Jag föddes 1989 på Östra sjukhuset i Göteborg, som det hette då. Min mor hade både placenta previa och ablatio, vilket ledde till akut sectio i vecka 26. Mitt fall var akut, det krävdes nästan ett mirakel för att jag skulle överleva, och jag har i hela mitt liv undrat över de läkare som var inblandade i att rädda mitt liv. Efterforsknin­g­ar via Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och samtal med seniora läkare som kunde tipsa om kolleger som kan ha varit i tjänst vid tiden då jag föddes gav in­get resultat.

Då bestämde jag mig för att beställa fram kopior av mina journaler från Sahlgrenska universitetssjukhusets arkiv, och det första läkarnamnet jag stötte på där var Ensio Norjavaara. Han var nog en av de första som höll mig i famnen, en liten klimp på drygt 1 kilo, och det var genom bland annat hans kärleksfulla omvårdnad som miraklet kunde ske: det mycket prematurt födda lilla barnet överlevde. I journalerna förekom förstås namn även på andra doktorer, men de hade mer vanliga svenska efternamn: K Hallberg, K Thiringer, A Niklasson. 

Andra kollegor som också varit delaktiga är Håkan Karlsson, Ingemar Kjelmer och Kenneth Sandberg. Jag försökte men lyckades inte spåra dem – därför vill jag gärna tacka dem här och nu för allt de gjorde för nyfödda mig.

Ensio Norjavaara hittade jag där­emot och mejlade honom några bilder: två foton som hade tagits just när jag efter den långa vistelsen på neonatalen skulle få åka hem på permission, och så en bild på mig som jag ser ut i dag. 

I svarsmejlet skrev Ensio att han alltid brukade undra hur det hade gått för de för tidigt födda barn som han tagit hand om, hur deras liv blev senare. Då kunde
jag berätta för honom att jag numera är hans kollega och att jag arbetar som läkare på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus – just där han och jag träffades en gång – och att jag numera, precis som han har gjort, anstränger mig för att åstadkomma mirakler och rädda sköra liv.  

Ensio och jag träffades den 10 oktober 2019, då vi båda var i tjänst: jag på barn­kirurgakuten och han på endokrinmottagningen. Jag var väldigt nervös inför mötet, det kändes som att jag skulle få återse en närstående som jag inte fått träffa på flera år. Och när jag väl träffade honom kändes det inte som att möta en främling utan någon som stod mig nära. Prematurhjärtat som vuxit till sig hade inte glömt bort farbror doktorn.

Det blev ett kärt återseende med tår­fyllda ögon och mycket att tala om.