Kliniska utfall efter klaffkirurgi vid infektiös endokardit
Avhandling. Infektiös endokardit är en allvarlig infektion som drabbar hjärtats klaffar, med en 1-årsdödlighet på 20–30 procent. Kirurgi krävs hos upp till 40 procent av patienterna. Avhandlingens syfte var att undersöka långtidsprognosen efter klaffkirurgi vid infektiös endokardit, med fokus på mortalitet och morbiditet hos specifika patientgrupper: intravenösa missbrukare, patienter med bikuspid aortaklaff, patienter som får en ny pacemaker implanterad i samband med operation, kvinnor och patienter med protesendokardit. Tidigare studier begränsas av kort eller inkomplett uppföljning och motstridiga resultat.
Avhandlingen omfattar fem kohortstudier baserade på journaldata och registerdata från Swedeheart, sammanlänkade med andra nationella kvalitetsregister. Associationer mellan patientkarakteristika och risk för bland annat död, hjärtsvikt, stroke och reinfektion analyserades.
Studierna visar att mortaliteten efter kirurgi för endokardit är betydande. Endokarditpatienter som opereras förlorar i genomsnitt 11–16 år (50-åringar) respektive 1–2 år (80-åringar) av sin förväntade livslängd. Bland intravenösa missbrukare (n = 55/510) var endast 12 procent vid liv och fria från reinfektion efter 6 år, trots en medelålder på 46 år vid operation; återfall i drogbruk var den främsta orsaken till reinfektion och död. Hos patienter med nativ endokardit var bikuspid aortaklaff (n = 80/261) associerad med signifikant bättre prognos än trikuspid klaff, trots hög abscessfrekvens (justerad hazardkvot 0,44; 95 procents konfidensintervall [95KI] 0,22–0,89; P = 0,021). Ursprunglig klaffmorfologi påverkade inte prognosen hos patienter med protesendokardit. Pacemakerimplantation (n = 168/2 175) speglade en mer komplex sjukdom, men påverkade i sig inte risken för död, hjärtsvikt eller reinfektion. Kvinnor (n = 502/2 585) var äldre och sjukare än män, men hade likvärdig operationsmortalitet och, efter multivariabel analys, likvärdig långsiktig prognos med en absolut överlevnadsskillnad på 4 procent efter 15 år (95KI 0,2–7,9). Protesendokardit (n = 685/2 585) innebar högre operationsmortalitet, men de som överlevde 30 dagar efter operation hade likvärdig långtidsprognos som patienter med nativ endokardit med en absolut överlevnadsskillnad på 4,6 procent (95KI –10,4 till –1,5).
Avhandlingen är baserad på robusta data med lång och komplett uppföljning. Våra studier ger insikt i långsiktig prognos efter klaffkirurgi vid endokardit hos flera särskilt drabbade patientgrupper. Den nya kunskapen som utmynnat från den här avhandlingen lägger en grund för bättre preoperativ bedömning samt förbättrad och mer individualiserad behandling för patienter med endokardit, både i Sverige och i andra delar av världen. Nästa steg i forskningen är att analysera utfall även hos de patienter som inte genomgår operation för att exempelvis förstå varför kvinnor opereras i mindre utsträckning än män.
