Ett ställningstagande i rådande läge kan bli ett hinder i diskussionen

Svenska Läkaresällskapets syfte beskrivs i kortform ”Vi arbetar med frågor baserade på vetenskap, utbildning, etik och kvalitet”.

Vetenskap är ju en given grund för oss läkare, den som skiljer ut skolmedicinen från den alternativa och metafysiska behandlingskonsten. Finns det en inom disciplinen accepterad vetenskap med otadlig evidens, ja då kan vi arbeta för att införliva den i utbildningen av läkare och den med allmänna medel sanktionerade praxisen. I utvecklingen av vetenskap och utbildning finns sen etiken ständigt närvarande som en av de genererande kontexterna. Slutligen, enligt SLSs mission, behöver aktuellt bästa vetenskapliga behandling och utbildning paras med vårdsystem och vårdtänkande som klarar att leverera kvalitativ vård, vilket i Sverige ska ske enligt fr. a. HSLs statuter, kunskapsbaserat, jämlikt och till de mest behövande.

När det gäller vårdsystem letar hela världen ”outside the box” för att hitta det paradigmskifte som i någorlunda konsensus ger, mätbart, det största utfallet i hälsa och lidandeminimering i förhållande till kostnad, givet omständigheterna av ständigt ökande efterfrågan och ökande behandlingsmöjligheter kontra det ständiga behovet att prioritera begränsade resurser för vård (se t.ex. http://leadinghealthcare.se/ ).

När det gäller frågan om eutanasi och vetenskaplig vård borde ett avståndstagande vara en självklarhet i enlighet med ovanstående syfte för SLS, vilket Stefan Lindgren och därmed SLS dock häpnadsväckande nog inte anför. Istället får vi veta att tidpunkten inte är den rätta att ta ställning för eller emot Oregon-modellen anpassad till Sverige, att ”dödshjälp” är en medborgarfråga mer än en läkarfråga och alltså en fråga för en rikspolitisk debatt som dock saknas för närvarande och att det är en fråga som innehåller en ”rad frågor med direkt bäring på läkarprofessionen”!

Som läkare vill jag – och hoppas jag en majoritet av läkarkåren – veta: hur kan det vara möjligt att en fråga som eutanasi och varianter av att medicinskt åtgärda aktivt avslutande av liv, såsom ”dödshjälp” enligt Oregon-modellen, alls kan passa in i de av Läkaresällskapet så väl och självklart postulerade fundamenten för vetenskaplig läkekonst och vårdutveckling?

Här föreligger ju inte den första hörnstenen, gedigen vetenskap och beprövad erfarenhet. Det bör väl alla läkare se, forskningskompetenta och professorer allra helst, om vi behåller forskningsglasögonen på och inte växlar till de i nöden näraliggande glasögonen som spanar efter ”hur kan vi med ett alexanderhugg minimera skräcken och lidandet inför döden”?

Eutanasi, oavsett form, är ju inte och kan rimligen inte logiskt bli en vetenskaplig behandlings- eller vårdmetod i hittillsvarande mening, av den enkla anledningen att åtgärden som bestäms att, eventuellt, utföras i en framtid, behandlar och botar ingen sjukdom, lindrar inget tillstånd och tröstar inte heller på ett vare sig tillräckligt eller nödvändigt sätt.

Eutanasiåtgärders syfte är istället att avsluta det pågående liv där lindring och tröst behövs och kontinuerligt utmanar till att skapa bästa vård, utifrån patientens vilja och gällande lagar, enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Vidtagande av åtgärder för ”dödshjälp” innebär att ett beslut har tagits om avslutande av livet - och därmed vården nota bene - utifrån en självuppfyllande profetia att livs- och vårdförutsättningar, en dag längre fram, inte kommer att finnas. Sen urminnes tider har läkare mött och möter än idag denna situation av att patienter, och även vänner, i sin förtvivlan säger ”hjälp mig att dö”. Än idag är det på de flesta håll i världen inte läkekonstens syfte att avliva eller att bidra till ett självvalt livsavslutande, vare sig givet dess kunskapsbaserade determinanter eller givet dess roll i samhällskontraktet, trots att politiska processer ändrat på detta i några länder (med mycket olika lösningar som följd).

Men om vi nu, bara för ett ögonblick, ändå tänker oss implementeringen av ett sådant, på önsketänkande byggt, paradigmskifte i läkekonsten infört i ett svenskt vårdsystem enligt HSL: Hur ordnar vi jämlik tillgång till ”dödshjälp”? Om det blir brist på tillgången till ”dödshjälp”, hur bestämmer vi vem som behöver den mest? Och som sagt, det essentiella, hur ska ”dödshjälpen” kunna uppnå vetenskaplig integritet och professionell heder om den inte, kvalitativt och säkert, bygger på en för alla berörda medicinska discipliner godtagbar vetenskaplig och beprövad kunskapsbas, utan istället på politiska beslut, baserade på politiskt selekterade sakkunniga, om vad som anses vara en i bokstavlig mening livsavgörande ny medicinsk åtgärd som samhället, via läkare och vården, ska bestå medborgarna med?

Enligt här och tidigare anförda argumentation för läkekonsten och utövande av vård (se min kommentar till nyhetsartikeln http://lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2018/01/Heidi-Stensmyren-haller-fast-vid-nej-till-dodshjalp/ ) uppfattar jag att svaren på dessa frågor, efter informerat övervägande, för vetenskapligt tänkande läkare bör vara ett avvisande av ”dödshjälp” eller andra former av eutanasi.

Med den nödvändiga ödmjukheten som vi alla oavsett åsikt i denna eller andra frågor borde ha, nämligen öppenhet för att ny insikt som kullkastar all tidigare insikt en dag kan tänkas uppkomma - varvid omprövning av världsbilden i viktiga delar sker - så ser det för mig, trots all trosviss argumentation för ”dödshjälpens” nödvändighet och genomförbarhet, oförändrat ut att vara en omöjlighet att införliva eutanasi i någon form med kriterierna för vad vi idag kallar god vård och vetenskaplig behandling.

Istället är det, för medicinsk vetenskap och praxis, ett artfrämmande gungfly som föreställningen om trygghetsmaximerande och lidandeminimerande på liv och död här leder in på. Med ett åtföljande skrämmande strävande efter ett statligt ingrepp där politiker stödda på folkopinionen och vissa ”experter” ska diktera vad vården ska innehålla och vad läkare ska göra.

Det finns andra exempel där staten och politiken har sett sig föranledd att göra detta. Det har t.ex. skapat problemet med de rättsmedicinska åldersbestämningarna i Sverige. Metoder utan tillfredsställande tillförlitlighet har ålagts rättsmedicinen. Ett annat exempel är länder där värdmödraskap har införts.

Stefan Lindgrens svar betyder alltså att Svenska Läkaresällskapet anser att en metod och, på liv och död, avgörande vårdåtgärd som inte är ”av den karaktären att den kan avgöras med empiriskt vetenskapliga metoder” skulle kunna tillföras vårdens behandlingsarsenal. Det låter väl som ett ja på påståendet att eutanasi eller ”dödshjälp” inte är en vetenskaplig behandling? Det betyder att vi behöver ha en annan kategori för ”frågan”, en distinktion som skiljer det önskade förfarandet från vetenskapligt grundad behandling.

Svaret betyder också att SLSs bifaller att införandet skulle kunna ske genom att en trosviss minoritet av läkarkåren tillsammans med förespråkande medicinska lekmän och politiker, åberopande en begränsad men ändå majoritet i folkopinionen (utifrån några frågor om önskemål om något man i allmänhet inte kan ha en djupare kännedom), får sin vilja fram i en ”politisk process”.

Att det politiskt tillsatta organet SMER har gjort en ”kunskapsöversikt” utförd av några få deltagare och sakkunniga - varav åtminstone en, Ingemar Engström, är uttalad förespråkare för ”dödshjälp”; de övriga känner jag inte till om de har deklarerat sin ståndpunkt - är ju för läkarkåren inte någon garanti för att frågan blivit opartiskt belyst med saklighet, bredd och djup. Ett par läkare som själva arbetar i professioner med ”bäring på frågan” har övertygande och på viktiga punkter, i en gedigen genomgång, kunnat visa på brister i Oregon-modellen och dess vetenskapliga underlag (se Hotet mot värdigheten, Luthman M, Ekström A-B, http://www.claphaminstitutet.se/wp-content/uploads/2017/03/1-2017-L%C3%A4kass-sj%C3%A4lvmord-pdf.pdf. ).

Varför framhålls inte denna rapport av SLS som ett viktigt komplement för ”vetenskaplig belysning” och ”värdediskussion” i frågan? För att det inte är ett statligt organ som står bakom? För att man klart deklarerar att man ser införlivande av ”dödshjälp” i någon form i medicinen som icke önskvärt och farligt?

Att Läkaresällskapet har en helt annan syn på frågan än Läkarförbundet är förvånansvärt och mycket bekymmersamt. Detta kan väl enbart förstås så att SLSs ledning, till skillnad från SLFs, domineras av personer som anser att frågan huruvida ”dödshjälp” i någon form är förenlig med medicinsk vetenskaplig vård och behandling är irrelevant. Utöver att den ”kan belysas med hjälp av vetenskap” och att man nu anser att detta nu har skett uttömmande i och med Smers rapport. Detta innebär att frågan nu enligt SLS enbart handlar om en ”värdediskussion” ”av karaktären samhällsfråga” (precis som SMER säger i rapporten), dvs. att den ska avgöras politiskt i en demokratisk process i vilken läkare (alla lika mycket eller litet sakkunniga) ska delta ”som läkare och samhällsmedborgare” (precis såsom förespråkarna förväntar sig).

Bryr sig SLSs om att dess inställning till ”dödshjälp” sannolikt fortfarande inte avspeglar kårens synsätt i frågan? Är det inte konstigt för SLS att ”dödshjälp” inte är en fråga som drivs av de mest berörda specialistföreningarna eller att dessa åtminstone ombeds att ”belysa” och om möjligt ta ställning i frågan? Varför tillfrågas inte fr.a. Svensk förening för palliativ medicin, Svensk onkologisk förening, Svensk geriatrisk förening, Svenska distriktsläkarföreningen och Svensk förening för allmänmedicin som några av de mest berörda specialistföreningarna om de - efter egna genomgångar, med representativa expertgrupper och sina medlemmar, av den vetenskap och de översikter man finner inom och utom den egna disciplinen inklusive här nämnda rapporter – anser att ”dödshjälp” bör finnas som en medicinsk åtgärd som ska kunna efterfrågas och kunna utföras och hanteras med god ”empirisk vetenskaplighet”, säkert och kvalitativt, inom de vårdsammanhang man överblickar?

”Värdediskussionen” behöver av alla parter tas enda ner till själva språket, precis som SMER menar sig göra ”värderingsneutralt” varvid man landar i en försvenskad amerikansk Oregon-vokabulär med orden ”dödshjälp” alternativt ”assisterat döende”. Fenomenologiskt operationella begrepp behövs som i konsensus kan ses som värderingsneutrala. Det kräver fler än ett eller två ord i sina definierande former. Men både förespråkare och motståndare till ett legalt eutanasiinstitut behöver kunna vara enade om en vokabulär som organiskt beskriver vad åtgärden faktiskt innebär. Ett beskrivande språkbruk som inte färgar fenomenet med positiva eller negativa värderingar eller associationer ägnade att påverka i någon riktning.

”Av annan (med definition av kategori t.ex. doktor, sjuksköterska, specialistpersonal) assisterat, på egen hand utfört, livsavslutande” beskriver t.ex. mer operationellt händelsen, än det av god och förnuftig intention klingande korta ”dödshjälp”. Ingen kan ju förutsättas vara emot att hjälpa människor, utan frågan är ju just om det verkligen är hjälpsamt att framkalla döden, alls eller i det specifika fallet.

Egentlig eutanasi, dvs. att någon annan utför framkallandet av döden, kunde operationellt t.ex. heta ”på egen begäran, av annan (doktor, sjuksköterska, speciell eutanasipersonal) utfört livsavslutande”.

Har nomenklaturen väl accepterats i de bägge deciderade lägren, så kunde kortformer användas såsom t.ex. ”assisterat livsavslutande” (inte ”assisterat livsavslut” som tidigare använts) och för det senare ”eutanasi”, såsom brukligt är internationellt även om det senare också är en paraplybeteckning för dessa båda definitiva sätt att söka göra en ”god död”.