Ensamhet var associerad med ökad risk för Parkinsons sjukdom
Ensamhet har tidigare associerats med en ökad risk för neurodegenerativa sjukdomar, men det saknas studier som undersökt sambandet mellan ensamhet och Parkinsons sjukdom. Mot bakgrund av detta utförde forskare i Storbritannien en studie för att bedöma om ensamhet är associerad med insjuknande i parkinson och om sambandet är oberoende av andra riskfaktorer.
De genomförde en populationsbaserad prospektiv kohortstudie där de inkluderade data från individer i åldern 38–73 år utan tidigare parkinsondiagnos. Frånvaro av tidigare diagnos bedömdes från 13 mars 2006 till 1 oktober 2010, och deltagarna följdes sedan upp till 9 oktober 2021. Den primära utfallsvariabeln var ett nyinsjuknande i parkinson, vilket konstaterades genom ett nationellt hälsoregister.
Av närmare 500 000 deltagare (medelålder [SD] 56,54 [8,09] år; 54,4 procent kvinnor) hade 2 822 utvecklat parkinson vid uppföljningen efter 15 år. Individer som rapporterade att de kände sig ensamma hade en högre risk för parkinson (relativ risk [RR] 1,37; 95 procents konfidensintervall [95KI] 1,25–1,51). Denna association kvarstod efter att hänsyn tagits till flera faktorer, såsom socioekonomisk status, rökning, fysisk aktivitet, diabetes, hjärtinfarkt och depression. Vidare påverkades inte sambandet mellan ensamhet och nyinsjuknande i parkinson av kön (RR 0,98; 95KI 0,81–1,18), ålder (RR 0,99; 95KI 0,98–1,01) eller polygenetisk riskpoäng (RR 0,93; 95KI 0,85–1,02). I motsats till forskarnas förväntningar var ensamhet inte associerad med en ökad risk för parkinsoninsjuknande under de första 5 åren (RR 1,15; 95KI 0,91–1,45), men hade ett samband under de följande 10 åren (RR 1,32; 95KI 1,19–1,46).
Sammantaget var ensamhet associerad med en ökad risk för insjuknande i Parkinsons sjukdom över olika demografiska grupper och oberoende av viktiga riskfaktorer och genetisk risk. Resultaten stärker evidensen för de skadliga hälsoeffekterna av ensamhet och understryker vikten av meningsfulla sociala sammanhang.
