Sjukskrivningstiden för stressrelaterad psykisk ohälsa förkortades inte vid tidig samverkan
Egenreferat. Stressrelaterad psykisk ohälsa är nu den största enskilda sjukskrivningsorsaken i Sverige. Syftet med Co–work–care–stress-studien [1] var att undersöka om utökat tidigt samarbete mellan allmänläkare, vårdsamordnare och rehabkoordinator i kombination med ett personcentrerat dialogmöte mellan patient och närmaste chef ledde till tidigare återgång i arbete för personer sjukskrivna för stressrelaterad psykisk ohälsa (ICD-10 F43) [1]. Primärt utfallsmått var antal sjukfrånvarodagar efter 12 månader.
28 vårdcentraler med tillgång till vårdsamordnare och rehabkoordinator deltog. 14 randomiserades till intervention med tidigt samarbete kring och med den sjukskrivna patienten och kontakt med arbetsplats samt dialogsamtal mellan patient och närmaste chef om vad som kunde underlätta arbetsåtergång. Samtliga patienter i behov av sjukskrivning >14 dagar på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa tillfrågades om deltagande.
I studien deltog 258 patienter (86 procent kvinnor) med diagnosen anpassningsstörning/utmattningssyndrom (huvud- eller bidragande diagnos ICD-10 F43) [2]. Antalet sjukfrånvarodagar efter 12 månader skiljde sig ej signifikant mellan interventions- och kontrollgrupp (medelvärde 110,7 dagar för interventions- och 99,1 dagar för kontrollgruppen) [2].
Andelen patienter som återgick till fulltidsarbete samt antalet och andelen sjukskrivna patienter vid 3, 6 och 12 månader framgår av Tabell 1. En signifikant högre andel patienter hade haft kontakt med rehabkoordinator, kurator och läkare vid 3 månader i interventionsgruppen. Andelen psykoterapi, antidepressiv terapi och arbets- och sjukgymnastkontakter skiljde sig inte mellan interventions- och kontrollgrupp.
Förloppet av stress-, depressions- eller ångestsymtom under 12 månader visade inga signifikanta skillnader mellan interventions- och kontrollgrupp [1].
I Co–work–care–stress-studien ingick också en läkarintervjustudie. Läkarna upplevde att de fick bättre kontroll på sjukskrivningsprocessen och stort stöd i vården av patienten genom interventionens nära och tidiga samarbete [2].
Att lägga till ytterligare och tidig samverkan rehabkoordinator–läkare–vårdsamordnare plus tidig kontakt med arbetsplatsen verkar alltså inte påverka vare sig sjukskrivningsförlopp eller symtom med 1 års perspektiv.
Den genomsnittliga sjukfrånvaron var cirka 3,7 månader i interventionsgruppen och 3,3 månader i kontrollgruppen. Ytterligare ökat samarbete och tidig kontakt med arbetsplatsen verkar alltså inte ge kortare sjukskrivningstid, tidigare återgång till arbetet eller mer gynnsamt förlopp vad gäller psykiska symtom, livskvalitet eller arbetsförmåga än tillgång till »sedvanlig« vårdsamordnarorganisation som garant för god tillgänglighet och kontinuitet för patenten, med tillgång till en stegvis vård anpassad efter varje patients behov och önskemål. För läkarna innebar dock det utökade samarbetet ett stort stöd i det ofta krävande sjukskrivningsarbetet.
