VÅLD PÅ AKUTEN. I vissa akutsituationer har läkaren att välja mellan att eskalera skeendet eller kliva av. Valet av det förra kan rendera en örfil från patienten.
Foto: Fotolia/IBL Bildbyrå. Personen på bilden har inget med texten att göra.
Jag är internmedicinare från början, men har jobbat mycket på akuten, jag kallar mig akutläkare.
Jag har inte någon »vanlig« arbetsdag, varje dag ser helt olika ut. I min ordinarie arbetstid ingår dag, kväll och natt, inklusive helger och storhelger. Varje arbetspass har olika karaktär, beroende på om det är dag, kväll eller natt – och vilken del av veckan det är. Under ett pass bedömer jag 10–20 patienter. På natten blir det fler.
Jag jobbar tillsammans med ca 10 sjuksköterskor och kanske 5 underläkare under ett pass, sen har jag konsultationer och telefonsamtal med kanske 10, 15, 20 andra läkare och sjuksköterskor. Jag får påringningar från avdelningar, kanske 10–15 samtal. Ofta måste jag gå upp på någon avdelning på natten för att bedöma och behandla en patient som försämrats.
*****
Ingen kommer till akuten för skojs skull. Alldeles vanliga människor är ledsna, upprörda och rädda när de kommer hit. Något har hänt som gjort att de gått upp ur sängen på natten och bestämt sig för att åka till akuten. Bara det är ett ganska stort beslut. Och akuten har ju ofta inte särskilt gott rykte. Man förväntar sig att sitta i många timmar och så blir det också. Så att redan det som händer inom en person innan man väljer att gå hit är betydelsefullt för hur mötet blir. Det vanliga när folk är arga är ju att de upplever att de får vänta så länge. Ett vanligt irritationsmoment, förutom alla andra faktorer som stressar, är att väntan för dem som inte är akut sjuka blir längre än för dem som behöver ett snabbt omhändertagande. Det är svårt för folk att se skillnaden ibland. Jag kan slås av hur självupptagna människor är.
Jag ska nämna det mest drastiska exemplet jag varit med om: Jag jobbade en natt och det kom in en 19-åring med hjärtstillestånd. Det är inte roligt. Det är aldrig roligt med hjärtstillestånd men i synnerhet inte när det gäller en så ung person. Vi höll på i 1,5 timme och försökte rädda livet på honom. Jag ringde t o m in fler jourer för att få mer personal till mottagningen. Och 19-åringen kunde vi inte rädda. Efteråt var vi upprörda och en del grät. Jag hade samtal med föräldrarna och informerade dem. Därefter gick jag ut, då har det förstås blivit lite stillastående på akuten eftersom ingen annan läkare har sett till patienterna. De väntande var himla arga, och då mötte jag en kille i 25-årsåldern som var där med sin tjej. Han var förbannad och skällde ut mig för att han fått vänta. Han hade nämligen fotsvamp, väldigt besvärande mellan lilltån och tån intill. Han hade fått medicin och det hade blivit ännu rödare, och nu var han så arg över detta.
Jag kom från en annan verklighet, har kämpat 1,5 timme och inte lyckats rädda den 19-åriga killen. Det han med fotsvampen kommer med var naturligtvis ett bekymmer, annars skulle han inte ha gått upp kl 02 på natten och kommit hit med sin flickvän. Framför allt hon var arg. Ofta är det de anhöriga som är extra arga å patientens vägnar. Ja, det här var ett sådant tillfälle när man får ta ett mycket djupt andetag. Inom mig tänkte jag: Din jävla självupptagna idiot! Men jag måste samtidigt tänka på att det ju inte är så han ser det! Han har gått upp mitt i natten och fått sitta och vänta flera timmar med den här fotsvampen. Jag bestämde mig: Jag får lyssna och försöka lösa hans problem. Jag gjorde faktiskt det och det blev bra. Men det var med uppbådande av all min psykiska energi att ställa om och försöka inse varför han kommit. Jag måste försöka sätta mig in i hans situation.
Det handlar om att man kommer med olika bakgrund och olika förväntningar till mötet mellan patient och läkare på akuten. Om man envisas med att behålla sin egen syn på saker, då blir mötet ju jättedåligt. Det gäller ju mänskliga möten över huvud taget.
(Respekten för doktorer är en generationsfråga. Ibland kan folk vara mycket argare på sjuksköterskan än på doktorn. Hon/han får ta mycket mera skit.)
*****
Jag lyckas inte alltid med mitt bemötande. Det gäller framför allt när folk är påverkade. Jag har blivit slagen av en patient en gång – en riktig smocka rakt i ansiktet. Det var en natt, det mesta händer på nätterna. Det var en ung tjej. Hon var jättefull. Hon hade en besvärlig situation – mamman hade fått cancer. Hon var socialt ganska utsatt, med nedsatt förmåga att hantera sin sociala situation. En kompis hade tagit med henne för hon såg att hon mådde så fruktansvärt dåligt, men tjejen själv ville egentligen inte vara här. Hon hade något symtom som hjärtklappning som gjorde att kompisen tyckte att hon borde gå till akuten. Hon berättade allt detta och var väldigt aggressiv, men sen ville hon gå. Hon hade väldigt hög alkoholhalt i blodet och det var märkligt att hon kunde stå på benen.
Jag ville att hon skulle stanna kvar för att hon var så extremt olycklig och så jättefull och hanterade sin situation så aggressivt. Jag kunde välja att bara låta henne gå men tyckte inte det var en bra idé. Jag ville behålla henne ett par timmar på akuten så att hon skulle nyktra till lite. Hon hade ju kunnat komma i vägen för en bil till exempel. Då blev hon ännu argare och situationen triggades upp. Där hade jag ett val: skulle jag eskalera situationen eller kliva ner? Jag gjorde ett felslut och eskalerade. Då blev hon skitförbannad och smockade till mig – en riktig örfil. Då backade jag och sa OK. I alla dessa lägen med aggressiva inslag så får man försöka räkna ut om man ska gå på eller kliva bakåt och nästan alltid lönar det sig att ta ett steg bakåt och lyssna lite mer. Det får oftast knuten att lösa sig. I mitt jobb handlar situationer med aggressioner ofta om personer som är påverkade.
Det är enda gången jag blivit slagen men jag har NÄSTAN blivit slagen väldigt många gånger.
En person kom in på akutrummet, en relativt ung kille som kom in med sin tjej och hennes familj. Jag tror t o m det var julafton. Hela familjen hade ätit middag, »han har max druckit ett glas«, och han var sjövild. Han slog och svor och sparkade och var helt galen. Där har vi då ett dilemma – vi har väktare som vi kan tillkalla men de har uppfattat sina instruktioner så att de inte har laglig rätt att ens hålla fast personen. De hjälper oss inte längre som de gjorde förr. Vad som då händer är att vi, den kvinnliga personalen, får tar hand om det hela själva. Vi satte oss på patienten, han hade förstås druckit jättemycket, var så obehaglig, skrek könsord och var helt galen. Och familjen stod runt omkring, de trodde han fått en hjärnblödning. Det slutade som sagt med att vi fick sätta oss på honom, och be familjen om hjälp, och sen sätta en nål och ge något lugnande. Nästa morgon var han världens snällaste kille. »Vet du att du skrämde livet ur oss?« frågade vi. Han var helt oförstående. Inte så sällan händer sådant med både alkohol och droger.
Ett jobbigt område som lätt utlöser konflikter är morfinberoende patienter. Vissa patienter får mycket morfin i samband med sin sjukdom och kan då bli morfinberoende. Vi har en liten grupp som kommer hit med jämna mellanrum. Folk med det beroendet är beredda att göra nästan vad som helst.
En kvinna i 50-årsåldern kom in på ett nattpass och ville ha morfin utan uppenbar medicinsk anledning. Jag är väldigt restriktiv med att ge det om det inte är helt klart medicinskt motiverat. Jag hade mycket att göra och sprang som en tätting. Hon förföljde mig hela det nattpasset och skrek »Hur fan kan en idiot som du få bli läkare! Du är ju värdelös!« Det där skulle man kunna bli lite ledsen över men då måste man tänka att det där inte har med mig att göra. Ta långa djupa andetag. Hon fortsatte skrika och bråkade: »Du är det mest oempatiska som finns!«. Det gick inte att köra ut henne så jag fick härda ut och stå ut med att jag var en »jävla idiot«. Även med gott självförtroende är sådant jobbigt att höra. Det var en extremt jobbig situation.
Under min studietid ingick inte någon som helst utbildning i konflikthantering eller bemötande. Ingenting alls. Självklart hade jag önskat det. Jag tror att de har infört utbildning i bemötande nu då studenterna ska reflektera över sig själva. Det bottnar ju i självkännedom, att veta hur man själv reagerar i olika situationer. Och framför allt tillägna sig kunskapen att man måste sätta sig in i den andra människans situation. För att göra det måste man ha lite självkännedom. Jag har själv gått i egen terapi. Det har varit guld värt i min yrkesutövning. Jag skulle rekommendera alla läkare att göra det. Till exempel kan ju en patient träffa mig i veka livet med sin ilska och då måste jag veta att det här är min svaghet, en öm tå, och kunna hantera det.
*****
Så småningom orkade jag inte – och gick in i väggen. Det var efter en sådan natt när man springer runt som en galning och man är ständigt steget efter och folk är sjuka här och sjuka där och man känner sig totalt otillräcklig, man känner att man gör ett skitjobb, hinner inte lyssna och få till ett enda bra samtal.
Efter en sådan natt var det en manlig kollega, som det varit en del konflikter kring, som tog heder och ära av mig och min underläkare. Hon bröt ihop och började gråta. Jag tog hand om henne och letade upp cheferna och sa att detta inte var OK. När jag sen själv var på väg ut och gick ut genom entrédörrarna, så öppnade sig ett gigantiskt hål framför mig – 10 000 m rakt ner, kändes det som – en fruktansvärt obehaglig upplevelse. Sen grät jag, och grät och grät.
Det finns en psykmottagning på Ersta som är helt inriktad på sjukvårdspersonal. Jag fick ett fantastiskt bemötande där. Jag landade i ett brandsegel! Jag var fullständigt körd i botten. Jag har alltid tyckt att jag passar så bra för det här jobbet, har inte stort sömnbehov, inte svårt med olika dygnsrytm och oregelbundna tider, har kunnat somna jättelätt och är stresstålig. Men där tog det slut.
Jag går fortfarande på behandling på Ersta. Nu mår jag mycket bättre, men min stresstolerans är fortfarande nedsatt. Jag liknar det vid att man fått en liten hjärnskada. Så känns det. Jag hade kunnat göra bättre och klokare val, lyssna på mig själv bättre, inte jobba så mycket och oregelbundet, inte ta så mycket ansvar. Jag skulle ha förstått att jag höll på att gå i väggen och jag skulle ha sagt nej mycket tidigare.
Läs även:
Behovet av akut empati
