Kvinnan undersöktes den 6 juli och 19 juli 2005 vid vårdcentralen på grund av smärtor mellan brösten, under armhålan och bak på ryggen. Hon bedömdes lida av Tietzes syndrom.
Den 28 augusti sökte hon på nytt. Då registrerades en ömmande uppdrivning över sternum, och hon fick remiss för undersökning med ultraljud.
Den 7 november 2005 och 5 januari 2006 sökte hon på nytt på grund av smärtor i torax. Vid det senare besöket fick hon remiss till kirurg. Denne rekommenderade, utan undersökning, bröstbensröntgen. En sådan utfördes den 27 januari och visade inga säkra patologiska förändringar.

Knöl i bröstet
Den 1 februari sökte hon vid vårdcentralen på grund av en knöl i vänster bröst. En utredning visade att det rörde sig om en 3,5 cm stor, högmalign bröstcancer. Tumören var vid upptäckten spridd i lungorna och hade också förorsakat en omfattande destruktion i sternum.
Patienten anmälde tre distriktsläkare, samtliga vid vårdcentralen, för fel i vården under tiden juli 2005–januari 2006.
Ansvarsnämnden läste patientens journal och hämtade in yttrande från de anmälda, som alla menade att de inte gjort något fel.
Distriktsläkare A berättade att han träffade patienten den 6 och 19 juli 2005. Då framkom inget som fick honom att misstänka bröstcancer.

»Adekvata frågor«
Distriktsläkare B menade att hon vid besöket den 24 augusti 2005 ställde frågor som var adekvata för de besvär patienten uppgav. Patienten hade svårt att både bära och röra armen samtidigt och hade mycket besvär av detta i sitt arbete. De talade också om spänd muskulatur.
B ansåg att hon gjorde den undersökning som hon i det läget fann adekvat, dvs kände på den delen av bröstkorgen där patienten hade smärta. Hon fann också en uppdrivning som ömmade vid undersökningen. Hon undersökte även axlarna för rörlighet och kraft samt noterade att patienten eventuellt hade spänningar i axlarna.
Hon bedömde att ömheten och svullnaden kunde ha med patientens besvär att göra och skickade henne på ultraljudsundersökning. Då antiinflammatorisk gel fungerade bättre än tabletter rekommenderade hon gel. B rekommenderade även kontakt med sjukgymnast.
Distriktsläkare C träffade patienten första gången vid ett akutbesök den 7 november 2005. Tiden var ju begränsad, men hon tyckte ändå att hon kom fram till en rimlig diagnos, menade C.
Vid nästa besök, den 5 januari 2006, framförde patienten ett specifikt önskemål – hon ville ha en remiss till kirurg på grund av den ömmande svullnaden över bröstbenet.
C skrev remiss till en kirurgklinik samma dag. Symtomatologin var ovanlig för bröstcancer. C beklagade att hon inte kom att överväga diagnosen.

Två av läkarna fälls
Distriktsläkare A träffade patienten två gånger med kort mellanrum och kunde inte känna någon uppdrivning över bröstbenet. Hans bedömning får därför anses rimlig, menar Ansvarsnämnden.
Distriktsläkare B palperade en uppdrivning, förtjockning över bröstbenet, och skickade patienten på ultraljudsundersökning.
Svaret visade en subkutan förtjockning. B borde ha undersökt bröstkörteln och utrett den iakttagna uppdrivningen/förtjockningen. Hon får en erinran.
Distriktsläkare C fann vid sin undersökning i november en annan diagnos än föregående läkare, med hänvisning till att besvären tolkades komma från axeln.
Även hon borde – eftersom det av journalen framgår att det rörde sig om oklara, långdragna besvär från bröstkorgsregionen med en uppdrivning/förtjockning i bröstet – ha undersökt bröstkörteln och utrett patienten vidare, eller ordnat med en snar uppföljning.
Även hon får en erinran, beslutar Ansvarsnämnden.