Gränsen mellan skapande och sjukdom är flytande. Bilden av ett kreativt snille som balanserar mellan galenskap och genialitet är gammal och närmast klichéartad, och historien är fylld av exempel. Pythagoras grundade en sekt som trodde på reinkarnation och förbjöd dess medlemmar att äta bönor och att sätta på vänster sandal före den högra. Det har spekulerats i om Michelangelo, som enligt uppgift knappt var förmögen att föra ett samtal och tog av sig kläderna så sällan att huden växte fast i dem, befann sig på autismspektrumet. Munch, Goya, Byron, Plath, Strindberg, Woolf, van Gogh. Listan kan göras lång.

På senare tid har idén kring samspelet mellan kreativitet och psykisk ohälsa fått evidensbaserad uppbackning. Psykiatern Simon Kyago och hans kollegor på Karolinska institutet publicerade 2011 resultaten från en registerstudie med 300 000 individer där de påvisade ett signifikant samband mellan bipolaritet (eller att ha en släkting med bipolär eller schizofren diagnos) och att inneha ett kreativt yrke. Inom subgruppen artistisk profession var dessutom schizofreni överrepresenterat.

Men sjukdomars påverkan på konsten är inte begränsade till psykiatrin. Åtskilliga författare och konstnärer har skrivit om eller porträtterat sin sjukdom, så som Rilke om sin leukemi:

Kom du, den sista som jag ägt,

Den hemska smärtan i mitt sjuka blod

Eller Kahlo, som var med om en fruktansvärd trafikolycka och därpå uthärdade 32 operationer för att slippa sin kroniska smärta. Kahlo gestaltade sitt lidande i ett självporträtt där hon gråtande, genomborrad av spikar och med bruten ryggrad, hålls ihop av en ortopedisk korsett. För att inte tala om alla som drabbades, och ofta dog av, tuberkulos – Tjechov, Beardsley, systrarna Brontë, Camus, Kafka, D H Lawrence, Molière, Orwell, för att nämna ett fåtal – och hur sjukdomen kan tänkas ha påverkat deras alster.

Samtidigt kan det vara svårt att i efterhand tillskriva kausalitet mellan somatisk eller psykisk sjukdom och skapande, och det blir lätt spekulativt, särskilt i brist på pålitliga läkarjournaler. Ett tydligt exempel på detta är Mozart, som har fått flera hundra diagnoser postumt, oftast färgade av den diagnossättande läkarens specialitet.

Men i vissa fall är bevisningen övertygande. Claude Monet, impressionismens fader, lyfts ofta fram för att illustrera hur grå starr påverkar ens uppfattning av färger, och det särskilt illustrativa i Monets fall är att han opererades för sin starr. Efter­som Monet hade en fäbless för att måla samma motiv upprepade gånger kan man tydligt se hur hans syn förändrades av operationen. Och skillnaderna är slående (se bilderna ovan till vänster).

Grå starr innebär grumling och gulnande av ögats lins, vilket leder till försämrad synskärpa så väl som ett förskjutet färgseende med övervikt mot gula/bruna färger. Monets starr förvärrades successivt under åren 1912–1922, vilket finns bekräftat i oftalmologiska journaler, och han klagade ofta och gärna över sin försämrade syn och färgseende. Men när han till slut lät sig övertygas om att opereras och återfick sin syn skänkte det honom ingen glädje. Bedrövad över att upptäcka de rödmurriga tonerna i sina tidigare tavlor greps han av ursinne och förstörde, sparkade och skar sönder de tavlor som inte räddades av vänner eller familj. Hans läkare fick också känna av hans vrede:

»Jag beklagar att jag någonsin gick med på den ödesdigra operationen. Förlåt att jag är så öppenhjärtig och tillåt mig säga att jag anser det vara brottsligt att ha försatt mig i en sådan belägenhet.«

Efter operationen försköts Monets färgseende mot det blåa, vilket också plågade honom avsevärt: »Det är vidrigt. Jag ser bara blått.« Efter hand normaliserades dock hans syn, delvis tack vare tonade glasögon, och de sista åren av sitt liv kunde han återigen »leva och andas igen, jag är överlycklig att än en gång få se allt och jag arbetar lidelsefullt«.

Edgar Degas, en samtida impressionist, var inte heller förskonad från ögonbekymmer. I Degas fall debuterade problemen redan i 40-årsåldern med försämrad central synskärpa som förvärrades successivt tills han strax efter sekelskiftet var närmast blind och begränsade sig till att skapa små skulpturer på känsla. Visserligen är Degas ögonsjukdom inte lika väl dokumenterad som Monets, men han beskrev själv hur han led av sin usla syn och var tvungen att använda sitt perifera seende när han arbetade. Vid 57 års ålder kunde han inte längre läsa och bytte från olja till pastell då det var lättare att arbeta med och krävde mindre precision. Troligtvis led han av en progressiv retinal degenerativ sjukdom, och förloppet kan tydligt urskönjas i hans skapande.

Likt Monet återkom Degas till samma motiv, i hans fall ballerinor och den nakna kvinnokroppen, och med åren ser man hur målningarna blev allt grövre och suddigare allteftersom hans syn försämrades (se bilderna på förra sidan). Sannolikt påverkades även färgsättningen i Degas verk av hans ögonsjukdom, eftersom det skarpaste färgseendet sitter i macula lutea och det var den centrala synen som i hans fall drabbades hårdast. Och kanske var det inte bara av ondo, för några av Degas mest hänförande verk skapade han när hans synnedsättning redan var långt gången. Eller som Pierre-­Auguste Renoir uttryckte det: »Om han dött när han var femtio skulle han blivit ihågkommen som en duktig, kompetent konstnär. Inget mer.«

Renoir var för övrigt själv närsynt och vägrade använda glasögon. Likaså Paul Cézanne och Monet. Vid ett tillfälle när Cézanne erbjöds glasögon lär han ha utbrustit: »Bort med de där vulgära sakerna!« Samtliga tre konstnärer målade utsökt detaljerade närporträtt och stilleben, vilket gör det frestande att tänka att deras impressionistiska landskapsmålningar till viss del hörde ihop med deras närsynthet och antipati mot glasögon.

En annan konstnär, visserligen post-­impressionist, som det har spekulerats ivrigt kring är Vincent van Gogh. Vad gav upphov till hans intensiva gula tavlor? Var han bipolär? Borderline? Eller rentav förgiftad av bly? Två teorier som har lagts fram är att van Gogh utvecklade xantopsi (gulseende) på grund av överkonsumtion av absint, vilket han slukade i mängder, alternativt intoxikation av digitalis. Som stöd för hypotesen har man påpekat att van Gogh led av epilepsi, vilket på den tiden ofta behandlades med digitalis, och det finns en tavla där van Goghs vän och tillika läkare, dr Gachet, sitter med en digitalisblomma framför sig (se bild ovan). Å andra sidan ska dr Gachet ha varit homeopat, vilket gör att överdoseringsteorin förefaller mindre sannolik. Någon klarhet i frågan lär aldrig uppnås.

Man bör förhålla sig skeptisk mot tidsresande diagnostiker och tveksamma orsakssamband, men fysisk såväl som psykisk sjukdom har otvivelaktigt haft ett påtagligt inflytande på konsten och kulturen genom tiderna.