Anafylaxi är ett tillstånd (Fakta 1) som samtliga vårdgivare, oavsett specialitet, med stor sannolikhet kommer att möta under sin yrkesverksamma karriär. Mot denna bakgrund är det av avgörande betydelse att det finns tydliga, lättillgängliga och evidensbaserade riktlinjer för handläggning, särskilt i akuta situationer där snabb intervention är kritisk.
Med hänsyn till den snabba kunskapsutvecklingen på området genomfördes en omfattande revidering av de tidigare riktlinjerna från 2015 på uppdrag av Svenska föreningen för allergologi (SFFA) och publicerades under hösten 2024 [1]. Syftet med denna uppdatering var att säkerställa att hälso- och sjukvårdspersonal har tillgång till aktuella, vetenskapligt förankrade rekommendationer för diagnostik och behandling av akut anafylaxi i klinisk praxis.
Metod och målgrupp
För att säkerställa både klinisk relevans och vetenskaplig förankring genomfördes revideringen i samarbete med experter inom barn- och vuxenallergologi, akutmedicin, anestesiologi, öron-, näs- och halssjukdomar samt primärvård; se slutet av artikeln. Arbetet baserades på en systematisk genomgång av aktuell vetenskaplig litteratur, tidigare riktlinjer samt konsensusbeslut inom expertgruppen. Riktlinjerna är utformade för att vara tillämpbara i hela vårdkedjan och vänder sig till all hälso- och sjukvårdspersonal som kan komma att handlägga patienter med misstänkt eller bekräftad anafylaxi.
Centrala förändringar i riktlinjerna
Adrenalin i fokus.En stor utmaning inom anafylaxivården har varit att få patienter behandlas med adrenalin (19–35 procent), medan många (50–60 procent) i stället får enbart steroider och/eller antihistaminer [2, 3]. Retrospektiva studier visar ökad mortalitet, fler intensivvårdsinläggningar och bifasiska reaktioner samt långsammare återhämtning hos patienter som antingen inte fått adrenalin eller fått det för sent i förloppet [4-6].
Adrenalin lyfts därför fram som det viktigaste läkemedlet vid anafylaxi. Det bör nu ges tidigt i förloppet, intramuskulärt i lårets laterala del, utan att invänta svårighetsgradering. Detta speglar en proaktiv strategi där risken med att avstå anses överväga risken med att ge adrenalin i onödan. Samtidigt innebär inte adrenalinadministrering under ett akut förlopp att anafylaxidiagnosen automatiskt kan bekräftas. Den bör endast fastställas när diagnostiska kriterier är uppfyllda – inte annars [7] (Figur 1).
Avskaffad steroidrutin. En annan viktig förändring är att den tidigare rekommendationen om rutinmässig administrering av glukokortikosteroider har tagits bort. Beslutet grundar sig på bristande evidens för att steroider har omedelbar effekt i det akuta skedet eller förebygger bifasiska reaktioner [8, 9]. Eftersom effekten av steroider inträder först efter ca 2 timmar saknar de relevans i det initiala omhändertagandet [10]. Denna förändring förtydligar behandlingsprioriteringen och minskar risken för att livräddande åtgärder, såsom tidig adrenalininjektion, fördröjs till förmån för mindre effektiva insatser.
Kortikosteroider kan dock övervägas hos patienter med känd astma som uppvisar astmasymtom i samband med anafylaxi. Om astmaexacerbation bedöms föreligga, kan en stötdos perorala steroider ges – som behandling för astman, inte för anafylaxi. Det är också viktigt att steroider i sådana fall administreras först när patienten har stabiliserats, inte under den initiala behandlingen av anafylaxi.
Borttagande av svårighetsgradering. Vidare har den tidigare svårighetsgraderingen av anafylaxi tagits bort. Den bedömdes inte förbättra diagnostik eller behandling i akutskedet, och den har i praktiken riskerat att fördröja livräddande åtgärder som tidig adrenalininjektion. Riktlinjerna har i stället förstärkts med tydligare diagnostiska kriterier [7].
Ett skäl till förändringen är att det saknas en internationellt vedertagen modell för svårighetsgradering av anafylaxi. Minst 13 olika system förekommer i litteraturen, vilket speglar oenighet och skapar osäkerhet i klinisk tillämpning [11]. Variationerna försvårar både beslutsfattande och jämförelser mellan studier och vårdstrukturer.
Diagnostik enligt validerade kriterier
Mot denna bakgrund har riktlinjerna förstärkts med tydligare och mer enhetliga diagnostiska kriterier, för att underlätta tidig identifiering och minska risken för underbehandling.
En av de viktigaste delarna i handläggningen av anafylaxi är korrekt och tidig diagnostik. De så kallade NIAID/FAAN-kriterierna (National Institute of Allergy and Infectious Diseases/Food Allergy and Anaphylaxis Network) [7] har validerats både retrospektivt och prospektivt, med hög sensitivitet (95 procent) och något lägre specificitet (71 procent) [12, 13]. Dessa kriterier utgör ett värdefullt verktyg i klinisk praxis. Det är viktigt att understryka att isolerade symtom som urtikaria, angioödem, rinokonjunktivit eller gastrointestinala besvär inte uppfyller kriterierna för anafylaxi. För att diagnosen ska kunna ställas krävs påverkan på minst två organsystem, då respiratorisk eller kardiell påverkan ofta är avgörande. Respiratorisk påverkan inkluderar exempelvis stridor, dyspné, bronkospasm eller hypoxi, medan kardiell påverkan kan yttra sig som hypotension eller synkope.
Genom att ersätta svårighetsgradering med validerade diagnostiska kriterier skapas en mer konsekvent och handlingsinriktad struktur för akut handläggning. Fokus flyttas från att bedöma reaktionens svårighetsgrad till att snabbt identifiera relevanta symtom och initiera adekvat behandling (Figur 2). Detta stärker patientsäkerheten, minskar variationen i vårdpraxis och tydliggör prioriteringen av tidig adrenalininjektion.
Kompletterande handläggning och omhändertagande
När patienten har stabiliserats bör anamnesen fördjupas, med fokus på möjliga exponeringar det senaste dygnet och samverkande faktorer (till exempel fysisk ansträngning, läkemedel, alkohol eller känd astma). Eftersom allergologisk utredning ofta dröjer är det av stor vikt att dokumentera reaktionsförloppet noggrant, inklusive symtomutveckling, vitalparametrar före och efter behandling samt insatta åtgärder.
Provtagning för serumtryptas rekommenderas vid misstänkt anafylaxi, särskilt vid atypisk klinisk presentation. Provet bör tas inom 1–4 timmar efter symtomdebut för optimal sensitivitet. Det har en central roll i att säkerställa diagnosen och bana väg för en strukturerad allergologisk utredning [14].
Antihistaminer har ingen plats i den initiala behandlingen av anafylaxi, men rekommenderas för att behandla kvarstående kutana symtom, exempelvis urtikaria eller klåda, efter att patienten stabiliserats.
Alla patienter bör observeras i minst 4 timmar efter symtomfrihet. Vid anafylaktisk chock eller bifasiska reaktioner rekommenderas minst 12 timmars observation. Vid säkerställd diagnos ska journalen varningsmärkas, och patienter med fortsatt risk bör utrustas med 2 adrenalinautoinjektorer. Patienten ska informeras om att behovet av autoinjektor fastställs efter allergologisk utredning och individuell riskbedömning.
Det långsiktiga omhändertagandet omfattar bekräftelse av diagnos, identifiering av utlösande allergen, patientutbildning och korrekt läkemedelsförskrivning. Vårdprogrammet innehåller även fördjupade kapitel om särskilda kliniska situationer såsom mastcellssjukdom, anafylaxi utlöst av allergenspecifik immunterapi och perioperativ anafylaxi.
Tillgänglighet och implementering
Vårdprogrammet finns tillgängligt via SFFA:s webbplats. Där finns även en sammanfattning, »Anafylaxi i fickformat«, med centrala algoritmer och bilder – ett praktiskt verktyg i klinisk vardag.
Implementeringen i lokala vårdprogram och kliniska rutiner är avgörande för att kunskapen ska omsättas i praktisk handling, oavsett vårdkontext eller profession.
Sammanfattning
Det uppdaterade vårdprogrammet för anafylaxi ger evidensbaserade riktlinjer för akut handläggning, med fokus på tidig adrenalininjektion, avskaffad svårighetsgradering och förstärkta diagnostiska kriterier. Bland förändringarna ingår att glukokortikosteroider inte längre rekommenderas, då de saknar snabb effekt och kan fördröja livräddande behandling. Genom att prioritera praktisk tillämpbarhet och patientsäkerhet i hela vårdkedjan syftar programmet till att minska variationen i vårdpraxis och förbättra behandlingsresultaten.
