Höftundersökningar på BVC leder till förbättrad diagnostik av sent upptäckt höftluxation
Egenreferat. Höftluxation hos barn ska upptäckas så tidigt som möjligt. Sjukdomen förvärras över tid och prognosen beror därför på ålder vid behandlingsstart. Innan screening av nyfödda infördes i Sverige på 1950-talet drabbades var tusende barn av handikapp till följd av höftluxation. I dag upptäcks endast 1 barn per 10 000 senare än 2 veckors ålder, och i de flesta fall under första levnadsåret [1].
I dag bedrivs screening för höftluxation även på barnavårdscentraler, med höftundersökningar vid 1, 6, 10–12 och 18 månaders ålder, enligt Socialstyrelsens »Vägledning för barnhälsovården« (2014). Rikshandboken i barnhälsovård, som är utgiven på webben av Sveriges regioner, ger stöd i kliniken. Det viktigaste kliniska fyndet vid luxation är ensidig abduktionsinskränkning.
Vi har granskat sjukhusjournalerna för samtliga barn som diagnostiserades med höftluxation senare än 2 veckors ålder i födelsekohorten 2000–2009 i Sverige [2]. Deltagarna identifierades prospektivt från ett register i Svensk barnortopedisk förenings regi (i dag del av det nationella kvalitetsregistret för barnortopediska sjukdomar, SPOQ). Barn som hade diagnostiserats via screeningprogrammet på BVC jämfördes med barn där sjukdomen hade upptäckts till följd av symtom. Den sistnämnda gruppen antogs som surrogat för en situation utan screening, då det vore etiskt oförsvarbart att undanhålla undersökningarna eller »sken-screena«. Tillförlitliga journaldata fanns för 101 barn av de 126 som drabbades av sjukdomen i födelsekohorten på drygt 1 miljon barn.
BVC-screeningen fann 55 procent av alla barn som inte upptäcktes via screening på BB. Dessa barn var i genomsnitt 11 månader yngre än barnen som sökte med symtom. Risken för hög luxation var 11 procent i BVC-screening-gruppen, mot 38 procent hos barnen med symtom (relativ risk 0,28).
Höftluxation kan vara svår att upptäcka och vi tycker att 55 procent »lyckandefrekvens« hos BVC-screeningen är rimligt bra, även om det kanske finns utrymme för ytterligare förbättring. Den stora uppskattade effektstorleken på 11 månaders åldersskillnad och fyrdelad risk för hög luxation innebär minskat behov av kirurgi, färre behandlingskomplikationer, mindre framtida besvär och lägre risk för tidig höftproteskirurgi hos dessa barn (se Figur 1).
Figur 1. Två representativa fall av höftluxation vid olika åldrar. A) Vänstersidig höftluxation hos ett barn där sjukdomen upptäcktes vid 7 månaders ålder via BVC-screening. Efter sluten reposition i narkos och gipsbehandling följt av nattskena behövdes ingen ytterligare behandling. Avslutande kontroll vid 7 års ålder visade normala höfter. B) Högersidig höftluxation som upptäcktes vid 18 månaders ålder på grund av benlängdsskillnad. Efter tenotomier och sluten reposition i narkos gjordes senare bäckenosteotomi vid 2 års ålder. Lårbenshuvudet utvecklade avaskulär nekros och från 9 års ålder hade patienten besvär med smärta vid ansträngning. Ytterligare bäckenkirurgi behövdes vid 13 års ålder. Bland barn där höftluxation upptäcks efter 18 månaders ålder utvecklar hälften höftartros, och var tredje har fått en höftprotes före 50-årsåldern.
