Flickan, som hade opererats för brusten blindtarm i november 2004, fick ont i magen den 13 januari 2006. Tre dagar senare började hennes mor ringa till vårdcentral och sjukvårdsupplysning för att få råd.
Den 18 januari pratade modern med en distriktsläkare, som bedömde att det kunde röra sig om förstoppning. Hon råddes att återkomma om den föreslagna behandlingen inte hjälpte.
Hade tarmvred
Senare samma dag ringde modern på nytt till både vårdcentralen och sjukvårdsupplysningen och pratade med sjuksköterskor. Efter det sista samtalet med sjukvårdsupplysningen åkte de till sjukhus där det konstaterades att dottern hade tarmvred.
Flickans mor anmälde distriktsläkaren och de åtta sjuksköterskor som hon pratade med på vårdcentralen och sjukvårdsrådgivningen för feldiagnostisering. Hon ville bland annat att rutinerna ändras när det gäller att ge råd till människor.
Ansvarsnämnden läste flickans journal och hämtade in yttrande av de anmälda, som alla bestred att de gjort fel.
»Hade inga akuttider«
Distriktsläkaren berättade att hon den aktuella dagen hade telefontid på morgonen och sedan förbokad mottagning under förmiddagen. Eftermiddagen var avsatt till hemsjukvård och ett möte. Hon hade således själv inga akuttider den dagen. Hon kände inte till flickan sedan tidigare.
Den 18 januari blev hon uppringd på telefontid av flickans mamma. Hon hade då tillgång till tidigare journaluppgifter om att flickan fredagen den 13 januari efter besök på McDonald’s fått magknip och kraftig kräkning.
Hon hade fortsatt illamående hela dagen därpå, en fast avföring någon gång under helgen och hade börjat äta lite försiktigt den 15. Mamman hade den 16 fått fortsatt råd om skonkost plus att återkomma om dottern inte blev bättre.
Den 17 januari fanns ett dokumenterat samtal där mamman uppgivit att flickan mådde lite bättre men att de behövde ett intyg avseende tillfällig föräldrapenning. Uppgiften att flickan är blindtarmsopererad 2004 finns också angiven i de tidigare telefonsamtalen.
Under telefonsamtalet den 18 fick distriktsläkaren historien upprepad samt uppgiften att flickan hade en kvarstående buksmärta som kom lite i intervaller. Hon fick ingen känsla för att det var mycket svåra smärtor, uppgav hon.
Flickan hade ingen feber, inga diarréer, inga kräkningar och inga vattenkastningsbesvär. Det fanns ingen säker uppgift om när hon hade avföring senast frånsett någon gång under helgen, dvs för minst tre dagar sedan.
Frågade kring tarmvred
Mamman signalerade en viss oro för dottern och tog åter upp att hon är blindtarmsopererad. Hon frågade kring tarmvred, och distriktsläkaren menade nog att det inte var hennes första tanke utan att man först borde utesluta förstoppning.
»Hade inga akuttider«
Distriktsläkaren informerade om att hon själv inte hade några akuttider under dagen men trodde att hon då erbjöd möjligheten att komma till en kollega och att man sannolikt då först skulle pröva ett Microlax för att se om det hade effekt och utifrån det göra en vidare bedömning.
Mamman föreslog då att man kunde införskaffa detta själva och ge det hemma. Distriktsläkaren gav instruktionen att man skulle höra av sig till vårdcentralen på nytt under dagen om behandlingen inte hade effekt.
I diskussionen om möjliga orsaker uppstod även frågan kring magkatarr, vilket distriktsläkaren inte heller tyckte var särskilt sannolikt. Men hon såg inget hinder i att man även prövade att ge lite Novaluzid.
»Uppfattade inga svåra smärtor«
Sammanfattningsvis menade distriktsläkaren att hon utifrån den information hon hade handlade adekvat i syfte att först utesluta en mer vanlig åkomma, dvs förstoppning som ofta ses när magen varit i olag efter magsjuka.
Om flickan i stället blev sämre, eller om föreslagna åtgärder inte hade effekt, skulle mamman återkomma under dagen för att få en akuttid för undersökning av magen.
Distriktsläkaren uppfattade inte att flickan hade mycket svåra smärtor och var säker på att hon skulle ordnat med akuttid hos en kollega om mamman verkligen insisterat på det.
Delar ansvaret
Ansvarsnämnden konstaterar först att den inte kan besluta om förändring av rutiner.
Händelsen visar på en sjukvårdsorganisation som av flera skäl har varit oförmögen att rätt handlägga ett av sjukvårdens typfall.
Ansvaret delas mellan ledning och de individer som handlagt fallet. Nio personer har vid tio tillfällen under fyra dagar haft kontakt med flickans mamma utan att någon läkarundersökning kom till stånd.
Flickan insjuknade med sina besvär den 13 januari 2006, och hennes mamma tog den första kontakten med sjukvårdsupplysningen och vårdcentralen den 15 respektive den 16 januari. Vid den första kontakten var bedömningen som sjuksköterskan gjorde rimlig om än felaktig.
Flera av de andra sjuksköterskorna har uppmanat mamman att ta kontakt med vårdcentralen, och en av dem hänvisade till läkare. Deras handläggning kan därmed inte kritiseras.
Mamman tog sedan kontakt med vårdcentralen den 18 januari och talade med distriktsläkaren. Läkaren borde ha undersökt flickan eftersom hon hade varit sjuk i fem dygn och mamman redan före den 18 januari hade kontaktat vården vid fem tillfällen.
Distriktsläkaren får ansvarsgrundande kritik, som mynnar ut i en erinran.
Sjuksköterskorna som hade kontakt med mamman efter samtalet med distriktsläkaren borde ha rekommenderat läkarbesök och inte själva ha givit behandling på telefon.
Deras handläggning är emellertid förståelig på grund av läkarkontakten tidigare samma dag och kan inte leda till annat än kritik.
När det gäller den sista sjuksköterskan så skickade hon flickan till sjukhus. Hennes handläggning kan därmed inte kritiseras. n
