Att jobba inom området psykiatri,
är att möta alltifrån depression till mani.
Människor i livskris och behov av en stöttande hand,
människor som nästan tar knäcken på en ibland.
De som dunkar huvudet i väggen av känslor som inte ryms inuti dem själva,
och så hon som slutat äta och ser ut som en skör liten älva.
Den som inte orkar med livets omständigheter,
och alla de som inte längre vet vad de heter.
De som kommer åter till akuten gång på gång på gång,
och alla de som lider av extrema handlingar av tvång.
Den som utav ångest får hjärtklappning och andnöd,
och som inte längre klarar att gå ut och köpa bröd.
Den som isolerat sig i många många år,
och ingen sjukpenning utav Försäkringskassan längre får.
Den som upplevt sådant som ställt livet på sin ända,
som av mardrömmar varje natt måste sig vrida och vända.
Den som inte längre ser någon mening med sitt liv,
och beslutsamt ger sig hemifrån med spritflaska och kniv.
Den vars tillvaro går ut på att droga,
bara för att någon för länge sen förmådde dem att våga.
Som druckit sig igenom Antabus, och åkt in och ut på LVM,
som lagt en förmögenhet på amfetamin och inte längre har ett hem.
Den som samhället är rädd för, som ingen riktigt verkar förstå,
den som bor i lägenheten där polisen ofta knackar på.
Den som av depressioner brutits ner och inte orkar mera,
och de som vi i nödens tid måste tvångsmedicinera.
Psykiatri som tycks så dystert, svårt och komplicerat,
där det är lätt att glömma alla de vi har utremitterat.
Alla de som mår bättre nu,
och kommit tillbaka till jobb, barn och fru.
De som ätit sig igenom halva Fass utan effekt,
som äntligen får sova hela natten utan att bli väckt.
Och så de som aldrig kommer bli helt friska,
som alltid kommer höra röster som i öronen viska.
Men som ändå kan få må ganska bra,
som vi ska vara stolta att få hjälpa, du och jag.
De som inte kan tala för sig någonstans,
var hade de varit om psykiatrin inte fanns?
