Vanligt och viktigt om yrsel

Läkartidningens tema om yrsel vänder sig främst till alla de läkare, på vårdcentraler och sjukhus, som i sin kliniska vardag träffar på yra patienter, utan att vara spe­cialister på tillståndet. Temat vänder sig också till sjukgymnaster och annan vårdpersonal.
Vi har valt att fokusera på de mera renodlade yrselsjukdomarna, där just yrseln ofta är det dominerande symtomet, och berör bara inledningsvis den så viktiga diffe­rentialdia­gnostiken mot andra, någon gång allvarliga, sjukdomar, där yrseln bara är ett av flera symtom.

Hur vanliga är då de yrseltillstånd som beskrivs i detta tema? Det beror naturligtvis på om vi frågar ute i befolkningen, på vårdcentralens mottagning, på sjukhusets akutmottagning eller på den specialiserade öronläkarens mottagning. Det beror också på om vi är intresserade av nyinsjuknade (incidenta) fall eller av förekommande (prevalenta) fall. Och det beror på hur lätt/svårt det enskilda yrseltillståndet är att definiera. Det är därför inte så lätt att i litteraturen hitta siffror på symtomets förekomst, och de siffror man finner varierar en hel del.
Men föreställ dig att du är distriktsläkare på en enläkarstation i glesbygden och att du har 2 000 människor i ditt distrikt, normalsvenskt fördelade över åldrar och kön. Avståndet till närmaste sjukhus är så stort och ditt förtroende i befolkningen så grundmurat att alla söker dig i första hand, oavsett vad det gäller.
Varje år kan du då förvänta dig att träffa allra högst en ny patient med vardera vestibularisneurit respektive Ménières sjukdom, medan du samtidigt hinner manöverbehandla en handfull patienter med godartad lägesyrsel. Patienter med fobisk yrsel är ännu lite vanligare, även om du ofta har svårt för att skilja ut vad som är värst, ångesten eller yrseln. Och gamla patienter med yrsel, som du tror har glädje av sjukgymnastisk behandling, finns det gott om.

Hur bär du dig då åt för att rätt dia­gnostisera patientens yrsel? Som vanligt kommer du långt med en detaljerad anamnes och en noggrann fysikalisk undersökning. Genom att be patienten att noga beskriva sin yrsel kan du ­ibland komma ytterligare en bit i differentialdia­gno­stiken. Är yrseln tydligt rotatorisk, är den mera av en svimningskänsla, är den mest en känsla av ostadighet eller är den helt okarakteristisk?
Och av de mer specifika yrseltesten bör du behärska vestibulärt impuls­test, Dix–Hallpikes manöver samt undersökning av nystagmus med Frenzels glasögon.

Vad är då viktigt att tänka på när det gäller dessa yrseltillstånd? Ja, patienter med vestibularisneurit är ibland så sjuka att de akut måste läggas in på sjukhus, och patienter med Ménières sjukdom bör någon gång komma i kontakt med öronläkare.
Patienter med godartad lägesyrsel botar du vanligen själv med manöverbehandling, och för patienter med fobisk yrsel gör du så gott du kan, ibland i samarbete med såväl psykolog som sjukgymnast.
Alla yrselpatienter uppmanar du att röra sig så mycket som möjligt, när väl det akuta tillståndet lagt sig. Och vid alla former av yrsel, kanske särskilt för patienter med åldersyrsel, är det bra med vestibulär träning.

Vår förhoppning med detta tema är att du framöver ser symtomet yrsel som en möjlighet och inte som en besvärlighet, såväl diagnostiskt som terapeutiskt, och att dina patienter får glädje av dina fördjupade kunskaper.