Handläggningen av patienter med cancer tillhör en av de mest laddade utmaningarna för sjukvården, framför allt då yngre och medelålders individer är drabbade. Patienterna – som ofta upp­lever cancerdiagnosen som ett existensiellt hot – har rätt till empatiskt bemötande, begriplig information och möjlighet till delaktighet i handläggningen av sin cancersjukdom i dess olika faser.
Modern biomedicinsk forsk­ning har givit möjlighet till ny farmakologisk behandling av cancer, vilket i vissa avseenden inneburit exceptionella framsteg.
Temat onkologiska läkemedel i detta nummer av Läkartidningen ger en översikt av bakgrunden till den vidare utvecklingen av nya cancerläkemedel, stra­tegier för att hantera denna utveckling i det kliniska sammanhanget och hälsoekonomiska konsekvenser.

Den ökade kunskapen om cancerbiologin har givit möjlighet att ta fram en rad farmaka, som genom olika angreppssätt hämmar tumörtillväxt.
Jonas Bergh och Bertil Jonsson pläderar i sin artikel »Målsökande läkemedel ger chans till bättre bot« för att »hög klinisk effekt« ska förväntas av de substanser som selekteras för kliniska studier.
Detta borde vara ett gemensamt intresse för såväl patienter, forskare och sjukvård som industri. Möjligheten för sjukvården att delta i detta komplexa och viktiga utvecklingsarbete kräver kliniska prövningsenheter med särskild kompetens, liksom en utvecklad dialog mellan läkemedelsindustrin, berörda myndigheter och hälso- och sjukvårdshuvudmännen.
Av Jonas Berghs och Bertil Jonssons artikel samt Arne Östmans artikel »Intensiv jakt på medel som slår ut tumörväxt« framgår att den nya ­generationens målsökande cancerläkemedel är krävande att hantera och att individuella förutsättningar måste värderas in­nan medlen används för den enskilda patienten. För detta krävs såväl molekylärpatologisk som ­avancerad funktionell bild­dia­gnostik.
Det belyser tydligt hur cancervården blivit en multidisciplinär angelägenhet, vilket kommer att ställa stora krav på sjukvårdsorganisationen. Detta är ett centralt tema i utredningen om den nationella cancerstrategin, och tanken med utveckling av regionala cancercentra är avsedd som ett organisatoriskt stöd för att lösa detta problem.

Trots att kostnaden för läkemedelsbehandling av cancer är en begränsad del av den samlade kostnaden för cancervården, har läkemedelskostnaden uppmärksammats mycket under senare år. Till stor del beror det på att cancerläkemedlens andel av cancersjukvården nära för­dubblats under de senaste 10 åren (från 7–8 procent till 15 procent, enligt Nils Wilking et al i artikeln »Användning av cancerläkemedel i Sverige och Europa«).
Denna kostnadsökning förväntas avta framöver. I det sammanhanget är Jonas Berghs och Bertil Jonssons resonemang om individualiserad behandling intressant. En och samma farmakologiska behandling kan ge god effekt vid behandling av en patient men sakna effekt hos en annan. Genom mole­ky­lär­bio­logisk analys kan de senare identifieras, och därmed kan man undvika att ge en i flera avseenden belastande behandling i onödan.
Detta är speciellt viktigt, eftersom vi vet att resursbehovet totalt kommer att öka för att möta ökad incidens och prevalens. Därmed kommer vi också att behöva utöka och kunskapsutveckla våra insatser inom rehabilitering och palliativ vård.

Hur vill dagens och framtidens patienter ha det? För bot kan nog det mesta tolereras, men vilka umbäranden är patienterna beredda att ta för att nå begränsade behandlingsmål? Vem avgör när »boten är värre än soten«? Självklart är det patienten.
Därför är det av central betydelse att vår kunskap om patienternas inställning till cancervården i dess olika stadier ökar. Då ges bäst förutsättningar att ta vara på forskning och utveckling inom farmakologisk cancerbehandling och använda den på ett för patienten värdeskapande sätt. 
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.