Folke Henschen (1881–1977), välkänd professor i patologi vid Karolinska institutet, skrev under sitt sista levnadsår en liten uppsats med titeln »Att vara läkare och heta Eberhard«. Den trycktes i tidskriften Recip Reflex (nr 6–7/1977) på den tid då läkemedelsbolagen 

stod för en stor del av läkarnas både fortbildning och allmänbildning. Det var in­gen stor skara Henschen lyckades mobilisera, dock sex personer, från Eberhard Rosenblad (1714–1796), till Karl David Eberhard Henschen Ingvar (1924–2000), båda medicine professorer i Lund. Alla sex var på ett eller annat sätt med varandra befryndade. I skaran befann sig skribentens far, Salomon Eberhard Henschen (1847–1930), som 1882 – vid för den tiden tämligen unga år – blev professor i praktisk medicin i Uppsala sedan hans företrädare Johan Waldenström (1839–1879) oväntat avlidit och därefter begravts på sin tilltänkta installationsdag. Han hade drabbats av appendicit, vid den tiden ännu betraktad som inoperabel. 

Att vara läkare och heta Idolf torde vara ännu sällsyntare – frågan är om det går att uppbringa mer än en enda person som uppfyller båda dessa villkor. Vem var då denne förmodade solitär, och varifrån fick han sitt säregna namn?

Idolf Rosengren, eller – för att också ange hans mera vanliga förnamn – Carl Eric Idolf Herman Rosengren, föddes den 27 maj 1855 på Dalby gård, Västra Åkers härad i Uppsala län, där fadern var arrendator. Varifrån stammade det ovanliga namnet? Svaret är enkelt. Modern hette Ida och fadern Adolf – vad var då naturligare än att ge den förstfödde sonen namnet Idolf? I äktenskapet föddes även två döttrar, vilka fick namnen Ada respektive Adolfida. 

Under barnens uppväxtår flyttade familjen – med några års mellanlandning i Stockholm – till Norra Kråkeön i Lycke församling, nära Kungälv, där fadern öppnade lanthandel. Närmaste skolstad var Göteborg, där Idolf genomgick gymnasiet vid Hvitfeldtska läroverket och blev student 1874. Hågen stod till medicinska studier, och Idolf blev medicine kandidat i Uppsala 1884 – påtagligt sent i förhållande till studentåret – och medicine licentiat i Stockholm 1889.

Redan under studietiden fick han en rad förordnanden som underläkare, biträdande läkare eller extraläkare, bland annat vid Garnisonssjukhuset i Stockholm, vid Hällby brunn och vid Fiskebäckskils badanstalt. Som fältläkarstipendiat tjänstgjorde han vid Andra livgardet (sedermera Göta livgarde) i Stockholm. Han var läkarstipendiat vid flottan 1886–1890 och tjänstgjorde då på olika örlogsfartyg såsom uppbördsläkare (som termen löd före marinläkarkårens tillkomst 1902), bland annat på fregatten »Vanadis« 1889 och på långresa med »Freja« 1889–1890.

Vid Värmlands fältjägarkår i Karlstad (med övningsfält vid Trossnäs) var Rosengren förordnad som andre bataljonsläkare 1890–1894 och som bataljonsläkare vid Upplands regemente (I 8) i Uppsala 1895. Vid Kungl krigsskolan på Karlberg undervisade han 1895–1903 i militär hygien och förbandslära och uppehöll under samma tid enskild praktik i Stockholm. Efter tjänstgöring som regementsläkare 1903–1908 vid Norrlands artilleri (A 4) i Östersund utnämndes han 1908 till ordinarie regementsläkare vid Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla, där han kvarstannade till sin pensionsavgång 1918. Under åren före och även under första världskriget företog han talrika och omfattande studieresor i Europa och då framför allt till Tyskland och Österrike, men även till Frankrike och England.

Idolf Rosengren hade 1891 ingått äkten­skap med Bertha Fransiska Pyhlson (1864–1934). Äktenskapet blev barnlöst, men sedan Östersundstiden ingick en fosterdotter i familjen. Som pensionär flyttade Rosengren med familj till Sigtuna, där han omgående fick förordnande som extra provinsialläkare. Han bodde i förstone på Sigtunastiftelsens gästhem och hade mottagning på Stadshotellet alla helgfria dagar kl 10.30–11.30, således en timme om dagen. Senare lät han uppföra en rymlig villa vid Stora gatan i stadens centrum, ritad av John Åkerlund (1884–1961), Sigtunastiftelsens arkitekt, och färdig för inflyttning 1923. Den var inte lämpad enbart som bostad och mottagningslokal, utan också för storartade gästabud – och de blev många – i den åttkantiga matsalen och i de talrika angränsande sällskapsrummen. 

Rosengrens läkarförordnande upphörde 1926. Vid familjens avflyttning från Sigtuna till Stockholm 1928 donerades villan till Sigtunastiftelsen, med vars grundare Manfred Björkquist (1884–1985), sedermera Stockholms förste biskop, han var god vän. Villan var därefter bland annat under ett kvartssekel säte för Nordiska ekumeniska institutet under namnet Ecumenicum. I dag är villan privatägd och härbärgerar tre familjer.

Under sin mångåriga verksamhet som militärläkare  i olika befattningar förskaffade sig Idolf Rosengren omfattande kunskaper och erfarenheter när det gäller fredstida militärsjukvård, men han saknade krigserfarenhet, vilket han uppfattade som en brist. När krig 1912 utbröt mellan stormakten Turkiet och det lilla kungadömet Montenegro, såg Rosengren sin chans att eliminera denna brist. Kriget var ett led i de så kallade Balkankrigen, som föregick första världskriget och som enligt borgmästare Dahl i Sigtuna möjligen kan ha börjat som en filminspelning. Ett amerikanskt filmbolag ska ha engagerat ett hundratal skjutglada herrar från olika delar av Balkan för att medverka i en krigsfilm. Detta filmkrig ska så småningom ha övergått till blodigt allvar. 

Sannolikt torde väl krigsorsakerna i verkligheten ha varit aningen mer komplicerade, men hur som helst hade Rosengren ingen uttalad vare sig sympati eller antipati för någon av de stridande parterna i den aktuella skärmytslingen. Han trodde sig emellertid få bäst utbyte i den större krigsmakten, varför han skrev ett brev till turkiska myndigheter och erbjöd sina medicinska tjänster som frivillig. Han erhöll omgående ett synnerligen positivt och välkomnande svar och försågs med en bunt dokument och handlingar som skulle företes vid ankomsten till den turkiska armén. Sannolikt försågs han också med tågbiljetter från Uddevalla till den turkiska fronten.

Rosengren packade sina resväskor och gav sig i väg – en viktig del av bagaget utgjorde den stiliga regementsläkaruniformen. Resan gick utan missöden fram till Sarajevo, men där hakade det upp sig. Tåget blev stående, folk rusade fram och tillbaka på perrong och bangård, skottlossning hördes i fjärran. Efter ett långt uppe­håll och allmän villervalla med diverse omkopplingar och spårbyten satte sig tåget äntligen i rörelse. Ganska snart upptäckte dock Rosengren till sin förfäran att tåget ingalunda färdades i riktning Turkiet utan i stället mot fiende­landet Montenegro. Goda råd var dyra. Rosengren bestämde sig så småningom för att gilla läget, tog fram sina turkiska brev och dokument, rev dem i småbitar och lät dem diskret spridas för vinden via kupéfönstret. 

Strax innan tåget anlände till den montenegrinska huvudstaden Cetinje iklädde
han sig den praktfulla uniformen och uppsökte den regerande kungen Nikitas residens, där han ansökte om audiens. Denna beviljades omgående och Rosengren anmälde sig nu än en gång som frivillig, men denna gång i den montenegrinska armén. Han välkomnades här lika hjärtligt, utnämndes av regenten på stående fot till montenegrinsk fältläkare och tilldelades uppdraget att i samarbete med österrikiska Röda korset upprätta ett fältlasarett. Uppgiften befanns emellertid vara behäftad med betydande svårigheter av olika slag, varför Rosengren rätt snart gav upp och bestämde sig för att under någorlunda ordnade former dra sig tillbaka från fronten. Han beviljades avskeds­audiens hos kungen, som hjärtligt tackade honom för hans insatser, vilka visser­ligen torde ha varit av tämligen begränsad natur. Likväl överlämnade kungen till Rosengren som bevis på sin uppskattning kommendörstecknet av Danilo I:s orden, det lilla kungadömets förnämsta utmärkelse.

Idolf Rosengren återvände nu, troligen på egen bekostnad, till Uddevalla där en del post hade lagrat sig under bortavaron, däribland ett litet paket med turkisk frankering. I paketet fanns ett brev, av vilket framgick att man på turkiskt håll undrade vart han tagit vägen, om något missförstånd uppstått eller vad som hade hänt. Det framgick också att man såg fram emot hans snara ankomst till turkiska armén. För att ytterligare stimulera honom därtill hade man i ett litet etui bifogat riddartecknet av turkiska Osmanié-orden. Han var således nu innehavare av två förnämliga utmärkelsetecken, ett från vardera parten i ett pågående krig, i vilket han på den ena sidan gjort närmast obetydliga insatser, på den andra sidan inga alls – någon avfärd till Turkiet blev nämligen aldrig av.

Idolf Rosengren var av sällskaplig natur, och särskilt tilltalad av samvaro under högtidliga och mer eller mindre rituella former. Under Östersundstiden tog han initiativet till en Odd Fellow-loge (»Georg Adlersparre«) och i Uddevalla till en frimurarloge (»Den flammande stjärnan«). I Sigtuna fortsatte han i samma spår och instiftade »Sigtuna gille«, vars stadgar han själv skrev och vars »Allena Styrande Mästare« han blev. Som klädsel vid sammankomsterna föreskrev han i allmänhet frack med dekorationer varigenom han fick talrika tillfällen att visa upp sina ordnar, däribland också riddartecknet av svenska Vasaorden, som han förlänats redan 1904.

Idolf Rosengren hade vidsträckta kulturella intressen, men även andliga och kyrkliga, och han var språkligt bildad. Han läste enligt en minnesruna »Nya Testamentet på grekiska och kyrkofäderna på latin«. Han var 1921 antecknad som ende svenske ledamot av Nietzsche-sällskapet i München. När professor Emanuel Linderholm (1872–1937), kyrkohistoriker i Uppsala, 1929 grundade Sveriges religiösa reformförbund och året därpå tidskriften Religion och Kultur var Rosengren bland de första att ansluta sig. Detta förbund, sedermera upplöst, företedde redan från begynnelsen en påtaglig läkartäthet. I styrelsen fanns bland andra Ivar Broman (1868–1946), anatomiprofessor i Lund, Alfred von Rosen (1872–1962), överläkare på Romanäs sanatorium, Carl Saedén (1916–1945), överläkare vid Kroppefjälls sanatorium, och Wolfram Kock (1913–2000), senare medicinhistoriker och professor i Stockholm. Rosengren nöjde sig emellertid med att under några år revidera förbundets räkenskaper.  

Under Sigtuna­tiden var Rosengren kommunalt engagerad, bland annat som ordförande i stadsfullmäktige och hälso­vårdsnämnden. Han utgav några tryckta skrifter, såsom »Lärobok i mili­tär sundhets- och förbandslära« (1901) och »Föreskrifter för att undvika sjukdomar i öronen« (1909). I fack- och dagspress medverkade han med ett stort antal artiklar och debattinlägg, ofta temperamentsfulla och inte sällan kontroversiella.

Sin sista tid tillbragte Idolf Rosengren som änkling i Stockholm, där han avled den 11 mars 1944.