Pek till salu!

»Publish or perish«, heter det ju, och i jakten på publikationsmeriter kan vissa forskare gå till ytterligheter. Redan på hemmaplan är det uppenbart att några medförfattare inget har att göra på avsändarlistan utan har parkerats där av andra skäl än sina akademiska bidrag. På vissa institutioner står chefen ofta med – »för att han är chef«. I andra sammanhang byter man favörer: »Du står på mitt pek, så står jag på ditt.« Trots försök att etablera rutiner för vad som faktiskt kvalificerar för medförfattarskap är gråzonen betydande.

Bakgrunden är naturligtvis att meriteringssystemet bygger på antalet publikationer. Formellt är författarlistan positionsneutral, men i praktiken vet »alla« att det förstås är bäst att stå först. Där finns ofta den påläggskalv som de facto gjort jobbet och därmed faktiskt meriterar för positionen. Chefen brukar stå allra sist och sedan är det mera svävande vad mellanpositionerna betyder, men i princip: ju tidigare i listan, desto bättre.

Några tidskrifter tillämpade en gång en strikt alfabetisk princip, vilket Andersson älskade men Wiktorson avskydde. Blir man professor och heter Werkö måste man bevisligen ha varit extra duktig! För mig som Rössner var det ju inget vidare system … Jag skrev en ofta citerad artikel i Journal of Irreproducible Results (som faktiskt existerar) och visade att det i Sverige fanns en överrepresentation av professorer, vars efternamn fanns i första halvan av alfabetet. Då drällde det av medicinprofessorer med efternamn, som började på B.

Multicenterstudier från ett flertal institutioner är numera mycket vanliga. En vettig lösning är att en liten arbetsgrupp står för författarskapet (och författarlistan) medan övriga, som i bästa fall pytsat in några patienter i en sådan multicenterstudie, listas separat. Hur det ska hanteras meritmässigt är oklart.

Sommaren 2019 publicerades en artikel, som visade att en kreativ rysk grupp säljer medförfattarskap. Till pek som är antagna kan man lätt lägga till ytterligare namn, vilket tidskrifterna i allmänhet accepterat utan att reflektera vidare. Om chefen för en forskargrupp meddelar förlaget att han faktiskt glömde att lägga till några kvalificerade medarbetare är det sällan någon som reagerar.

Det lär finns kinesiska universitet som säljer medförfattarskap för över 43 000 US-dollar. Prislistan varierar med positionen: i något sammanhang sålde man till och med förstanamnet för 165 000 US-dollar till en topptidning. 

Oblygt konstaterar det ryska företaget att »vi är inte billiga, men vi garanterar 100 procent medförfattarskap«. Annars lär det ha förekommit att liknande företag tagit slantarna men aldrig levererat det utlovade medförfattarskapet.

Sommaren 2019 hittade en kommitté, som arbetar för publikationsetik, 344 artiklar som var till salu. 88 procent av dem hade indexerats i Scopus databas och därmed tagit sig in i finrummet. Försök att kommunicera med företagen som säljer medförfattarskap har resulterat i artiga svar, där man meddelar att man på grund av företagets policy inte kan bidra med ytterligare klargöranden. Men man berättar gärna att verksamheten blommar!