»Vi ska ligga 10–15 år före och nosa«

Det är en av årets mörkaste dagar i södra Lappland. Granarna är julkortsvintriga efter nattens ymniga snöfall, och i fönstren lyser julpynt upp decembermörkret.

Några kvardröjande snöflingor singlar ner framför den upplysta ingången till Storumans sjukstuga, en tegelbyggnad från 70-talet. Det är en blandning av hälsocentral och minisjukhus med ambulansverksamhet samt en akutvårdsavdelning med åtta vårdplatser, som är bemannade dygnet runt. Dessutom finns röntgen och ett eget laboratorium. Närmaste lasarett är Lycksele, tio mil bort.

Förutsättningarna är besvärliga. Sverige är glesbefolkat i sig. Fem av landets tio mest glesbefolkade kommuner ligger i Västerbotten. Befolkningen är ofta samlad i små, ensligt belägna byar som omges av stora skogar och myrar. Dessutom är de som bor här äldre än riksgenomsnittet.

I södra Lappland finns sju sjukstugor. Där hanterar läkarna allt från akuta fall till geriatrik, palliativ vård och förlossningar. De bedriver öppenvård, slutenvård och hemsjukvård. Under jourerna har en distriktsläkare ensam hand om ett område nästan lika stort som Skåne, Halland och Blekinge tillsammans.

Med sina sjukstugor och kreativa digitala lösningar i kombination med forskningsenheten Glesbygdsmedicinskt centrum (GMC) i Storuman, som både blickar framåt och utvärderar sjukvården i glesbygden, lockar södra Lappland sedan länge studiebesök från andra regioner. Digital vård och hälsa är centralt.

– GMC ska ligga 10–15 år före och nosa. Hur ska tekniken anpassas? Hur nyttjar vi 5G? Det finns en mängd områden som kommer att bli viktiga framöver, säger distriktsläkaren Peter Berggren.

Han är född och bosatt i grannbyn och är en grundbult i det glesbygdsmedicinska systemet efter nära 30 år i Storuman. I perioder har han basat över såväl sjukstugan som sjukvården i Lycksele/södra Lappland och GMC, som han för övrigt var drivande i att starta. Syftet var att öka akademiseringen av primärvården och förbättra rekryteringsmöjligheterna.

Peter Berggren ger ett mjukt, lågmält intryck. Enligt de yngre läkarna på sjukstugan sprider han ett lugn. Hans ambitioner har alltid varit höga. En är att södra Lappland ska bli världsledande på glesbygdsmedicin. Nu kommer ett kvitto på att de är på rätt väg.

Nyligen lyfte Världshälsoorganisationen (WHO) fram södra Lappland som en förebild för avancerad primärvård i glesbygd genom att utnämna området till en europeisk demonstrationsplattform – den andra i sitt slag i Europa, och den första i Sverige. I oktober kom höga WHO-chefer på besök, liksom en delegation från Georgien. Totalt väntas det bli fyra internationella besök på ministernivå per år. Det gör även att modellen hamnar i den svenska regeringens synfält.

Peter Berggren är märkbart stolt.

– Vi har ett primärvårdssystem som klarar ungefär 85 procent av befolkningens behov av hälso- och sjukvård. Då blir det med automatik ett ganska effektivt system. Vi har fördelen att ha det förhållandevis väl teknifierat. Vi har utrustning, till exempel röntgen, som man normalt inte har på landsbygden, säger han.

Efter en stroke för tre år sedan har Peter Berggren avsagt sig alla chefsposter och återvänt till arbetet som glesbygdsdoktor, ett arbete han beskriver som »själva sinnebilden av att vara läkare«.

Distriktsläkaren Sofie Lyhammar håller med. Det var därför hon sa upp sig från jobbet på en vårdcentral i Stockholm och började som glesbygdsdoktor i Storuman i juli.

– Jag älskar det glesbygdsmedicinska. Det är roligt att jobba med patienter som är sjuka på riktigt, säger hon och tillägger:

– Jag vill ju vara en bra doktor på alla områden, och det får man behålla här. Där jag jobbade tidigare skickade man i väg väldigt mycket.

Hon kommer från trakten, men bor kvar i Stockholm med sin man och fem barn. För att få ihop livet har hon en skräddarsydd tjänst. En vecka i månaden arbetar hon i Storuman. Då är det långa, intensiva dygn med jourpass som gäller. Resten av tiden arbetar hon på distans från sitt hemmakontor i Stockholm. Därifrån rondar hon ett särskilt boende, har telefon- och videomöten med patienter och gör hembesök via »paddan« tillsammans med en sjuksköterska.

– Det fungerar jättebra. Ibland kör jag digitala besök även när jag är i Storuman, om patienten bor långt borta. Annars kan ett hembesök ta en hel förmiddag, säger Sofie Lyhammar.

Med några snabba knapptryckningar får hon upp sjukstugans akutrum på datorskärmen. När någon i rummet pratar flyttar sig kameran dit och hon kan zooma för att få en tydlig bild av exempelvis ett sår.

Sofie Lyhammar är intresserad av digifysisk vård och ser stora möjligheter med det. Jourtid bedöms patienterna via videokonferens direkt mot akutrummet, där en sjuksköterska finns på plats fysiskt. Sofie Lyhammar har även provat arbetssättet dagtid. Hon tror på arbetssättet som stöd till fysisk bemanning, men säger att det behöver införas mer regelbundet för att fungera bra.

– Tekniken är jättefin. Att göra bedömningen digitalt är inte problemet. Det handlar mer om att lösa praktiska frågor, säger hon innan hon avbryts av ett ynkligt kvidande. Kameran visar en kvinna som ligger på britsen i akutrummet.

– Jag mår inget vidare, säger ST-läkaren Alexandra Wermelin med ett kvävt skratt, där hon spelar patient för att fotografen ska få en patientbild från akutrummet.

Till skillnad från Sofie Lyhammar är hon inte särskilt intresserad av teknikutveckling, berättar hon när vi möter henne i hennes arbetsrum.

– Jag anställdes nog mer för att jag är så otroligt trevlig, skojar hon och ber om ursäkt för röran i rummet hon delar med maken Andreas Wermelin. Även han är ST-läkare, men är hemma med parets tre sjuka barn.

Ett gåband står inklämt under fönstret.

– Min man försöker komma i form. Han brukar gå på det när han pratar telefon, säger Alexandra Wermelin och härmar honom: »Nej, nej, jag är inte alls stressad. Jag går på ett gåband.«

Hon uppskattar variationen i arbetet, tycker om att vara en viktig kugge i samhället och lyfter särskilt fram avdelningsarbetet.

– Jag tycker det roligaste är att följa hela vårdförloppet. Att träffa patienterna, lägga in dem på avdelningen, ronda dem, skriva hem dem och sedan få följa upp hur det går för dem, säger Alexandra Wermelin.

På de åtta vårdplatserna vårdas oftast äldre patienter på grund av pneumoni eller annan infektion, försämring av hjärtsvikt eller andra kroniska sjukdomar. Postoperativ och palliativ vård är också vanligt. I samma korridor finns åtta kommunala korttidsplatser. Verksamheten leds inte av sjukhusspecialister, utan av allmänläkare.

Ett ovanligt upplägg, enligt Mante Hedman. Han jobbar deltid som distriktsläkare i Storuman, trots att han bor i Umeå. Förutom det undervisar han på läkarprogrammet i Umeå och forskar om sjukstugemodellen i norra Sverige.

En av frågorna som Mante Hedman sökt svar på är om det är lämpligt att distriktsläkare i stället för organspecialister vårdar patienter inneliggande. Det har inte gjorts någon utvärdering av sjukstugevården i Sverige, men Mante Hedmans intryck är att det fungerar bra vid intermediär sjukhusvård som inte kräver det stora sjukhusets resurser. En specialist i allmänmedicin klarar av att diagnostisera och behandla många tillstånd på egen hand eller genom att rådgöra med en organspecialist på närmaste sjukhus, enligt Mante Hedman. Omvårdnad dygnet runt och möjlighet att ge dropp, antibiotika och syrgasbehandling räcker långt. Dessutom finns det fördelar: allmänläkaren har ett helhetsperspektiv och i bästa fall en god kännedom om patienten sedan tidigare. För patienterna kan det även leda till en ökad trygghet att kunna vårdas nära hemmet och sina anhöriga.

– Jag tycker att det är ett lysande koncept att vi som distriktsläkare har möjlighet att sköta våra multisjuka gamla inneliggande, säger Mante Hedman.

I takt med att befolkningen blir allt äldre och resurserna mer knappa tror han att konceptet även kan fylla en viktig funktion i mer tätortsnära områden. Peter Berggren håller med:

– Jag tror med all säkerhet att man kommer att bygga upp sjukstugemodellen även i städerna.

Han tycker att WHO:s utnämning är hedrande. Civilingenjören och enhetschefen på GMC, Andreas Lundqvist, beskriver den i sin tur som en »fjäder i hatten«, både för sjukstugorna och forskningsenheten.

– Det är en kvalitetsstämpel. Vi blir Sveriges ansikte utåt i WHO-frågor. Vi är unika även i en internationell jämförelse. Annars sker forskning ofta från urban kontext på ett universitetssjukhus.

Glesbygdsmedicinskt centrum är redan en populär samarbetspartner med sin särpräglade profil. Andreas Lundqvist tror att ännu fler dörrar kommer att öppnas nu. På längre sikt är hans dröm att enheten, som drivs av Region Västerbotten, får ett nationellt uppdrag och statliga anslag.

Även Sofie Lyhammar och Alexandra Wermelin är glada över att WHO lyfter fram deras arbetsplats. De hoppas också att den internationella uppmärksamheten ska gasa på utvecklingstakten.

– Vi har uppenbarligen något de tycker är bra, då måste vi jobba för att behålla och utveckla det. Man blir fort omsprungen om man inte är på tårna. Det här blir en morot, säger Alexandra Wermelin.

– Det finns en god tanke med mycket här. Tekniken är införd, men man har liksom inte löpt linan ut och tagit det sista steget så att arbetssätten satt sig i alla led. Det är synd, tillägger Sofie Lyhammar.

På Peter Berggrens önskelista finns bättre automatiserade system som frigör tid och hjälper till att prioritera bland stora mängder data. Det krävs också nya arbetssätt, fler kompetenser i hälso- och sjukvården och mer och bredare preventivt arbete för att behålla människor friska längre, enligt honom.

Bemanningen är den svaga punkten. Sjukstugorna kämpar, liksom övrig primärvård i glesbygd, med rekryteringen. Några är nästan helt beroende av hyrläkare. I Storuman ser det däremot just nu ganska bra ut på läkarsidan. Sjukstugan har bara en vakans på 25 procent.

För att locka unga, duktiga läkare har GMC, Svensk förening för glesbygdsmedicin och de fyra nordligaste regionerna snickrat ihop en särskild ST-utbildning i glesbygdsmedicin som lockar »ryggsäcksdoktorer« från hela landet. För några år sedan startade Umeå universitet ett glesbygdsmedicinskt spår i pilotform, som innebär att två läkarstudenter per läsår efter termin 5 gör stora delar av sin kliniska praktik i södra Lappland.

Bland AT-läkarna på Lycksele lasarett är det populärt att göra primärvårdsblocket i Storuman, berättar AT-läkaren Magdalena Setrinen Hansen. Hon sökte sig till sjukstugan eftersom hon bor i närheten och är intresserad av förutsättningarna att arbeta i glesbygd. Hon har nyligen intervjuat läkarna vid sjukstugorna i en kvalitativ studie.

– Jag tror att många läkare tänker på glesbygdsmedicin som ett äventyr. Men även om man älskar jobbet är det en helt annan sak att bo här. För att klara det tror jag antingen att det krävs en personlig förankring eller att man gillar livsstilen här.

Enligt Peter Berggren har det alltid varit svårt att rekrytera fasta läkare till sjukstugorna. De flesta trivs bra med arbetet i sig, men har svårt att få ihop det övriga livet i Västerbottens inland.

Men Storuman har också haft ovanligt trofasta och engagerade läkare. Peter Berggren stannar framför ett svartvitt porträtt. Det föreställer Gunnar Hjernestam, som var provinsialläkare vid sjukstugan i femtio år. Han fortsatte att arbeta i stort sett fram till sin död vid 86 års ålder. Under karriären följde han sina patienter genom hela livet – dessutom sjöng han eller spelade trumpet på mångas begravningar. 1996 utnämndes han till hedersdoktor vid Umeå universitet, bland annat för att han under många år hade undervisat läkarstudenter i Umeå i glesbygdsmedicin, på plats i Storuman.

– Jag hoppas och tror att studenterna får en aha-upplevelse när de kommer hit. Det är fint att vara glesbygdsläkare, och det har varit självklart för mig att försöka lära ut detta fantastiska yrke, sa Gunnar Hjernestam i en intervju med Läkartidningen 1996.

Han berättade att han som glesbygdsdoktor sett nästan alla sjukdomar som finns – i alla läkardiscipliner.

För Peter Berggren blev den äldre kollegan avgörande. Han hade egentligen tänkt bli kirurg, men Gunnar Hjernestam ringde och tjatade tills Peter Berggren kom hem till Storuman.

En annan person som har otaliga underhållande historier om Gunnar Hjernestam är hans änka Brita Hjernestam. Hon ligger i en säng på sjukstugans övervåning med tv:n påslagen och vilar ut efter en fallolycka. Om några dagar fyller hon 93 år.

– Om jag visste att jag skulle vara med i Läkartidningen i dag hade jag satt i papiljotterna, ler hon när hon får syn på fotografen.

Peter Berggren sätter sig vid fotänden och tar försiktigt sin patients hand. Det märks att de känner varandra väl. Jargongen mellan dem är skämtsam och varm. Brita Hjernestam öser beröm över både sjukstugan och sin doktor.

– Jag förstår att ni är här, för Peter är så duktig. Det är ovärderligt att ha en sjukstuga som fungerar så fint med så trevlig atmosfär. Det blir högsta betyg – och det är jag inte ensam om att tycka, säger den pensionerade lärarinnan.

Peter Berggren har hunnit med att vara glesbygdsdoktor och chef, såväl som patient, under åren i Storuman. Han har också haft rollen som nära anhörig i samband med att hans föräldrar vårdades på sjukstugan. Nu beskriver han sig som en läkare »på retur« och hoppas att yngre läkare ska ta vid och driva utvecklingen i södra Lappland framåt.

Vad är du mest stolt över under dina 30 år i Storuman?

– När jag började 1994 hade ingen ens hört talas om ordet glesbygdsmedicin. Nu kan de flesta relatera till det, och jag tror att de tänker på det som något spännande, innovativt och lite coolt. Jag tror aldrig att WHO skulle ha hittat oss om det inte vore för det.

Läs också:
Sjukstugan 3.0
»Jag vill se virtuella hälsorum i hela landet«