Illustration: Mostphotos
Vi har följts åt ett par år, han och jag. Livet ändrades totalt för några år sedan. En vanlig virusinfektion förvandlades till multiorgansvikt och intensivvård. Efter månader på sjukhus följde en vardag med såromläggningar, operationer, besök på olika sjukhuskliniker och mängder av mediciner. Vi sågs ofta på vårdcentralen där jag försökte hitta en väg tillbaka till tillfrisknande genom vårdsystemets djungel av vårdavtal, returnerade remisser och avsaknad av uppföljning.
Vi genomled en segdragen konflikt med Försäkringskassan, som genom blanketter och formuleringar såg en arbetsförmåga jag omöjligen kunde hitta. Fingrar och tår saknades, nerver var för evigt förstörda och hjärntröttheten svår. Trots detta tyckte handläggarna att det minsann kunde finnas något arbete som skulle passa.
Vi vann inte just den kampen. Det blev förtidspension, helt emot förnuft och sans, men ingen av oss orkade kämpa mer. Vi fokuserade båda på det vi kunde påverka. Sakta återvände livsgnistan och en vardag utanför vården. Korta promenader blev möjliga, även om det gjorde ont. Det blev till och med några resor utomlands, vilket gjorde gott för både kropp och själ.
I dag pratar vi om medicinerna och gör några ändringar. Jag hoppas att han ska orka lite mer, om vi får bukt med den envisa smärtan. Vi börjar prata om gumman, som blivit så tvär sista tiden. Det har visat sig vara en ovanligt tidig demens, vilket vi konstaterade vid det senaste återbesöket. Det är en livsomvälvande diagnos som drabbar båda två. Inget blir som förr, ännu en gång. Vi tittar på varandra, och i den stunden är vi inte längre läkare och patient, utan bara två personer som inte förstår hur livets lotter delas ut.
Jag säger inget, inte han heller. Jag är säker på att han förstår att vi kommer att följas åt ett bra tag till. Vi byter några ord om provtagningen och enas om att höras efter att svaret kommer. Han går och jag sitter tyst en stund. Jag känner någonstans en djup tacksamhet över att jag trots all sorg och alla svårigheter kan göra så mycket bara
genom att finnas där.
