I en tidigare debattartikel i Läkartidningen [1] argumenterar jag för sjukvårdens betydelse för medicinsk forskning, särskilt för patienter med sjukdomar som utvecklas under lång tid (exempelvis alzheimer). Djur-, laboratorie-, register- och befolkningsstudier har gett viktiga pusselbitar för förståelsen av sådana sjukdomar.

Slutsatser om bakomliggande mekanismer och hur sjukdomar ska diagnostiseras hos den enskilde patienten kan emellertid inte dras enbart på grundval av dessa typer av studier. För detta krävs patientnära forskning. Sådan forskning har sin självklara hemvist i sjukvården, men bedrivs anmärkningsvärt nog i begränsad omfattning. Ledningsuppdrag uppdelat på två huvudmän, kvartalsekonomi, underfinansiering, negativa attityder och kompetensbrist lägger hinder i vägen.

Självfallet ska primärvård, kommunal hälso- och sjukvård och specialistvård vara samarbetspartner i en modern patientforskning där sjukhusbaserade resurser tas i anspråk. Anledningen till att jag i min tidigare artikel betonade sjukhusforskning är att det är på sjukhusen det är möjligt att göra högteknologiska undersökningar för att få inträngande kunskaper om sjukdomarna. Vissa uppföljningsundersökningar kan med fördel genomföras utanför sjukhusen. Initiering och ansvar för projekt ska utgå från den enhet som har den lämpligaste kompetensen – oberoende av om den ligger på eller utanför sjukhusen.    

Patientnära forskning – eller klinisk forskning – syftar ibland bara på behandlingsforskning som är initierad av läkemedelsindustrin, men det handlar också om designade observationsstudier med symtomanalys, mätning av kemiska substanser i olika kroppsvätskor, genetiska undersökningar och användning av avbildningsmetoder.

Observationsforskning behövs för att komma fram till hur olika sjukdomar ska diagnostiseras tidigt i förloppet och angripas i läkemedelsprövningar. Utan precisa kunskaper om sjukdomsmekanismer och metoder att identifiera patienter kan man inte förvänta sig att effekten av läkemedelsprövningar blir den önskvärda. 

Resonemanget har relevans för exempelvis Alzheimers sjukdom, andra minnesstörande sjukdomar hos vuxna och neuropsykiatriska tillstånd hos barn. Forskning av den här typen är högintressant för sjukvården, akademin och läkemedelsindustrin men principavtal för samspelet saknas. Genom att tydliggöra huvudmännens roller och ansvar kan invändningar mot läkemedelsindustrin undanröjas. Möjligheterna att attrahera externa medel för patientforskning skulle öka. Resultatet blir att sjukvården tas tillvara som en resurs för patientnära forskning.

I ett seminarium för några år sedan arrangerat av Svenska läkaresällskapet, Läkemedelsindustriföreningen och Forska Sverige ställdes frågan hur forskningen ska få plats i sjukvården. Eftersom det är genom patienterna man kan få de kunskaper man har behov av behöver man vända på frågeställningen: Hur kan sjukvården få plats i forskningen? Med en sådan utgångspunkt skapas förutsättningar för att snabbare hitta botemedel mot alzheimer och andra liknande sjukdomar.

Låt oss fullt ut inse att sjukvården är en guldgruva för patientnära forskning. Låt denna strategiskt viktiga fråga få samma ställning på sjukvårdens dagordning som vårdgarantifrågor, budgetkontroll och jämställdhetsfrågor.