Det pågår en viktig debatt i Läkartidningen om den etiska plattformen för bedömning av huruvida nya, dyra läkemedel ska bekostas av skattemedel eller inte [1-4]. Debatten började efter att den nationella vårdprogramsgruppen för prostatacancer frågade Socialstyrelsen och olika etiska kommittéer om juridiken och etiken kring information om livsförlängande behandling till cancersjuka människor som inte har råd med den.

Svaret från Socialstyrelsen om juridiken var kristallklart: Patientlagen anger att »Patienten ska få information om de metoder som finns för undersökning, vård och behandling«, men myndigheten tog inte ställning till etiken.

De etiska kommittéerna är överens om att patienterna måste få information om alla beprövade behandlingar, inte bara om dem som sjukvården betalar för. Uppfattningarna går däremot isär om huruvida patienterna ska kunna köpa sig till en bättre vård och om gränserna för de behandlingskostnader som den skattefinansierade sjukvården kan ta på sig.

Självklart kan vi läkare inte låta bli att berätta för patienterna att de kanske kan leva ett år längre med god livskvalitet om de behandlas med ett visst läkemedel bara för att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) bedömt att det inte kan skrivas ut med förmån. Vad vet vi om huruvida patienten kan betala en halv miljon för sin behandling eller inte? Problemet är att de flesta inte har råd. Det är också ett problem att få svenskar vet att sjukvården kanske inte kommer att betala för den bästa och kanske enda livsförlängande behandlingen om de drabbas av obotlig cancer.

Även om patienterna måste få information om samtliga behandlingsalternativ, är det orimligt att vi läkare under ett kort mottagningsbesök ska behöva förklara för svårt cancersjuka människor varför de inte kan få en livsförlängande behandling, om de inte själva kan betala hundratusentals kronor. Den grundläggande informationen om hur sjukvården fungerar måste ledande politiker och tjänstemän ta på sig.

Den svenska sjukvårdens kris beror till stor del på att vi inte har satsat tillräckligt på personalen. Gapet mellan målen i vårdprogram och vårdgarantier och den faktiska sjukvården beror inte så mycket på bristande resurser för läkemedel eller utrustning som på brist på mänskliga resurser för vårdplatser, mottagningsbesök, akutmottagningar, diagnostiska undersökningar och operationer.

På många håll är det både för låg planerad personaltäthet och vakanser på grund av brist på kompetent personal. För att säkerställa en god bemanning av den svenska sjukvården krävs insatser som kommer att göra det ekonomiska utrymmet för nya läkemedel ännu mindre än i dag.

Det finns inte ens en teoretisk möjlighet att skattefinansierad sjukvård ska kunna ge bästa möjliga omvårdnad och behandling till alla. Den svenska sjukvården har inte gjort det på många år. Tyvärr har politiker och tjänstemän försökt dölja detta faktum i retoriska dimridåer och visioner, ibland i rena lögner (»patientsäkerheten är inte hotad«).

Det är dags att sluta stoppa huvudet i sanden och i stället öppet börja diskutera prioriteringar. Vad ska den skattefinansierade sjukvården omfatta och vad kan den inte stå till tjänst med? Vi svenskar måste redan medan vi är friska få veta vilka begränsningar sjukvården har, så att förväntningarna på den överensstämmer med verkligheten. Det är grymt att låta människor upptäcka begränsningarna först när de är svårt sjuka och förväntar sig hjälp.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.