Först vill jag tacka Anders Blanck och Rikard Pellas för repliken. Det finns mycket att tjäna på en öppen och faktabaserad dialog. De ifrågasätter inte våra resultat, men menar att slutsatsen att det finns många och allvarliga överträdelser är felaktig eftersom det finns mycket marknadsföring – något som vi också noterar som en begränsning i vår studie.
Men (som vi också skriver) vi grundar vår slutsats på Läkemedelsverkets tidigare bedömning att en fällningsfrekvens på i snitt ett fall i veckan är »anmärkningsvärd«: »Totalt uppgår antalet marknadsföringsaktiviteter, som fällts av NBL och LIF:s Informationsgranskningsmannen (IGM) till ett femtiotal/år, vilket innebär cirka en/vecka. Detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av att läkemedelsindustrin har godkänt det egna regelsystemet, och visar att man alltid bör inta en kritisk hållning till industrins marknadsföring av läkemedel [1]«.
Vidare skriver Anders Blanck och Rikard Pellas att majoriteten av överträdelserna inte är allvarliga och att de kan förklaras av att de etiska reglerna är svårtolkade för företagen. Den analys vi gjort av IGM/NBL-domar ger en delvis annan bild: exempelvis åberopar 19 procent av alla domar § 102 i industrins regelverk, som slår fast att marknadsföring till allmänheten av receptbelagd medicin är förbjuden. Noterbart är också att IGM/NBL bedömde minst 19 procent av det totala antalet överträdelser som allvarliga. För att läsaren ska kunna göra en egen bedömning av allvarlighetsgraden ger vi i artikeln åtskilliga exempel på överträdelser som bedömdes som allvarliga.
Vad gäller Anders Blancks och Rikard Pellas påstående att det är »sannolikt att om det hade handlat ’oetisk marknadsföring’ i ordets rätta och allvarliga bemärkelse, så hade landets läkare … med all säkerhet stått för en större del av ärendena«, så visar erfarenheter från andra länder på det motsatta. I USA, där många bolag dömts eller ingått förlikningar i miljarddollarklassen för till exempel off-labelmarknadsföring, bedrägeri, manipulering av data och omfattande »oetisk« marknadsföring, har anmälningarna inte kommit från professionen utan från personer inom företagen.
Anders Blanck och Rikard Pellas avslutar sitt inlägg med att de inte räds jämförelsen med andra branscher, och de har säkert rätt i att läkemedelsindustrin ligger i framkant vad gäller ett välutvecklat och välförankrat egenåtgärdssystem. Men detta betyder inte att det inte finns utrymme för förbättring. Det är därför synd att Anders Blanck och Rikard Pellas inte kommenterar vår jämförelse mellan de svenska och brittiska systemen som pekar på möjliga reformer, till exempel det faktum att det brittiska läkemedelsverket förhandsgranskar marknadsföring vid produktlansering, samt vår slutsats att det brittiska egenåtgärdssystemet i vissa avseenden är mer transparent än det svenska.
Ett steg i rätt riktning hade varit att precis som i Storbritannien publicera »reprimander« i Läkartidningen vid allvarliga överträdelser av de etiska reglerna.
Läs även:
Felaktigt om hur läkemedel marknadsförs
Många allvarliga brott mot regler när läkemedel marknadsförs
