Den 27 december får Mikael Rydén ett meddelande från en doktorand. Något är allvarligt fel i fryshotellet i Neo-byggnaden, där forskare vid flera institutioner förvarar stora mängder biologiskt forskningsmaterial. Han skyndar sig dit – och möts av en katastrof.
Nere i fryshotellet ljuder en symfoni av larm. Samtliga 19 kryotankar larmar. Det visar sig att de flesta håller rumstemperatur i stället för -190 grader. På något sätt har den automatiska påfyllnaden av flytande kväve slutat fungera någon gång på natten mellan den 22 och 23 december.
Bara tre av tankarna har temperaturer under -125 grader och är därmed räddningsbara.
– Det här är det värsta jag har varit med om som klinisk forskare, säger Mikael Rydén, som är knuten till avdelningen för endokrinologi, till Läkartidningen en dryg månad senare.
Hans egen forskargrupp hade två kryotankar i fryshotellet. En av dem gick förlorad – och därmed mängder av viktigt forskningsmaterial. Men han tycker ändå att hans grupp haft tur i jämförelse med många andra.
– Vi lyckades rädda vår viktigaste tank, förmodligen med bara några timmars marginal. Annars hade vi fått lägga ned vår mekanistiska forskning. Där fanns våra viktigaste cellkloner och cellinjer.
I tanken som gick förlorad låg flera års arbete. Men tack vare att den andra tanken klarade sig går det arbetet i princip att regenerera. Även om det kommer att ta ett par år, och kommer att kosta mycket pengar, så är arbetet inte för evigt förlorat.
– Men det var väldigt nära att det gick åt pipan helt och hållet, säger Mikael Rydén.
Han konstaterar att det var 0,3 centimeter som avgjorde.
– Vi hade 0,3 centimeter kvar av det flytande kvävet i tanken. Normalt sett ska det vara minst 20 centimeter och helst ännu mer.
Till att börja med handlade det om att navigera i katastrofen och försöka rädda så mycket som möjligt. Chocken kom först senare.
– Det som gör oss kliniska forskare unika är våra provsamlingar. Att förlora sitt material på det här sättet är som att, ja som att ens hem skulle brinna ner. Det finns ingen riktigt bra analogi, men det blir ju en chock. Det här är något som jag och mina kollegor går och grubblar på dagligen och ligger och funderar på under nätterna. Hade det gått att göra något annat?
Enligt Mikael Rydén finns det forskargrupper som liksom hans klarade sig med ett nödrop. Och någon enstaka grupp som klarade sig helt. Men det finns också väldigt många som har drabbats väldigt allvarligt.
Eva Hellström Lindberg är chef för det hematologiska labbet, som omfattar ett femtontal forskargrupper, och har drabbats allra hårdast av haveriet.
– Haveriet är oerhört allvarligt. Speciellt yngre forskargruppsledare är väldigt svårt drabbade. Det här är en riktig katastrof. Det är nog den största individuella förlusten någonsin på Karolinska institutet, säger hon och fortsätter:
– Om man bara pratar om celler som samlats in från patienter så är det en bra bit över 30 000 prov som är förstörda. Det handlar om insamlande under en trettioårsperiod från 6 000 till 6 500 individuella patienter.
Den kanske största problemet i sammanhanget tycker Eva Hellström Lindberg är att patienter donerat celler i tron att de var väl omhändertagna – vilket visade sig inte stämma.
– Det är något som vi verkligen behöver arbeta med tillsammans med Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset för att förklara och vara transparenta.
Hon säger samtidigt att det nu gäller att försöka hitta nya vägar.
– Man kan inte bara sätta sig ned och gråta över proverna, det hjälper inte alls. Det är klart att vi inte slutar forska, men det kommer att krävas väldigt mycket pengar och mycket kreativitet för att få i gång det här igen. Om vi har pengar får främst Karolinska institutet svara på. Kreativitet tror jag att vi har. Så är det när man är forskare, man ger inte upp. Men vissa projekt kommer ju att backa flera år.
Som Läkartidningen berättat pågår en utredning med interna och externa experter för att gå till botten med vad som hänt. Läkartidningen har också berättat att Eva Hellström Lindberg själv nyligen polisanmält haveriet.
Normalt sett går larm ut via både mejl och sms när något inte står rätt till i fryshotellet.
– Den här gången gick inget sms-larm ut. Ingen förstår varför. Det här hände under julen då få tittar på sina mejl. Däremot brukar man ju uppmärksamma sina sms, säger Mikael Rydén.
Han säger också att det aktuella fryshotellet haft stora problem med falsklarm.
– Ibland har det varit uppåt 40 falsklarm inom loppet av några minuter. Ibland har till och med telefonen dränerats på batteri.
Enligt en granskning som DN gjort var ett allvarligt fel med larmsystemet känt för KI långt innan fryshaveriet. Tidningen hänvisar bland annat till ett besiktningsprotokoll från maj 2023.
Av protokollet framgår: »Systemet har vid ett flertal tillfällen låst sig och kräver då manuell återstart«. Det framgår också att larmsystemets leverantör har försökt åtgärda bristerna, men att felen ändå återkommit. När systemet startats om har medarbetare blivit »överösta« med falska larm, vilket »underminerat« trovärdigheten, enligt besiktningsmannen.
Mikael Rydén hoppas nu att utredningen går snabbt och att man så snart som möjligt hittar orsaken till katastrofen – och därmed kan förhindra att något liknande inträffar igen. Den räddade kryotanken har flyttats till en annan byggnad, där den anses vara i säkert förvar och har tillsyn flera gånger om dagen.
Han tycker att den relativt nyregistrerade doktorand som larmade om läget i fryshotellet är »värd sin vikt i guld«.
– Han har ju i princip räddat vår framtida forskning, bara genom att vara där. Jag önskar att jag kunde ge honom en väldigt stor löneförhöjning. Det hade han varit värd, säger Mikael Rydén.
