Användning av hjärt–kärlskyddande läkemedel vid ischemisk hjärtsjukdom och typ 2-diabetes tycktes ojämlik
Egenreferat. Riktlinjer från European Society of Cardiology (ESC) rekommenderar sedan flera år kardioprotektiva SGLT2-hämmare och GLP-1-analoger till patienter med typ 2-diabetes och etablerad aterosklerotisk hjärt–kärlsjukdom, oberoende av HbA1c och metforminbehandling [1]. I vilken grad dessa riktlinjer fått genomslag i Sverige, där metformin fortsatt är förstahandsmedel, är oklart.
I vår tvärsnittsstudie analyserade vi data från QregPV, kvalitetsregistret för primärvård i Västra Götalandsregionen (VGR), kopplade till läkemedelsdata från det regionala läkemedelsregistret Digitalis [2]. Studien omfattade 14 414 patienter med samtidig ischemisk hjärtsjukdom och typ 2-diabetes vid 209 vårdcentraler i september 2023. Vi undersökte andelen patienter som hämtat ut recept på SGLT2-hämmare respektive GLP-1-analoger samt hur användningen varierade med kön, ålder och vårdcentral. Vi skattade också den potentiella merkostnaden om fler patienter skulle behandlas enligt riktlinjerna från ESC.
SGLT2-hämmare hade hämtats ut någon gång under de senaste 120 dagarna före 1 september 2023 av 37,2 procent av patienterna och GLP-1-analoger av 10,0 procent. SGLT2-hämmare användes i mindre utsträckning hos kvinnor än hos män, 28,8 procent jämfört med 40,8 procent (åldersjusterad oddskvot 0,64; 95 procents konfidensintervall [95KI] 0,59–0,70), medan ingen könsskillnad sågs för GLP-1-analoger (åldersjusterad oddskvot 1,04; 95KI 0,92–1,18). Användningen av båda läkemedelsgrupperna minskade tydligt med stigande ålder (P < 0,001). Det fanns också en betydande variation mellan vårdcentraler. För SGLT2-hämmare låg användningen vid de mittersta 95 procenten av vårdcentralerna mellan 17,1 procent och 56,4 procent och för GLP-1-analoger mellan 0,0 procent och 23,4 procent, utan signifikanta skillnader mellan privata och offentligt drivna vårdcentraler. I en multinivåanalys som justerats för faktorer på patient- och vårdcentralsnivå beräknades vårdcentralsvariationen uttryckt som medianoddskvot till 1,29 (95KI 1,23–1,36) för SGLT2-hämmare och 1,48 (95KI 1,37–1,62) för GLP-1-analoger.
Studien visar att dessa kardioprotektiva läkemedel är underutnyttjade i relation till europeiska riktlinjer i en stor grupp av patienter med mycket hög kardiovaskulär risk. Den stora variationen mellan olika vårdcentraler tyder på ojämlik vård. Den årliga läkemedelskostnaden i VGR om samtliga obehandlade patienter i gruppen skulle behandlas uppskattades öka med cirka 43 miljoner kronor vid val av SGLT2-hämmare och 113 miljoner kronor för GLP-1-analoger.
