Kliniska implikationer av viktstigma och patient­bemötande vid obesitas

Läs artikel som pdf

Obesitas är ett växande folkhälsoproblem. Samtidigt utgör viktstigma ett förbisett men allvarligt hinder för jämlik vård med god kvalitet. Forskning visar att stigmatisering på grund av vikt kan bidra till försämrad fysisk och psykisk hälsa och undvikande av vård [1, 2]. Viktstigma inom hälso- och sjukvården kan försena eller förhindra effektiv behandling och uppföljning. I Socialstyrelsens »Nationella riktlinjer för vård vid obesitas« framhålls vikten av ett respektfullt och icke-stigmatiserande bemötande som ett högt prioriterat område [3]. Denna artikel ger en överblick över viktstigma och dess konsekvenser samt hur hälso- och sjukvårdspersonal kan bidra till en mer inkluderande och evidensbaserad vård av obesitas.

Viktstigma är vanligt och skadligt

Viktstigma förekommer i stort sett överallt i samhället (se Fakta 1 för definition och andra relaterade begrepp). I populärkultur och medier framställs personer med obesitas ofta som »lata« och »karaktärslösa«. Viktstigma förekommer också i de miljöer där personer borde vara som tryggast – den egna familjen och hälso- och sjukvården [1, 2]. En internationell studie med nästan 14 000 deltagare visade att över hälften av dem hade upplevt viktstigmatisering. Av dem som blivit stigmatiserade uppgav 63–74 procent att det skett inom hälso- och sjukvården [2]. Ju högre vikt, desto större sannolikhet att man upplevt stigmatisering. 

Negativa föreställningar om personer med obesitas etableras tidigt. Redan i förskoleåldern ses barn med obesitas inte som lika attraktiva lekkamrater som smala barn. Barn och unga med obesitas befinner sig i en livsfas med särskild sårbarhet för stigmatiserande upplevelser, till exempel i form av mobbning.

En relativt vanlig föreställning är att viktstigmatisering är motiverande och att det underlättar viktnedgång. Tvärtom visar forskning att den som blir stigmatiserad på sikt ökar mer i vikt än en person som har samma startvikt, men som inte har blivit utsatt. Detta kan bland annat förklaras av att stigmatisering bidrar till överätande och undvikande av fysisk aktivi­tet. Att bli stigmatiserad för sin vikt är också ­associerat med försämrad fysisk och psykisk hälsa, till exempel ökade kortisol­nivåer och ökad förekomst av ångest, depression och stress [4, 5]. Dessutom är utsatthet för viktdiskri­minering associerad med 60 procent ökad risk för förtida död [6].

Patientperspektiv

Obesitas klassificeras i dag som en sjukdom [3], men frågor som rör kropp och vikt kan upplevas som känsliga och djupt personliga i jämförelse med andra hälsofrågor. Samtidigt utgör patienter med obesitas en heterogen grupp med skilda erfarenheter av bemötandet inom vården. Även önskan att samtala om vikt och behandling varierar [7]. En källa till frustration hos en del pati­enter är ett alltför starkt fokus på vikten då vårdbesöket ska handla om något helt annat.

Patientorganisationen Riksförbundet Obesitas Sverige undersöker regelbundet hur deras medlemmar upplever bemötandet inom vården. I den senaste enkäten från 2025, med 1 275 deltagare (96 procent kvinnor), anger närmare 75 procent att de blivit dåligt bemötta i vården [8]. En metaanalys med data från 26  länder bekräftar en omfattande före­komst av viktbias inom hälso- och sjukvården [9]. Deltagarna har upplevt att man inte lyssnat på dem eller att de mötts av förutfattade meningar om sina mat- och rörelsevanor. Oönskade kommentarer om vikten eller enkla råd som »Gå ner i vikt«, »Ät mindre« eller »Rör på dig mer« upplevs som ohjälpsamma och förminskande. Det är vanligt att en obesitasdiagnos har satts enbart baserat på utseendet och utan objektiva ­mätningar. Samtidigt ska inte patientorganisationens enkät tolkas som att vårdpersonal bör undvika att ta upp obesitas. De flesta deltagarna uppger att de önskar få stöd och behandling i vården [8]. 

Rapporten från Obesitas Sverige visar också att en del patienter upplever att vårdpersonal har bristande kunskap om de nya obesitasläkemedlen och att deras sjukdom kan ställas mot en annan, särskilt när det gäller förskrivning av GLP-1-analoger [8]. Att flera effektiva obesitasläkemedel inte är subventionerade, utan bekostas av patienten själv, kan i sig uppfattas som en diskriminering.  I undersökningen beskrev en patient:

»Läkaren avslutade min fungerande GLP–1-­behandling med läkemedel för obesitas och menade att jag stal av diabetiker. Jag borde äta mindre och ­träna i stället. Så min behandling blev abrupt avslutad. ­Detta trots att läkemedel endast är till för obesitas, inte diabetes!« (Obesitas Sverige, Bemötande­rapport 2025) [8].

När det gäller barn är tidig identifikation och behandling av obesitas de viktigaste faktorerna för framgångsrik behandling och långsiktiga hälsovins­ter. Samtidigt visar forskning att det kan vara mycket känsligt för föräldrar när deras barns vikt adresseras på BVC [10]. Många föräldrar är oförberedda på samtalet och känner sig ifrågasatta [10, 11]. En anledning till föräldrars negativa reaktion på viktsamtal kan vara oro för att behandlingen ska leda till ätstörningar hos barnet – en farhåga som inte stöds av forskningen. Tvärtom visar studier på att tidig behandling av barnobesitas kan minska risken för att barn med genetisk sårbarhet utvecklar ätstörningsbeteenden [12]. Personal som identifierar obesitas hos barn kan därför behöva få stöd i att genomföra dessa samtal på ett tryggt sätt som minskar risken för att föräldrar ska känna sig skuldtyngda och tacka nej till insatser [10, 11].

Klinisk relevans och tillämpning 

Tidigare erfarenheter av stigmatiserande ­vårdmöten kan göra att patienter kommer till vården med en förväntan om att bli dåligt bemötta. Det kan också leda till att de undviker att söka vård eller delta i screening­program, vilket kan få förödande hälsokonsekvenser [8, 13]. En särskild grupp att uppmärksamma är de som fått otillräcklig effekt av obesitasbehandling, exempelvis viktrecidiv efter obesitas­kirurgi [14]. Dessa ­patienter känner sig ofta misslyckade och anklagar sig själva. I vården behövs kunskap om att även de mest effektiva behandlingsmetoderna vid obesitas inte är lika effektiva för alla och att det finns en stor variabilitet i viktutfall. 

Vårdpersonal i sin tur undviker ibland att prata om obesitas och levnadsvanor, eftersom de upplever tidsbrist, känner sig maktlösa inför att tidigare interventioner inte har fungerat eller är rädda att kränka patienten [10, 15]. Många patienter vill faktiskt få hjälp med viktrelaterad hälsa, men det är avgörande hur ämnet tas upp [11, 15, 16]. För att patienter och vårdpersonal ska kunna arbeta mer konstruktivt tillsammans efterfrågar många mer utbildning och träning i hur man kan samtala om obesitas [15-17]. Socialstyrelsen har tagit fram en digital utbildning som kan utgöra ett första steg [18]. Nedan beskrivs några av de viktigaste aspekterna av ett icke-stigmatiserande samtal om vikt i vården. 

Avsaknaden av utrustning och anpassning till ­större kroppar lyftes också fram som ett problem i vården bland dem som besvarat Obesitas Sveriges ­enkät [8] och det är viktigt att se till att mottagningen är tillgänglig och anpassad för alla patienter, oavsett kroppsstorlek eller vikt [18, 19]. Till exempel behövs breda och stabila stolar, britsar och ­röntgenutrustning  [19, 20]. Vidare behövs en våg (300 kg) samt breda blodtrycksmanschetter.

Att tänka på vid samtal om obesitas [16-20]

• Att be om lov: »Är det okej om jag ställer några frågor om dina levnadsvanor?« Respektera om patienten säger nej. 
• Om ja, ta först reda på vad patienten redan vet, prövat eller gör. »Vilken obesitasbehandling har du prövat förut? Hur brukar det vara när du …? Vad tycker du är svårast med att …?« Viktnedgång är inte en handling utan ett utfall av många komplexa faktorer, och därför behöver vi utforska vad som hindrar patienten att nå sin bästa hälsa.
• Erbjud information, vägning eller behandling om patienten vill. Att ge generella, icke efterfrågade råd kan annars göra att patienten känner sig »dumförklarad« eller anklagad.

Avslutning

Ökad kunskap om viktstigma och obesitas samt tillgång till nya effektiva behandlingsstrategier kan i framtiden förhoppningsvis bidra till att minska stigma och skapa en tryggare och mer jämlik vård för alla patienter.