Leptospiros – förbisedd men potentiellt allvarlig sjukdom
Leptospiros är en zoonotisk infektionssjukdom orsakad av spiroketer av släktet Leptospira. Bakterien lever i njurarna hos många djur utan att göra dem sjuka, framför allt brunråtta, husmus och igelkott, som fungerar som primära reservoarer. Människor smittas oftast genom kontakt med urin från dessa djur eller med jord och vatten förorenat av urin [1].
Leptospiros förekommer globalt, men är vanligast i tropiska klimat [1]. I Europa är sjukdomen relativt ovanlig: 439–1 049 rapporterade fall per år under perioden 2010–2021. I Skandinavien har leptospiros varit känd sedan början av 1900-talet; i Sverige sågs en hög förekomst under åren 1938–1944 med totalt 226 fall, men därefter har incidensen le-g-at under 10 fall per år [1]. Sedan 2004, då lepto-spiros blev anmälningspliktig i Sverige, har nästan alla fall varit förvärvade utomlands, ofta i tropikerna och i samband med vattensport. I Danmark rapporterades många fall under andra världskriget, vilket tillskrivs en ökning av antalet husmöss, medan den efterföljande nedgången berodde på förbättrade bostadsförhållanden, effektiv råttbekämpning och ökad mekanisering av jordbruket [2].
Leptospiros är en klimatkänslig infektionssjukdom, och stigande temperaturer och ökad nederbörd ökar incidensen [3]. Även skador på avfalls- och dricksvattensystem kan öka risken för sjukdomen.
Sjukdomen varierar från asymtomatiskt eller influensaliknande förlopp till allvarlig multiorgansvikt. De flesta fall är lindriga (anikteriska), men 5–10 procent utvecklar en snabbt progredierande multisystemsjukdom med 5–15 procents mortalitet. Den klassiska svåra formen, Weils sjukdom, kännetecknas av leverskada (ikterisk form), njursvikt och blödningar, ofta även med påverkan på lungor och hjärna [4].
Leptospiros kan kliniskt likna många andra infektions-sjuk-domar och är sannolikt underdiag-nostiserad. Den bör misstänkas vid förenliga symtom utan annan tydlig förklaring, särskilt efter resor till endemiska områden, vistelse i områden med utbrott, kontakt med avloppsvatten eller gnagare, översvämningar eller vattensport. -Eftersom vissa patienter saknar kända riskfaktorer krävs i lågincidensområden som Skandinavien att läkaren är särskilt uppmärksam.
Diagnostiken av leptospiros är komplex och omfattar bland annat mörkfältsmikroskopi, odling på specialmedium, PCR samt påvisning av IgM- och IgG-antikroppar. Standardmetoden för serologi är det mikroskopiska agglutinationstestet (MAT), som i Skandinavien utförs vid Statens Serum Institut i Köpenhamn och som kan skilja mellan olika Leptospira-serovarer, dock med risk för korsreaktioner [4]. Behandlingen är symtomatisk och kan innefatta antibiotika, vanligtvis betalaktamantibiotika eller doxycyklin, även om det finns få studier av antibiotikas effekt vid leptospiros. Allvarliga fall kan kräva dialys eller respiratorbehandling. I många fall är förloppet självläkande [4].
I detta nummer av Läkartidningen beskriver Söderquist och kollegor två fall av leptospiros förvärvade i Sverige, varav det ena var allvarligt. Initialt övervägdes olika differentialdiagnoser, men gemensamt för de båda patienterna var att de arbetade inom vatten- och avloppssektorn, varför antingen de själva eller deras anhöriga misstänkte leptospiros. Detta ledde till relevant provtagning och korrekt diagnos, och behandlingarna justerades därefter.
Tillfällena illustrerar utmaningen med en sällsynt sjukdom i Skandinavien: dia-g-no-sen kräver att läkaren har en riktad misstanke för att nödvändiga mikrobiologiska undersökningar ska kunna initieras. Kombinationen av lever- och njurpåverkan utan annan tydlig orsak bör väcka misstanke om leptospiros, även när kända riskfaktorer saknas. Diagnosen bör också övervägas hos patienter med oförklarlig febril sjukdom och möjlig exponering, till exempel efter resor till endemiska områden eller kontakt med vatten och jord kontaminerad av gnagarurin.
Korrekt diagnostisering av leptospiros är viktig både för patienternas behandling och prognos, men också för övervakningen av en miljöberoende infektionssjukdom som kan fungera som indikator för klimat- och miljöförändringars betydelse för folkhälsan. Söderquist och kollegor ska därför ha en eloge för att ha uppmärksammat denna sällsynta men potentiellt allvarliga sjukdom i Sverige.
