Följsamheten till riktlinjer vid hjärtsvikt tycks lägre inom primärvården
Egenreferat. Följsamheten till läkemedelsbehandling enligt europeiska riktlinjer vid hjärtsvikt tycks vara lägre hos patienter som följs upp inom primärvården än hos dem som följs upp inom specialistvården [1]. Primärvården har samtidigt en stor roll i vården av äldre patienter med hjärtsvikt: en nyligen publicerad registerbaserad studie från Stockholm visar bland annat att drygt hälften av alla hjärtsviktspatienter över 60 år enbart följdes inom primärvården [2].
I studien inkluderades samtliga individer över 60 år i Stockholm med hjärtsviktsdiagnos enligt ICD-10 vid slutet av 2022. Data inhämtades från VAL-databaserna, Patientregistret, Läkemedelsregistret och diverse befolkningsregister. Individerna indelades i två grupper beroende på om de haft minst 1 fysiskt besök till kardiolog de senaste 5 åren eller inte. Av 33 872 personer med hjärtsvikt (prevalens 6,5 procent) hade hälften inte träffat en kardiolog på 5 år. Dessa patienter ansågs skötas enbart inom primärvården och var i genomsnitt 3 år äldre, oftare kvinnor och hade lägre utbildningsnivå och disponibel inkomst. De var också ensamboende och nyttjade kommunal omsorg (hemtjänst och särskilt boende) i större utsträckning. Demens och Parkinsons sjukdom var också vanligare i denna grupp.
Analys av läkemedelsbehandling visar att patienter som endast följdes i primärvården i lägre utsträckning hade hämtat ut hjärtsviktsläkemedel (RAAS-hämmare, betablockerare, mineralkortikoidreceptorantagonister och SGLT2-hämmare). Emellertid stod primärvården för 60 procent av all förskrivning av hjärtsviktsläkemedel – även hos patienter som haft kontakt med kardiolog.
Resultaten understryker att primärvården utgör basen för hjärtsviktsvården, särskilt för äldre och mer sköra patienter. Diskrepansen i läkemedelsbehandling kan delvis förklaras av att primärvården ansvarar för just dessa patienter, som ofta exkluderas i kliniska prövningar. Tillämpligheten av läkemedelsbehandling enligt riktlinjer kan och bör därför ifrågasättas, och studier som inkluderar de äldsta och mest sköra patienterna är av yttersta vikt när hjärtsvikt kryper allt högre upp i åldrarna.
