»Stopp, frys, vad är det som händer? Hjälp er kollega!«

Det började på en buss på väg hem från Kungälv. De hade bägge varit med på ett seminarium arrangerat av Svensk förening för narrativ medicin och hade huvudet fullt av tankar. De kände inte varandra men började prata. Han är läkare och professor och jobbar med läkarutbildning, hon är skådespelare och regissör och jobbar med skådespelarutbildning.

Samtalet böljade fram och tillbaka, de kom först in på den egna personlighetens betydelse i deras respektive branscher: Kan man som skådespelare förstå och gestalta alla typer av roller, och hur påverkar den egna personligheten hur man formar en roll för scenen? 

Kan man som läkare hantera alla sorters patienter? Vilken betydelse har läkarens personlighet och egna erfarenheter i mötet med patient? Måste man själv ha upplevt sorg/personliga katastrofer för att kunna gestalta respektive hantera detta hos patienter? 

Hennes svar var att skådespelaren visserligen använder sig av sin personlighet och sina personliga erfarenheter för att förstå och gestalta en roll för scenen. Skådespelaren behöver dock inte bära karaktärens exakta erfarenheter. Man arbetar med tekniker för detta under skådespelarutbildningen. 

Han var inte lika säker – ibland måste man som läkare lämna sin bekvämlighetszon, och då är det kanske bra att ha varit där förut?

De kom in på kulturberoende metaforer. Han berättade om sina erfarenheter av kompletteringsutbildning av läkare från andra länder och kulturer, hur han brukade berätta Sveriges historia för dem. Att han brukade läsa högt ur det första kapitlet i Fogelströms Stockholmssvit, om hur den fattige Henning efter att ha hjälpt en bonde fick åka vagn in i Stockholm (»Pojken drömde. Staden väntade.«). Och om hur sviten några generationer senare slutar med den ikoniska sista raden i »Stad i världen«: »Flickan drömde. Världen väntade.«. Hur han brukade rekommendera läsning av Utvandrarsviten: »kom ihåg att detta bara är drygt tre generationer sedan«. 

De talade om hur man blir en riktigt bra doktor och en riktigt bra skådespelare, han berättade hur han under antagningsintervjuerna till kompletteringsutbildningen brukade pressa dem för att se hur de reagerar på stress, hon berättade om den stentuffa antagningen till skådespelar­utbildning.

Samtalet böljade fram och tillbaka, hon frågade hur det går för kompletteringsstudenterna efter kursen, han svarade: »Bra, men de har en mediebild att kämpa emot. Historier i pressen om havererade patientsamtal, språkproblem, ibland konflikter med övrig vårdpersonal. Som regel är det EU-läkare som råkar ut för detta, men en och annan kompletteringsstudent kan ibland vara inblandad också.«

Han berättade för henne hur rädda de är för att råka ut för den där typen av havererade samtal, och säger i en bisats: »Jag önskar att man på något sätt kunde träna studenterna så att detta aldrig händer dem!« Hon svarade: »Det kan man, och jag kan hjälpa dig.«

Han lyssnade. Det visade sig att hon, vid sidan av sitt arbete som frilansade regissör och som lektor i scenisk gestaltning på Högskolan för scen och musik i Göteborg, också var knuten som doktorand till Centrum för personcentrerad vård, GPCC, med ett projekt som undersöker just roller och förhållningssätt i teater och sjukvård och där ett av syftena är att utveckla nya pedagogiska verktyg. Bussen körde över Götaälvbron, de utbytte mejladresser.

De träffades några gånger nere på Högskolan för scen och musik, lät tankarna flyta fritt. Han sa något i stil med: »Tänk om man kunde sätta en usb-sticka i en port i huvudet på gamla kliniker, tanka ned all den erfarenhet de fått under sitt läkarliv!« Hon svarade: »Behövs inget usb, vi ber dem bara berätta och så kopplar vi in Stanislavskij och aktion-aktivitets­metoden i stället!« Han såg lika förbryllad ut som hon när han använde medicinska termer.

Hon fortsatte: »Om ni tar fram ett antal pedagogiskt relevanta fallbeskrivningar så skapar vi en skarp workshop-struktur med växelverkan mellan gestaltning och reflektion. Väl på plats prövar studenter och skådespelare fallen praktiskt uppe på scengolvet. Studenter och erfarna kliniker analyserar sedan de gestaltade situationerna tillsammans!« »Bra idé«, sa han. »Jag känner några gamla rävar, ska höra mig för litet. Men om vi fixar fram fallen så får du hjälpa oss med gestaltandet, det är ju din bransch. Och det kommer inte att bli enkelt«, fortsatte han. »Vi kommer att lägga dit i princip allt tänkbart som kan gå snett på ett läkarrum«. »Låter spännande«, sa hon. »Vi ser fram emot det!«

De gick taggade hemmed skallarna fulla av idéer.

Det första han gjorde var att leta rätt på en erfaren och klok kliniker. Det blev Herman: hematolog och bred internmedicinare som sett det mesta. Hon ordnade två skådespelare, Johan och Annika. Han och Herman gjorde ett antal delvis verklighetsbaserade problemfall där konsultationen gick snett, med varierande svårighetsgrad. Det började ofta enkelt, men för varje problem man löste fick man som regel två nya. Hela haveriets tänkbara kakofoni: krävande patienter, jobbiga anhöriga, störande vårdpersonal, flera sjukdomar, tung psykiatri, hela paletten. Vissa förslag fick ett rakt »nej« av henne (»inte spelbart!«). 

Andra fall vässades för att leda fram till mer tydliga läropoänger. Hon hade väldigt konkreta krav på lokaler (»tre rum, möjlighet att hålla koncentrerade pass, inget spring«), de gick igenom fallen med skådespelarna. Hon höll i taktpinnen: »Attention to details. Var befinner vi oss? Vilken veckodag? Vad och var är klockan? Vilken utbildningsnivå har läkaren?«

Hennes mantra var SPGO: Specificera Situationens Givna Omständigheter.

Han och Herman lydde.

De körde skarpt för första gången vårterminen 2018. En halvklass i taget, cirka tio studenter, en vecka. De började mjukt men la efter hand på stigande progres­sion av komplexitet i fallen. Lager på lager. Skådespelarna var patienter, kompletteringsstudenterna läkare. Före mötet med studenterna gick de igenom alla tänkbara utfall mycket noga med skådespelarna, så att dessa var förberedda på att agera och reagera improvisatoriskt utifrån studentens impulser och frågor. Skådespelarens och regissörens gestaltningsförmåga blev på det sättet ett kraftfullt verktyg för studenternas lärande. Som ett exempel placerade de utifrån överenskomna läropoäng ut vissa specifika, mer eller mindre lättidentifierade »nycklar« i improvisationssituationerna, och utan att använda dessa nycklar skulle studenten inte bli insläppt i patientens inre rum.

De förväntade sig att studenterna skulle bli stressade om de inte kom någon vart: stämningen i rummet skulle säkert kunna bli rejält tät om alla kände att samtalet där framme inte fungerade. »Vi måste ha möjlighet att styra samtalet, både skapa nya problem och ha möjlighet stoppa om det går överstyr.« Och det mandatet gavs regissören, som försågs med både gas och broms: »sidecoaching« av skådespelarna under gång och, om det hela var på väg att gå överstyr: »Frys, vad är det som händer? Hjälp er kollega!«

Alla var också eniga om att efter varje fall avsätta tid för gemensam strukturerad analys och reflektion. »Vad var det som hände? Varför? Hur hade man kunnat göra i stället?«

Premiären blev en dundersuccé, det blev så verkligt. Studenterna svettades, vissa var högröda i ansiktet, andra likbleka. Natalya Burdanova, en av kompletteringsstudenterna, hindrade till och med skådespelaren att gå på toaletten: »Han är ju farlig!« Men när inlevelsen och intensiteten i rummet stegrades till bristningsgränsen kom alltid de förlösande orden: »Stopp, frys, vad är det som händer?« 

Vad tyckte nu studenterna om detta, när det hela väl var över? En av dem, Linda Badri från Algeriet, får sammanfatta:

»Det är konstigt, det var som att bli vaccinerad mot det man är mest rädd för! Här blir vi immuniserade, och nästa gång när vi ställs inför det där vet vi hur vi ska göra«.

Var detta bara nybörjartur? Nu har det gått ett år till, och vi har gjort om det, med nästa kurs. Samma upplägg, men litet modifierade och ännu mer jobbiga fall. Ibland nya nycklar till gamla dörrar, ibland samma nycklar till andra dörrar, ibland dörrar utan nycklar. Och en universalnyckel de får hitta själva. 

I år hade vi flera olika möjliga utfall: det hela kunde sluta på kyrkogården, på demensboendet, hos polisen eller kanske i vilstolen på kolonilotten. Precis som tidigare, lager på lager av verklighetens kravmaskin: tidspress, krävande anhöriga, flera sjukdomar, tung psykiatri … 

Studenterna svettas, vi som gjort fallen är lika nyfikna som på teatern, vi vet ju inte heller vad som kommer att hända. Skådespelarna skapar skeendet, de har stort spelrum för improvisation. Atmosfären där framme är tät, Victoria sitter hela tiden redo med foten på bromspedalen: »Frys, vad är det som händer?«

Vad ska man nu kalla dettasom startade på bussen hem från Kungälv? Det finns naturligtvis flera svar; ett sätt att se det är att det helt enkelt, ur ett spontant tvärprofessionellt möte och samtal mellan två personer med olika bakgrund, växte fram en ambition att skapa ett nytt utbildningsverktyg för att hantera ett viktigt problem. Läkaryrket är ju till stora delar erfarenhetsbaserat, och det är först i slutet av ett läkarliv man börjar inse hur man borde ha gjort en gång i tiden. Man blir aldrig fullärd, ibland blir det fel fast man har tänkt rätt, ibland blir det rätt fast man har tänkt fel. Det är vanligt att något ovanligt inträffar, och ska man vänta på allt ovanligt som kan hända blir det inte mycket tid över för det vanliga.

Idén med detta är att samla ihop ett litet antal extrema situationer som man kan råka ut för och skapa trygghet genom att försöka lära ut hur de kan hanteras. Rätt ord här är kan, inte bör: det som är rätt för en person kan vara helt fel för en annan. Det gäller att skapa kontakt med patienterna på ett sådant sätt att de släpper in en till sin inre värld, det vi kallar narrativ medicin. När vi människor vill lagra något vi aldrig vill glömma lagrar vi det som en berättelse. Som läkare måste man träna på att få ut den där berättelsen så hel som möjligt, inte plocka en bit här och en där och sedan försöka sätta ihop den på bordet. Tyvärr upplevs det att det i vår tidspressade sjukvård finns allt mindre utrymme för den typen av samtal, från människa till människa. Detta är en mycket dålig strategi: utan en djupförståelse av patientens livssituation finns hög risk för felaktiga medicinska bedömningar. Vi försöker med den här metoden att illustrera för studenterna hur viktigt det där samtalet är, och den universalnyckel vi tillhandahåller är enkel: Berätta!

Intet är nytt under solen – det här arbetssättet bär naturligtvis drag av flera redan etablerade utbildningsformer. Inom det sceniska gestaltningsområdet vilar modellen på en sammanställning och utveckling av verktyg från olika traditioner inom teatern. Mer specifikt har vi tagit avstamp i en tradition skapad av teaterpersonen Konstantin Stanislavskij. I linje med Brattströms avhandlingsarbete i scenisk gestaltning har vi här utvecklat och applicerat Stanislavskijs »magiska Om« som analys- och gestaltningsverktyg i kontexter utanför teaterns mer traditionella spelrum (Brattström; 2015). Principerna är att regissör och skådespelare använder sig av sin expertis inom den så kallade aktion-aktivitetsmetoden under förberedelsearbetet (vilket var fallet här), för att sedan analysera och aktivt sceniskt undersöka situationerna. På det sättet kan man omvandla de autentiska fallen till spelbara och pedagogiskt aktiva improvisationssituationer. Och det är exakt det kunnandet som vi har dragit nytta av i gestaltandet av de här fallen.

Någon sa att konst (till skillnad från till exempel journalistik) inte är att skildra vad som hänt, utan det som skulle kunnat hända. Vi skulle här vilja lägga till: »… och det som skulle kunna hända.« Och målet med den här undervisningsformen är att förhindra att det faktiskt gör det.