patch test data from 1992 to 2000. A multi-centre study based on age- and sex-adjusted results of the Swedish standard series. Contact Dermatitis 2007;56:205-210.
5. Andresen Bergström M. Bioactivation of xenobiotics in the skin – Mechanistic investigations and structure-activity relationship studies of alkene and oxime prohaptens in contact allergy [dissertation]. Göteborgs universitet; 2007.
6. Aragón A. Dermal exposure to pesticides in Nicaragua – A qualitative and quantitative approach [dissertation]. Karolinska Institutet; 2005.
7. Frick-Engfeldt M. Chemical and clinical studies of isocyanate contact allergy – with focus on diphenylmethane diisocyanate [dissertation]. Lunds Universitet; 2007.
8. Jensen CD. Contact allergy to the preservative methyldibromoglutaronitrile [dissertation]. Köpenhamns universitet; 2005.
9. Johansen JD. Contact allergy to fragrances: Clinical and experimental investigations of the fragrance mix and its ingredients [dissertation]. Köpenhamns universitet; 2002.
10. Lind M-L. Hairdressers – hand eczema, hair dyes and hand protection [dissertation]. Karolinska Institutet; 2006.
11. Lundgren L. Large organic aerosols in a human exposure chamber. Applications in occupational dermatology and lung medicine [dissertation]. Karolinska Institutet; 2006.
12. Nilsson A-M. Mechanistic studies on the contact allergenic effect of terpenoid derivatives. Structure activity relationships, synthesis and predictive testing [dissertation]. Göteborgs universitet; 2005.
13. Pedersen MB. Chromium allergy. Clinical and cellular studies [dissertation]. Köpenhamns universitet; 2006.
14. Pontén A. Contact allergy to epoxy resins of the bisphenol F-type [dissertation]. Lunds Universitet; 2003.
15. Sköld M. Contact allergy to autoxidized fragrance terpenes. Chemical characterization, analysis, and studies of contact allergenic activity [dissertation]. Göteborgs universitet; 2005.
16. Søsted H. Allergic contact dermatitis to hair dye ingredients [dissertation]. Köpenhamns universitet; 2007.
17. Surakka J. Dermal exposure to UV-radiation and UV-curable acrylate coatings in the wood working industry [dissertation]. Luleå tekniska universitet; 2000.
18. Wahlkvist H. Predictive testing for contact allergy – comparison of some guinea pig and mouse protocols including dose-response designs [dissertation]. Karolinska Institutet; 2000.
19. Zimerson E. Contact allergens in p-tert-bytylphenol-formaldehyde resin [dissertation]. Lunds Universitet; 2000.
20. Metsävainio AS, Utter A, Stenberg B, Lidén C, Meding B, Svensson Å. [Skin allergy and hypersensitivity surveyed in a Swedish study] Läkartidningen. 2006;103(41):3075-8.
21. Lidén C. Nickelförbud inom EG. Sverige leder europeiskt standardiseringsarbete för att. minska allergirisken. Läkartidningen. 1993;90(36):2953-4.
22. Lidén C,Menné T, Burrows D. Nickel-containing alloys and platings and their ability to cause dermatitis. Br J Dermatol 1996;134(2):193-8
23. Johansen J, Menné T, Christophersen J, Kaaber K, Veien N. Changes in the pattern of sensitization to common contact allergens in denmark between 1985-86 and 1997-98, with a special view to the effect of preventive strategies. Br J Dermatol. 2000;142(3):490-5.
24. Nielsen NH, Linneberg A, Menné T, Madsen F, Frølund L, Dirksen A, Jørgensen T. Allergic contact sensitization in an adult Danish population: two cross-sectional surveys eight years apart (the Copenhagen Allergy Study). Acta Derm Venereol. 2001;81(1):31-4.
25. Lidén C, Norberg K. Nickel on the Swedish market. Follow-up after implementation of the Nickel Directive. Contact Dermatitis. 2005;52(1):29-35.
26. Lidén C, Skare L, Lind B, Nise G, Vahter M. Assessment of skin exposure to nickel, chromium and cobalt by acid wipe sampling and ICP-MS. Contact Dermatitis. 2006;54(5):233-8.
27. Fregert S, Gruvberger B, Sandahl E. Reduction of chromate in cement by iron sulfate. Contact Dermatitis 1979;5(1):39-42.
28. Bundesinstitut für Risikobewertung. BfR empfiehlt, Allergie auslösendes Chrom (VI) in Lederprodukten streng zu begrenzen. Stellungnahme Nr. 017/2007 des BfR vom 15. September 2006.
29. Fregert S, Thorgeirsson A. Patch testing with low molecula oligomers of epoxy resins in humans. Contact Dermatitis 1977;3(6):301-3
30. Boman A, Estlander T, Wahlberg JE, Maibach HI, editors. Protective gloves for occupational use. 2nd ed. Boca Raton: CRC Press; 2005.
31. Wilkinson JD, Shaw S, Andersen KE, Brandao FM, Bruynzeel DP, Bruze M, Camarasa JM, Diepgen TL, Ducombs G, Frosch PJ, Goossens A, Lachappelle JM, Lahti A, Menné T, Seidenari S, Tosti A, Wahlberg JE. Monitoring levels of preservative sensitivity in Europe. A 10-year overview (1991-2000). Contact Dermatitis. 2002;46(4):207-10.
32. Scientific Committee on Consumer Products. Memorandum on hair dye substances and their skin sensitising properties. Brussels, EU Commission, DG SANCO, SCCP/1054/06, 19 December 2006.
33. Scientific Committee on Cosmetic and Non-Food Products intended for consumers. Fragrance Allergy in Consumers. A review of the problem. Brussels, EU Commission, DG SANCO, SCCNFP/0017/98 final, 18 December 1999.
34. Karlberg A-T, Andresen Bergström M, Börje A, Luthman K, Nilsson JLG. Allergic Contact Dermatitis – Formation, Structural Requirements and Reactivity of Skin Sensitizers. Chemical Research in Toxicology (in press)
35. OECD Guideline for testing of chemicals. Guideline 406: Skin Sensitisation. OECD, Adopted 12 May 1981, updated 17th July 1992.
36. OECD Guideline for testing of chemicals. Guideline 429: Skin Sensitisation: Local Lymph Node Assay. OECD, Adopted 24th April 2002.
37. Basketter DA, Andersen KE, Lidén C, Van Loveren H, Boman A, Kimber I, Alanko K, Berggren E. Evaluation of the skin sensitising potency of chemicals by using the existing methods and considerations of relevance for elicitation. Contact Dermatitis 2005;52(1):39-43.
38. Scientific Committee on Consumer Products. Memorandum on classification and categorisation of skin sensitisers and grading of test reactions. Brussels, EU Commission, DG SANCO, SCCP/0919/05, 20 September 2005.
39. Lind ML, Boman A, Surakka J, Sollenberg J, Meding B. A method for assessing occupational dermal exposure to permanent hair dyes. Ann Occup Hyg. 2004;48(6):533-9
40. Lundgren L, Skare L, Lidén C. Measuring dust on skin with a small vacuuming sampler–a comparison with other sampling techniques. Ann Occup Hyg. 2006;50(1):95-103.
41. Anveden I, Lidén C, Alderling M, Meding B. Self-reported skin exposure–validation of questions by observation. Contact Dermatitis. 2006;55(3):186-91.
42. Federal Ministry of Economics and Labour. Technical rules for hazardous substances. Risks resulting from skin contact – determination, evaluation, measures. TRGS 401. www.baua.de.
43. Lidén C. Goda möjligheter att förebygga kontakteksem genom lagar. Läkartidningen 2002;99(7):651-4.
Summary
Contact allergy to chemical substances in cosmetics, chemical products and other consumer products is prevalent in the general population and in certain occupational risk groups. Approximately 15% of adults in Europe are sensitised and may develop allergic contact dermatitis on the hands, face and body. European legislation on chemicals and on cosmetics is used increasingly for the prevention of allergic contact dermatitis. Mandatory labelling, classification, limitations, and ban on skin sensitisers in different product types are useful tools. It is suggested that European legislation and also national regulations concerning occupational exposure should be further developed and applied, for more effective prevention of contact dermatitis.
Carola Lidén
Correspondence: Carola Lidén, Avdelningen för arbets- och miljömedicin, Norrbacka, SE-171 76 Stockholm, Sweden carola.liden@sll.se
