»Du är den 13:e läkaren jag träffar bara under denna vårdtid«, säger den nu uppgivne patienten. Läkarkontinuiteten, det som patienterna oftast efterfrågar, är numera närmast obefintlig inom såväl sjukhusvården som primärvården.

Patienten träffar ständigt nya läkare och måste varje gång upprepa sin sjukhistoria. Allt fler patienter uttrycker missnöje med bemötandet, och läkaren tvingas allt oftare sätta sig in i nya patienter, vilket medför risk för att viktiga behandlingsbeslut skjuts på framtiden. En svensk undersökning [1] visar att sämre läkarkontinuitet leder till fler besök på akutmottagningar. Läkarkontinuitet borde därför vara en självklar kvalitetsparameter med samma tyngd som andra »produktivitetsparametrar« som introduceras i vården.

Hur har det kunnat gå så här illa? Våra landstingspolitiker bär ett tungt ansvar. Tilltron till konsulter som aldrig sysslat med sjukvård och misstron mot sjukvårdens egna erfarna representanter är rent häpnadsväckande. En rad okloka, för att inte säga ödesdigra, landstingsbeslut i syfte att detaljstyra vården har fattats, stundtals på mycket tvivelaktiga grunder.

Dessa administrativa och organisatoriska förändringar har inte medfört några påvisbara förbättringar. En kraftigt ökad byråkratisering har i stället skett, med ständiga sammanträden som mer handlar om administrativa och organisatoriska problem än patientrelaterade problem. Kravet på ökad dokumentation gör att läkare och sjuksköterskor tillbringar mer och mer tid vid datorn i stället för hos patienten.

I besparingsiver bedriver landstingen också klappjakt på privata vårdgivare och säger upp vårdavtal på löpande band i den sektor inom vården som står för den högsta produktiviteten och bästa kontinuiteten [2]. Mängder av patienter (cirka 20 000 inom Stockholms läns landsting) har därmed förlorat »sin läkare«.

Det senaste påfundet är mottagningar med endast digital kommunikation. Att tro att en ökad digitalisering kommer att medföra en avlastning inom primärvården är ett rent önsketänkande. I själva verket har denna tvivelaktiga verksamhet som främst tar hand om lindriga problem hos för övrigt friska människor visat sig öka kostnaderna [3], vilket kommer att gå ut över vården av kroniskt sjuka patienter.

För snart 25 år sedan kom en bok med den provocerande titeln »The lost art of healing« [4]. Boken väckte berättigad uppmärksamhet inom den medicinska professionen. Författare är läkaren och fredspristagaren Bernard Lown. Medicinen har sedan 1940-talet nått oanade vetenskapliga framgångar, men Lown hävdar att många läkare, i synnerhet de yngre, inte längre förstår sin personliga betydelse i mötet med patienten. Med alla dessa behandlingsframgångar spelar det väl ingen större roll hur man uppträder som läkare?

Den verkliga krisen i vården handlar enligt Bernard Lown därför inte i första hand om utövandet eller ekonomi, utan om förlusten av det mänskliga mötet mellan läkare och patient. Insiktsfullt beskriver han att det är genom intresserat lyssnande och beröring som den kunnige och omdömesgille läkaren visar sin diagnostiska och terapeutiska skicklighet. Det handlar inte om att överge modern teknik och vetenskap, utan snarare om att införliva och värna om den personliga kontakten fylld av mänsklig medkänsla.

Bernard Lown, som var och är besjälad av den empatiska och förtroendefulla personliga kontakten mellan läkare och patient, skulle väl aldrig i sin vildaste fantasi kunna tro att det nu finns läkare som aldrig personligen träffar och närmare undersöker sina patienter.

Vi befarar att läkekonsten är allvarligt hotad!

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.