Kliniska riktlinjers inverkan på allmänläkares arbete studerad
Egenreferat. De senaste decennierna har medfört en ökad riktlinjestyrning av primärvården. Riktlinjerna har blivit mer komplexa, de beskriver allt oftare handläggningar som sträcker sig över långa tidsförlopp och de tydliggör i ökad utsträckning ansvarsfördelningen mellan olika vårdnivåer. Det saknas studier som undersöker hur dagens riktlinjestyrning påverkar svenska allmänläkares arbete. Syftet med vår studie var att utforska hur svenska allmänläkare förhåller sig till riktlinjestyrning, hur deras dagliga praktik och arbetsmiljö påverkas samt hur de reflekterar över konsekvenserna.
I vår kvalitativa studie genomförde vi intervjuer med 11 allmänläkarspecialister med jämn könsfördelning och geografisk spridning över landet. Med hjälp av tematisk analys konstruerade vi tre övergripande teman, som vart och ett relaterade till ett specifikt spänningsfält som riktlinjestyrningen skapar:
Spänningen mellan höga ambitioner och ambitionernas negativa bieffekter
Samtliga allmänläkare uttryckte en grundmurad tilltro till behovet av riktlinjer och framhöll fördelar såsom ökad medicinsk kvalitet, bättre effektivitet och ökad jämlikhet mellan patienter. Å andra sidan tycks riktlinjestyrning medföra en ökad total arbetsmängd, vilket påverkar förutsättningarna att fatta genomtänkta medicinska beslut och försämrar arbetsmiljön. Riktlinjer i form av vårdöverenskommelser tycks också försämra samarbetet mellan läkare.
Riktlinjerna gynnar mätbar på bekostnad av omätbar kunskap
Genom att prioritera mätbar kunskap medför riktlinjestyrning en nedprioritering av svårmätbara färdigheter såsom klinisk intuition, holism som arbetsredskap och förmågan att arbeta med beteendeförändringar och/eller acceptans hos patienten. Sådana färdigheter behövs även för att hantera tillstånd för vilka riktlinjer i dag är svåranvändbara, såsom diffusa eller komplexa symtom, liksom äldre och multisjuka patienter.
Även om professionell autonomi värderas högt finns en lockelse i att oreflekterat följa riktlinjer
Det tredje temat belyser hur allmänläkarna å ena sidan värderar en hög grad av autonomi i förhållande till riktlinjerna, men å andra sidan ibland ger upp denna autonomi för att okritiskt följa riktlinjerna. Motivet är ofta att det förenklar arbetet, trots att det inte alltid är gynnsamt för patienten i den givna situationen.
Således skapar riktlinjestyrning olika spänningsfält som medför utmaningar i det dagliga arbetet för allmänläkare. Eftersom utvecklingen mot fler och mer komplexa riktlinjer är naturlig i ett sjukvårdssystem med ett starkt fokus på mätbara resultat är det viktigt för beslutsfattare och riktlinjeutvecklare att känna till utvecklingens potentiella bieffekter. Den normativa frågan i vilken utsträckning allmänläkare bör tillåtas utöva sin professionella autonomi i förhållande till riktlinjestyrning är också viktig att uppmärksamma.
